Och sen då?

Ett inlägg om att kämpa på.

Som för det mesta känns saker och ting bättre efter ett tag. Jag fick skriva av mig igår och må riktigt skit – för att sen repa mig och ta nya tag idag. Ja, du vet den där leksaksgubben med rund botten…

Kan inte falla omkull hur många gånger man än petar på honom.

Men det handlar inte bara om att få distans till jobbiga saker eller att få spy ur sig. Det handlar också om att få bekräftelse på att det faktiskt inte är jag som inte passar in utan andra.

Nu vill jag bara poängtera att jag verkligen inte gottar mig i andras eventuella oförmågor och tillkortakommanden. Det är bara det att jag är hjärtligt trött på att höra att det är mig det är fel på. Inte bara trött, rädd för. Jag fick höra det så mycket och ofta en gång i tiden.

Taggarna sitter kvar, trots att åren har gått. Men det är också det enda jag känner att jag aldrig kan förlåta. Aldrig. Och tro mig, jag har kämpat med förlåtelsen. Där misslyckas jag dock. Mitt fokus ligger på att komma vidare. Det går för det mesta bra. Det är väl så att jag är hyperkänslig i vissa avseenden. Eller att jag har gjort ödesdigra missbedömningar av människor och deras avsikter. Därför halkar jag lätt tillbaka ner i rädslans träsk.

Det går inte att säga att alla problem är lösta idag. Så enkelt är inte livet. Men jag har tagit lite andra vägar och det har gått bättre. Jag mår bättre, för jag gör framsteg och bra saker.

_____________________________

Men bakslag kommer ju alltid, som bekant. Ett idiotiskt bakslag är att jag tror att jag har fått hälsporre igen – fast i andra foten. Jag tror jag blir fullkomligt galen! Hälsporren i vänsterfoten fick jag dras med i ungefär ett år och sju månader. Vissa dagar hade jag så ont att jag nästan inte kunde gå, periodvis gick jag på kryckor och medicinerade. Men se hemma från jobbet var jag naturligtvis inte en dag för detta! Fast det gör väldigt ont. Och det enda som hjälper är att vila foten, inte belasta den. Lite svårt när det till exempel är högerfoten jag gasar med i bilen… Jag stretchar också, eftersom jag har extremt korta hälsenor. Inlägg finns i de skor jag använder. Har till och med norpat tillbaka inläggen jag gav till Fästmön eftersom de inte funkade i hennes jobbskor.

Skulle behöva flera par av dessa som är gjorda efter avgjutningar av mina fötter. Men nya kostar närmare 1 500 kronor paret eftersom ortopedkonsulten inte längre har avtal med inrättningen i fråga. 😦

Jag har stått och strukit i princip sen jag kom hem. Det är inte bra. Då belastar jag onda foten. Att stå gör foten ondare än att gå. Men vad gör man när man har en gigantisk strykhög av t-shirtar, jeans, juldukar och gardiner som ska bytas i morgon kväll? Man biter ihop och stryker. Och ja, jag stryker för att fibrerna i kläderna och de andra grejorna lägger sig ner och blir mindre benägna att ta emot smuts samt för att jag inte vill gå omkring i skrynkliga plagg. Jag tycker att skrynkliga kläder är fult och ger ett ovårdat intryck. Sen hur du gör är upp till dig.

Nu har jag vilat foten en stund och ska ta några nya tag med järnet över brädan. Hoppas hinna slänga i mig en knäckemacka innan Antikrundan börjar klockan 20. Jag har nämligen laddat ner Den Berömda Och Rätt Nya Antikrundan-appen idag och tänkte testa den i kväll. Det mesta av programmet, som är från Visby, hinner jag se innan jag åker och hämtar hem min älskling från jobbet klockan 21.

Ska du glo på Antikrundan och har du testat appen??? Skriv gärna och berätta vad du tyckte om såväl program som app!

Livet är kort.

Read Full Post »

Avrapporteringar och förkovran

Ett inlägg om en rätt fulltecknad dag – hittills.

Temperaturen börjar krypa neråt. Det är inte minusgrader än, men det står inte på förrän kvicksilvret inte orkar ta sig över nollan. Då är det skönt att ha vinterdäcken på bilen! I morse var det cirka fyra plusgrader och – ta i trä! – det regnade inte.

Min dag har varit fulltecknad! Morgonen inleddes med att jag betalade min p-bot. Därefter skjutsade jag Fästmön till en konferenslokal utanför stan. Passerade min före detta arbetsplats och kom på mig med att inte se mig om. Jag jobbar på det där att var sak har sin tid… En aning ironiskt när jag ett par timmar senare slängde iväg en formell ansökan på en tjänst vid sagda arbetsplats, en tjänst jag redan i slutet på förra terminen anmälde intresse för. Eftersom ingen har hört av sig efter semestrarna trodde jag att det inte skulle bli nån tjänst. Uppenbarligen fel tänkt av mig! Och frågan är hur intressant jag är när man inte berättade för mig att tjänsten nu är utlyst… Funderar på att slå en signal och påminna om att jag finns… Har ringt och påmint om att jag finns samt berättat att jag skickat in en ansökan. Blev trevligt mottagen!

