Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘avdelning’

På torsdag jobbar jag min sista dag. Den här veckan blir jag avtackad två gånger, först av avdelningen, sen av fakulteten.

Det är två gånger fler än jag blev avtackad på mitt förra jobb. Jag fick inte ens ett verbalt tack för de 23 åren.

Kan du förstå att det känns liiite tufft att lämna den här arbetsplatsen???

Read Full Post »

När man är med om nånting svårt, till exempel en separation eller att förlora jobbet, följs detta av en sorgeperiod. Det är en period när man ältar och bearbetar det som har skett och det som gör ont. Efter ett tag kommer man förhoppningsvis ur detta tillstånd – en del som nya människor, knäckta eller starkare. En del människor kommer inte igenom perioden alls.

I morse ringde telefonen strax efter klockan tio. Det var en svägerska eller en brorsdotter till min förra sambo. Hur kul är det att bli påmind om ett sånt misstag? Och man kan ju undra hur fina kontakter de har i den familjen, det var liksom nio år sen hon flyttade

Men den tyngsta påminnelsen om nåt som gör ont fick jag av lokalblaskan vid frukostbordet. Rubriken

Utköpt chef åter på toppjobb

på tidningens förstasida drog till sig mina ögon. Och jag läste artikeln. Jag läste den högt för stackars Fästmön, som säkert inte var ett dugg intresserad. Den som vill läsa artikeln på nätet hittar den med rubriken Kränkte kollegor – fick ny tjänst. Jag är inte förvånad över att det inte går att lämna kommentarer på artikeln!

Jag kände till att den år 2010 från Svenska Kyrkan utköpta chefen var tillbaka på Sjukstugan i Backen sen ett bra tag. Personen har arbetat deltid där. Jorå, jag har flera personer inne i organisationen som förser mig med information om chefen i fråga utan att jag efterfrågar den. Jag vill nämligen så gärna gå vidare, men det blir lite svårt när jag ständigt blir påmind om sånt som gör ont.

Därför kan jag säga att jag inte är ett dugg förvånad att Sjukstugan i Backen tar tillbaka chefen. (Jag och några till slog nästan vad om detta för ett år sen. Trodde man att det var safe nu, efter ett år,  att anställa honom utan att nån skulle reagera? Nu har vi nästan slagit vad om vem han ska peta härnäst…) Denna person som arbetade på Sjukstugan i Backen i samma befattning som han nu har återfått fram till 2005. Därefter arbetade han centralt inom organisationen fram till hösten 2009 då han tillträdde en tjänst vid Svenska Kyrkan.

Journalisten Hannah Davidsson har frågat nuvarande högste tjänsteman på Sjukstugan i Backen hur man tänker när man anställer en person som har kränkt medarbetare. Han svarade:

Man förvissar sig om att den bilden inte är den som man delar. Jag har själv jobbat ihop med honom (chefen) så jag känner honom, och jag har även förankrat att rekryteringen skulle ske […]

Om jag tolkar svaret rätt letar man efter avvikande åsikter tills man hittar några som stämmer överens med sina egna. Eller vad menar karl’n???

Hannah Davidsson frågar också vad den högste tjänstemannen tror att personalen på Sjukstugan tycker om att få en chef som tidigare har betett sig illa. Han svarar:

Det får du fråga dem om.

Och det är synd att Hannah Davidsson inte har frågat personalen eller grävt lite mer och frågat personalen som var underställd honom när han jobbade centralt i organisationen, alltså tjänsten han innehade före tjänsten på Svenska Kyrkan. Hannah Davidsson kunde till exempel ha studerat personalomsättningen åren 2007, 2008 och 2009 och enbart med dessa siffror kunnat få intressanta trådar att rycka i.

