Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘avdomnade händer’

I morse när jag vaknade villa jag inte kliva ur sängen. Det var länge sen jag kände så, men jag har haft en lite tuff natt. Det började redan igår kväll när jag kände mig

jävligt avsnäst

utan nån anledning. Ja, jag är lättsårad och tog naturligtvis illa vid mig. Vilket drabbade andra som inte hade med saken att göra. Det är bara att konstatera att jag inte orkar med människor ibland. För jag förstår heller inte totala främlingars enorma nyfikenhet på min person. Vad är det i mitt liv som är så intressant???

Sånt där låg jag och funderade på i sängen i morse, medan jag försökte samla min gamla kropp så att den ville samarbeta. Jag vaknade flera gånger under natten med kramper i benen. Vid ett tillfälle vid tretiden hade jag kramp i höger vad och i vänster lår på framsidan medan båda händerna var avdomnade. När man har kramp i fötter och ben vill man inget annat än skutta upp och

dansa.

Men du kanske förstår de problem jag hade att göra just detta när båda benens muskler är förvridna och händerna inte lyder mig. Sen igår har jag också då och då irriterande ryckningar i höger lillfinger. Vilken tur att jag inte spelar piano längre!

Nej, morgonens tankar var verkligen av sten. Huvudet känns tungt och ett lätt illamående skvalpar. Nej, jag åt bara skräp igår kväll som nötter och choklad, men jag drack bara en enda öl.

En blick ut genom fönstret visar en mulen och blåsig dag och jag gissar att regnet hänger i luften. Ingen utflykt, alltså. På nåt vis känns det som om jag har ett större behov att göra saker på helgerna numera. Jag behöver enormt mycket input – men allt som oftast blir det att sitta hemma vid datorn eller städa eller så. Förra helgen försökte vi göra en hel del och det levde jag på i veckan. Men så är det helg igen och allt känns mest trist.

Till sist klev jag upp och glodde igenom lokalblaskan. Bland annat läste jag om Uppcon. Jag fattar inte riktigt hur detta evenemang har kunnat bli så stort att folk tältar på Vaksala torg och klär ut sig i de mest underliga kläder – för att likna japanska seriefigurer. Nä, jag fattar inte och skulle kunna raljera mycket om det, men jag är en tant och tanter begriper väl inte sånt här. För resten ser väl inte Disneys tecknade figurer bättre ut – Kalle Anka, till exempel, har ju inga kläder på sig på underkroppen (pornografi) och Spökplumpen ser ju ut som en kvinna i niqab (hets mot folkgrupp?) Med tanke på det känns det helt rätt att den där serievetaren inte dömdes för barnpornografibrott!

Medan jag satt och förundrades över hur många lediga hus och lägenheter det finns, fastnade mina ögon på två lappar på anslagstavlan. Lappar, som jag borde ha tagit ner för länge sen. Lappar med ord som

kompisar på jobbet

och

saknar dig

på. Nej fy, idag åkte de ner och så kastade jag även detta försök av mina steniga tankar att ikläda mig den berömda O-koftan.

Lappar med ord som uppenbarligen inte betydde nånting för avsändarna.


Jag måste ändå dröja kvar, lite.
Den lilla lappen vidhängde en bukett blommor jag fick efter en operation med efterföljande sjukskrivning och rehabilitering i sex veckor. Det var ju snällt. Det var samma år som pappa hade gått bort, så jag var väldigt sårbar. Den andra lappen kom från en före detta kollega som uppenbarligen inte har tid? lust? att höra av sig längre utan gör det genom andra. Jag minns särskilt ett tillfälle när jag skulle överlämna en sak och personen i fråga inte hade tid att komma ut på gatan i fem minuter. Sen dess har vi inte träffats.

I samband med min 50-årsdag i april fick jag ett (1) kort från en före detta kollega som skrev att h*n hade blivit så glad när hon hade läst i tidningen att jag numera jobbar där jag jobbar. Detta kort rörde mig till tårar, för i det här fallet vet jag att det var äkta ord. Och det här kortet ska sitta på mitt kylskåp. I evighet amen.