Hur som helst hittade jag ytterligare två intressanta jobb. Det ena har jag haft en liten mejlväxling med rekryteraren om. Jag fick veta att det var en junior tjänst – men det hade man inte skrivit i annonsen. (Tänkte inte på det, eller vad?)

Strunt samma!

svarade jag.

Jag är intresserad av att jobba på ert företag i alla fall! En gång i tiden var jag kund hos er, för resten. Och jobbar Si och Så kvar?

Det gäller att nätverka! Jag kan ibland vara rentav usel på det, men understundom förvånar jag till och med mig själv. Har väl lärt mig att kontakter är det som räknas – i rekryteringssammanhang…

Efter jobbsökeriet, som tog ett par sköna timmar, ringde jag Uppdragsgivaren P-O och avrapporterade gårdagens övning. Förklarade att jag var intresserad, att det låter spännande och som en utmaning samtidigt som jag hade en del funderingar. Vi får se var det landar. Jag har inte sovit så mycket i natt utan tänkt.

Under lunchtid har jag deltagit i ett webinar om sociala medier. Det var en representant från Fastighetsbyrån som berättade om deras sociala intranät. Mycket intressant och matnyttigt! Det gäller att förkovra sig – även om man inte jobbar. I det här fallet är det en webinarserie som jag har deltagit i sen hösten 2011. Jag klickade därför i att jag

tillhör inventarierna

på frågan vilken gång i ordningen jag deltog…

Webinar vid en knackig och hackig dator.

Idag skulle jag också avrapportera till mamma, men hon svarar inte och gissningsvis är hon ute på ärenden. Funderar på att ta en promenad till soprummet. Det står ett par fulla stinky bags i hallen. Nån promenad är väl inte att tänka på idag heller, för ger jag mig ut kan jag ge mig 17 på att mamma ringer. Klockan 16 måste jag ge mig iväg för att hämta hem Anna från konferensen. Vi ska åka och kika på skoinlägg. Jag har lånat ut mina gamla till Anna att ha på jobbet, men behöver dem själv. Så här års växlar man ju skor då och då och inläggen efter avgjutningarna blir böjda varje gång de dras ur och trycks i skor.

När vi ändå är inne på krämpor kan jag rapportera att jag har känt en liten knöl där det inte ska finnas nån. Vidare har det dykt upp blod där det inte ska dyka upp nåt heller. Men just nu orkar jag knappt oroa mig för det, det är viktigare saker som nytt jobb som hägrar!

Hur mår du idag??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar!

Livet är kort.

Read Full Post »

Skrivbordskalas och andra kalas

Vilken otrolig frihet! Idag jobbar jag – utan kryckor!!! Jag har gått flera gånger i korridoren och hälen känns bara av lite grann. Nu har jag fikarast, ett riktigt kalas, som synes!

Skrivbordskalas.

Leverpastejen får hänga med ett tag till. Jag behöver få upp mina värden och det är enklare att käka leverpastej som smakar lite åt fiskhållet än att trycka i sig fem kilo broccoli. Men gott… Njae… Ser det som medicin. Dessutom reagerar magen lite på pastejen, vilket är bra eftersom den antiinflammatoriska medicinen jag käkar mot hälskiten stoppar upp saker och ting.

Söndag var det igår och jag hade en skön och vilsam dag. Överhuvudtaget har den här helgen varit vilsam, även om en del tankar snurrade efter fredagens farväl. Jag, som ju försöker göra allt för att inte fira jul i år, hittade min svarta stjärna. Jag monterade ihop den på kvällen och den är onekligen väldigt stor… Typ gigantisk… Men jag planerar att stuva om lite bland växterna i köksfönstren så blir det nog bra.

Telefonerade med mamma både lördag och söndag. I lördags fick jag veta allt om kaffekalaset i onsdags och igår var det en massa prat om julmat. Och plötsligt fååår jag komma dit i jul om jag nu kan köra bil. Vilket jag inte vet än. Det är som om mamma skäms för att vara ensam i jul, själv skulle jag välkomna det. Igår kväll, innan vi somnade, låg jag och berättade för Fästmön hur jag skulle vilja fira jul i en stuga i skogen, utan mobil eller dator, bara en stor, fet brasa. Och Anna, förstås. Och en massa god mat och dryck, fullt av snö och en tomte som bultade på dörren på julafton. Drömma kan man…

Nu har söndagen övergått till måndag. Jag var tidigt på jobbet eftersom jag låg lite efter – jag tog en semesterdag i fredags. De första timmarna har jag ägnat åt att svara på mejl, publicera lite på webben och ringt ett antal samtal för att fråga om copyright i olika sammanhang. Lärorikt!

Klockan elva sticker jag till Boländerna där jag har en tid bokad hos en ortopedkonsult för avgjutning. Ska bli intressant att se om jag kommer därifrån med båda fossingarna i behåll… Men först av allt ska jag fråga vad kalaset kostar. För nån remiss har jag ju inte, bara en rekommendation från doktorn på mottagningen att kontakta denne konsult för att få inlägg. Om det visar sig att han ska ha typ fem miljoner får jag lov att tacka nej. Barna och mamma och Anna måste ju få lite julklappar även om jag inte ska fira jul…

Livet är kort.

Read Full Post »