För en sak är ganska klar och det är att en person som beter sig kränkande mot kollegor och medarbetare inte bara plötsligt gör det. Genom att studera historien skulle Hannah Davidsson ha hittat ett och annat. Jag själv kunde ha berättat om chefens nämnande av min homosexualitet i jobbsamtal, till exempel. Vad har sexuell läggning med arbetet att göra, liksom? På Svenska Kyrkan handlade det tydligen om att chefen skulle ha

[…] skrivit mejl till några anställda kvinnor där han kommenterade deras utseende och klädsel. […]

Nu blev det emellertid utrett att detta inte var kränkande. Ändå blev chefen utköpt. (Så vad var det då, undrar man?)

Under år 2007 slutade, köptes ut eller omplacerades cirka 50 procent av avdelningen som chefen då basade över centralt inom den organisation varunder Sjukstugan i Backen sorterar. Hade det inte varit lite… intressant att undersöka varför? Och två år senare var det dags igen, men då handlade det om cirka 20 procent av avdelningen som slutade eller som köptes ut. Varför personalen ifråga köptes ut fick varken de drabbade eller fackombuden svar på. Vad som sades till övriga kollegor och personal kan man bara spekulera om…

Skälen till att personal slutar kan ju vara allt ifrån att man har hittat ett nytt och bättre jobb till att man inte trivs. Och den som blir omplacerad vågar nog inte säga varför h*n gick med på det – att stå bredvid och se kollegor bli utköpta utan anledning är tillräckliga skäl att tiga.

Ja, Hannah Davidsson, det var synd att du inte grävde lite mer. Men genom att skriva det här inlägget har jag grävt i gömmor i mitt inre som jag hade täppt till. Trodde jag. Att bli påmind om sånt som gör ont… gör väldigt, väldigt ont…

Read Full Post »

Att få fikon betyder ungefär att stå med långnäsa. Och det kan man väl säga att jag fick göra idag. Framåt lunch berättade fru Chef1 att personen som fått Tjänsten var på intågande och skulle presenteras. Det kändes ju… asjobbigt lite sisådär. Men det fick gå.


Jag fick fikon idag, men inte mamma.

                                                                                                                                                           Fru Chef2 önskade min närvaro på ett möte på eftermiddagen – och där skulle också personen vara med. Det fick också gå. Jag börjar bli en fena på att bita ihop. Efter mötet, som skedde tillsammans med en enhet som ska slås ihop med avdelningen från årsskiftet, var det en stunds samvaro med fika. Höjdpunkten var KA:s hembakade lussekatter – lågmärket var de korta presentationer som vi alla skulle göra så att båda enheterna fick veta vem som var vem. Ur en stor låda drog KA vars och ens namn. Namnet på personen som fick Tjänsten fanns naturligtvis på en av lapparna. Men inte mitt. Detta noterades av några som viskade det, medan jag försökte avstyra. Det kändes bara så jäkla pinsamt.

Naturligtvis slapp jag inte undan utan fick ställa mig upp och berätta att jag har jobbat som informatör/kommunikatör i typ 25 år (längst av alla i församlingen, tror jag…), men nu ska jag sluta här. Tjofadderittan… så jag grät inuti.

Tillbaka på jobbet höll SE på att rensa sitt rum eftersom ett nytt äventyr väntar honom från årsskiftet. Jag gav en lycka till-kram – och fick en likadan tillbaka – varpå naturligtvis några tårar kom. Men jag behärskade mig och gick in på mitt kontor och avslutade för dagen. Som pricken över i:et fick jag ett mejl med ett nej på en tjänst jag sökt, ytterligare en tjänst som det borde ha stått mitt namn på eftersom den handlade om såväl kommunikation som personer med funktionshinder.

Ringde mamma en snabbis innan jag åkte eftersom jag ville veta om hon hade lyckats handla det hon tänkt på Tokerian eller om jag skulle göra det på vägen hem eftersom jag ändå skulle på ett annat ställe och handla. Som vanligt frågade hon hur det var – och som vanligt lyssnade hon inte när jag sa att det hade varit jobbigt på eftermiddagen. Nej, det var viktigare att hon fick tala om att hon inte att fått tag i Svensk Damtidning och… fikon.