Read Full Post »

Det blev en orolig natt av nån märklig anledning. Jag var så trött igår kväll att jag hade kunnat gå och lägga mig redan vid 20-tiden, men jag avvaktade till 21.30 när Mördare okänd började. TV:n i sovrummet fick visa denna brittiska deckare som gick på SvT1. Och faktum är att jag såg merparten av den – jag somnade när det kanske var en halvtimma kvar, vid 22.30. För att sen vakna klockan 3.16. (Ja det ska stå 16!) Sen låg jag och vred och vände på mig jag vet inte hur länge. Nånstans nån gång infann sig en dvala som medförde en förskräcklig stressdröm. Klockan halv sju dansade klockradion igång. Mina händer var avdomnade, vilket det blir ganska ofta nattetid, så det tog vad som kändes som evigheter att stänga av radion. Lyckades sätta på alarmsignalen och flytta fram klockan också och trodde jag hade försovit mig…

Nattens och morgonens beteende är typiska stressymtom för mig. Men det är konstigt för jag känner mig inte särskilt stressad, bara så himla trött hela tiden. Sovtrött. Lite orolig kanske jag var inför dagens övning ”Den innebär att arbeta i ett program som jag känner mig lite rostig i. Fast jag tycker att det är konstigt om det skulle påverka min sömn så pass,  jag har verkligen inte känt mig jätteorolig. Jag får hoppas att det bara var nån tillfällig dålig natt!

Fästmön skickade ett sånt fint sms i morse, men den röda, vackra soluppgången hon såg fanns inte att beskåda i New Village. Där var det disigt och gråmulet. Anna och Elias skulle ge sig iväg tidigt hemifrån i morse, för Anna började redan klockan halv åtta och måste sitta på bussen före klockan sju, misstänker jag.

När jag sen väl kom till ”jobbet” svischade timmarna iväg. Jag har jobbat med vårt nyhetsbrev och även tagit och hanterat väl, tycker jag, en diskussion om en text. Det är så mycket som ska få plats på två A4-sidor och det gäller att få med det viktigaste – när man nu måste stryka. Det har gått bra att jobba i programmet och jag har fått till det mesta som är klart. Jag är ganska nöjd med bildvalet och sidan ett, det är sidan två med sin ”saliga blandning” som det är lite krux med.

Dagens lunch blev beige pasta. Dock var insidan färggrant röd av soltorkade tomater. För säkerhets skull hade jag med mig några naturella körsbärstomater bredvid. En försökte smita och rullade över bordet, men jag hann fånga den innan den rullade över kanten. Reaktionsförmåga!


Pastaknyten och körsbärstomater, bubblevatten och en deckare är tillbehör. Deckaren rensar skallen från det alltför teoretiska.

                                                                                                                                                                                                                                                       I eftermiddag ska det vara en sorts ”avdelningsmöte”.  Jag vet inte om jag förväntas delta eller inte – jo, jag fick just höra av fru Chef att min närvaro önskas!

 Jag sitter inemellan och petar i mina forskartexter också. Alla har inte inkommit, men jag noterade att Carl var förvånad att så många som två tredjedelar har svarat. Det är ett gott tecken att vi jobbar med rätt saker, saker som känns angelägna att presentera.

I kväll blir det lugna puckar, tror jag. I morgon, tisdag, har jag däremot två roliga saker att se fram emot: dels att träffa Rippe för lunch och dels att klippa mig i morgon kväll. Rippe har jag inte träffat på länge och håret är som en pälsmössa uppe på huvudet och lär må kanonbra efter mötet med M:s sax. Efter det vassa mötet måste jag inhandla en del förnödenheter. Mjölken och brödet börjar ta slut.

Ser i min kalender att vi redan nästa vecka ska träffa M från Arbetsförmedlingen. Tänk, då har jag varit här en månad. Snacka om att tiden svischar när man har roligt…

Read Full Post »