Innan jag gick in och handlade där jag skulle handla på vägen hem satt jag en stund i bilen och grät. Naturligtvis hade jag ingen snorfana, så det var en Toffla med rinnande näsa och polkagrisrandigt ansikte som stegade in. Men jag utförde mina ärenden och inte en tår till har jag fällt. Inte en enda. Dessutom fick jag tag i Svensk Damtidning till mamma. Men se fikon, det var det bara jag som fick idag…

Read Full Post »

Så var det då dagen när Carl jobbar sina sista timmar här. Vem som nu ska handleda mig har jag inte fått veta. Det enda jag vet är att jag faktiskt inte får vara här utan handledning.

Carl blev ordentligt avtackad på förmiddagen med tre sorters tårtor, blommor, presentkort och choklad. Den present som nog blev mest uppskattad var den engelska lexikon en kollega hade ”norpat” från sin arbetsgivare och slagit in i gråpapper. Carl ska nämligen jobba på ett företag där engelska är företagsspråket. Fast man undrar ju vad de tror om han kommer dit med detta lexikon under armen… Jag ville förstås inte fota detta, ganska privata evenemang, så du får se på min lunch i stället:


En cappuccino och läsning i Pucko-boken, en gåva från två snälla galningar.

                                                                                                                                                                                                                                               Klockan 13 idag är det stopp för slutkorr av forskartexterna. Totalt är 26 klara och tio inte. Jag har jobbat med ett par nu på förmiddagen samt den andra startsidan. Det ska bli sex startsidor allt som allt. Jag gav fru Chef lite kort information i morse om läget. Jag tror hon är nöjd! Nöjdheten bland forskarna är det lite si och så med. Själva tacksamhetsgraden verkar var styrd av vilket kön de innehar, om jag så säger – utan att hänga ut nån. Jag har aldrig utgett mig för att vara nån auktoriserad översättare, men de flesta texter har trots allt blivit ganska OK och har tagits emot tacksamt. Det är dessa som tackar och visar vänlighet som jag får spara i hjärtat och låta de andras ibland ganska nedlåtande kommenterar (två stycken) nå mig och rinna av mig.

Carl är på avtackningslunch med sin avdelning – han tillhör organisatoriskt sett en annan avdelning än den där han sitter och rent fysiskt arbetar (åt). Låter det krångligt? Inte för den som har erfarenhet av offentlig verksamhet… Den fattar precis. Jag var också medbjuden, men tyckte att han skulle träffa sina kollegor utan att ha sin svans (=mig) med.

Messade Fästmön tidigare idag och det känns som om hon behöver muntras upp på ett eller annat sätt. Inte vet jag hur, för jag känner mig i skrivande stund ganska tillplattad av några elaka ord. Till kvällen ska vi inta räkor och vitt vin, fantasin när det gäller mat är enorm, som du ser. Men räkor och vitt vin är gott, så det så!


Räkor är gott!

                                                                                                                                                                                                                                                 Jag har fortfarande ont i ryggen och magen är i uppror. Gissar att det är lingonen som vill trilla ut, men har de varit försenade i två veckor och lite till tycker jag att de inte behöver visa sig överhuvud taget. 👿

Read Full Post »

Att lokalblaskan fortsätter att granska vården tycker jag känns väldigt bra. I dagens papperstidning finns nästan ett helt uppslag kring ”krisen” med alla avhopp från Sjukstugan i Backen, men även en PÅMINNELSE om andra chefer inom Företaget som slutat eller TVINGATS att sluta. Åtta av dem nämns med namn och foton visas upp. Det är tufft gjort. Det är jättemodigt av dessa åtta personer. Jag skulle aldrig ha vågat ställa upp på detta – men så var jag inte chef heller. Men BETÄNK att vi var tre (3) personer på min avdelning som tvingades att sluta samt en vikarie som slutade i förtid på egen önskan och en tillsvidaresanställd som valde att sluta på eget bevåg. Och då snackar vi EN avdelning med färre än tio anställda.

HURRA HURRA, lokalblaskan, fortsätt granskningen! Det finns mycket att gräva i!


En röd ros, trots att jag inte är sosse, till granskarna på lokalblaskan. Den svarta baken reserverar jag för ett annat gäng…

Read Full Post »

Vännen Jerry ringde nyss och det var roligt för en gammal Toffla att få prata med en frisk person utanför murarna. Jerry kom med så roliga tips på vad jag kan ägna mig åt här – jag kan traska iväg och köpa Hänt i veckan, tyckte han. Eller också kan jag blogga. Å, vilken bra idé! Att blogga, alltså. Inte att köpa Hänt i veckan. (Jag har just gjort Vänt i häcken med gigant-topzen, det får räcka.)

Det roligaste av allt var emellertid att det besked som flera av oss i familjen gått och väntat på har blivit positivt! Jag är glad och lättad och ännu mera glad! 😆

Klockan 13.20 ska jag ner på röntgen. Glömde fråga vilken kroppsdel som ska röntgas, men det kanske är hjärta och lungor då. Fast jag får inte gå utan åka säng, vilket är kanonbra. Jag har nämligen ingen aning om var jag befinner mig. Har helt tappat orienteringen. Vet bara avdelningens namn och bokstav. Kan man säga att jag är lite LOST???


Jag är nog lite med i det här gänget…

Read Full Post »

Lite av hans ”grej” var att utsätta sig själv för prövningar och svårigheter. En typisk sådan prövning var att ta sig an så kallat Besvärliga Människor. Sådana som ingen annan kunde fördra. Dem hade han ett nästan övermänskligt tålamod med! Och han KUNDE se det goda i dem, han kunde till och med locka fram det hos dem – till omgivningens stora förvåning.

En annan prövning han utsatte sig för var att anta sådana uppgifter som han rimligen inte borde ha varken tid eller kompetens för. Ett exempel var hans nästan anticimexliknande framfart på den så kallade Redaktionen. På Redaktionen rådde anarki – i flera meningar. Man arbetade inte, man fördrev dagarna med att röka och dagdrömma… Ja, man läste inte ens sin post. När E blåste in på Redaktionen var han medveten om att han gjorde det i motvind.

Redaktionen bestod av två avdelningar. Det var egentligen enbart inom den ena som anarkin rådde. Inom den andra fanns viljan att prestera – och att prestera något med kvalitet. Men när den överordnades intresse var noll och intet föll denna vilja platt till marken och blev apati. Till saken hör att denna den viljerika avdelningen befolkades av personer som inte talade samma språk som E. Ytterligare ett hinder!

Men genom sitt sätt att vara, sin vindlika framfart, hade E snart blåst ordning inom anarkisektionen (detta genom att själv kavla upp ärmarna, spotta i nävarna och hugga i) samt blåst upp till förtroende på viljesektionen. Och slutprodukterna blev helt lysande! Omvärlden var djupt imponerad – inte minst hans överordnade. Ty tanken var att sätta E på en Sisyfos-uppgift så att denne skulle misslyckas och på så sätt kunna avpoletteras.

E:s framgång blev ett kraftigt streck i D:s räkning. Och det kanske inte var förrän då som D insåg att E inte var någon man lekte med hur som helst. E var i stället någon att räkna med – i allra högsta grad. En underordnad, visserligen, men en sådan som var otroligt användbar att ha vid sin sida – till dess man inte längre behövde dess tjänster. I synnerhet var en sådan underordnad ovärderlig när man inte klarade av sina egna uppgifter. Ty en sådan underordnad kan beordras att utföra dem åt en.

Emellertid ska man känna sina fiender bättre än sina vänner. Det var något som såväl E som D strax blev varse…

Read Full Post »

« Newer Posts