Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘återseende’

Fästmön är en rolig flikka! Hon gillar att retas, hon. Men ha ha LÅNGNÄSA, jag hann till toa! Problemet är bara att det inte är så roligt att vara på toa med mig just nu. Därför lite omvärldsspaning för att se om det snackas skit eller vad där ute också…

  • Inte hett som i helvetet, men i Dalarna slogs ändå värmerekord för säsongen idag. Det var 13,5 grader i Skeppmora, var det nu ligger..? Det förra rekordet på 12,5 grader var från 1878.
  • Kyssen som sprids över hela världen – äntligen kunde soldaten Brandon få kyssa sin pojkvän Dalan. Det är äntligen OK för amerikanska soldater att vara gay… Kolla känslan! Ett underbart foto!!!
  • VAB-reglerna kan ändras. Försäkringskassan gör bra saker också. En sån bra sak är att man går igenom sina krångliga regler. Ett resultat av det kan bli att kravet på att anmäla sjukt barn redan första dan kan försvinna; ett annat att man kanske slipper VAB-intyg. Det vore ju inte helt fel…
  • Kvinnliga chefer stressar dubbelt så mycket som manliga. Detta kan ha att göra med att kvinnor är mer omvårdande både privat och på jobbet. Eh… kom med nåt nytt… Jag trodde att vi var… mer jämställda…

AVBROTT FÖR HOTELLBOKNING TRE NÄTTER OCH FYRA DAR I SLUTET AV APRIL!!! TJOLAHOPP!!! 😆

Read Full Post »

Dags för veckans höjning (arbetskul) respektive sänkning (arbetskasst). Det är inte svårare än så här:

Arbetskul

Arbetskasst

Read Full Post »

Jaha. Nu har Tofflan varit på krogen igen. Men lugn, bara lugn, det blev mjölk till maten i kväll. Och min före detta kollega drack mineralvatten. Men jisses, våra käftar gick som om det var… hög procent på dryckerna. Så kan det bli när man inte har setts, knappt, sen… 1998…

Hur hög var procenten i glasen egentligen..?


När det har gått en tonåring
sen man sist satt ner och snackade, då lär man behöva några timmar för att uppdatera varandra. Men jag konstaterade bums när Agneta klev in genom dörren till China Garden att hon var precis sig lik. 14 år, knappt, sen sist, som sagt…

Bilden är oskarp, men Agneta var lika skarp som förr! Till vänster råkade en känd Uppsalaprofil komma med, därav de infärgade solbrillorna.


Agneta och jag jobbade ihop under 1990-talet.
Sen skildes våra arbetsvägar och på 2000-talet lämnade vi båda två Företaget-som-ingen-av-oss-har-så-mycket-gott-att-säga-om. Det var alltså 2 x14 år som vi sammanlagt hade att redogöra för. Och man kan väl säga att livet inte har gått nån av oss spårlöst förbi… Inte har det varit särskilt snällt alla gånger heller. Agneta hade ett extra tufft år 2010 och jag har ju haft en gungande tillvaro sen 2009. Men man har sina knep att ta sig igenom och komma vidare. Agnetas knep är hästar. Mer säger jag inte utan visar här i stället en bildgåta. Vad håller Agneta i handen??? Den som gissar rätt får följa med oss ut och käka nästa gång!

Vad är detta? Gissa rätt och du får hänga med oss nästa gång vi går ut och käkar!


Det blev inte bara utbyte av tunga och sorgliga saker utan massor av skratt.
För med vissa människor är det ju så att man fortfarande kan garva tillsammans och minns den andras lite råa humor trots att det har gått några år. Och en del av oss får dessutom genom sin fortune cookie veta att man är en riktig ”historieberättare”…

”You are a talented storyteller.” ”Jajamens!” som Bosse J skulle ha sagt.


Nu har jag landat hemma,
jag har telefonerat en stund med Fästmön och jag ska ta en liten runda bland mina favoritbloggar. I morgon är det fredag och vi ska äta pizza, Anna och jag, och dricka Amaronevin till. Gott, gott! Men i skrivande stund är jag otroligt full i magen av kinabuffé inklusive päronglass med konseverad frukt och kaffe – och naturligtvis av intrycken från kvällens återseende…

Read Full Post »

Mina ögon har blivit blåare sen igår. Man tror att tårar ska späda ut färgen, men faktum är att den djupnar.

Jag vet inte vad jag ska säga till min gamla mamma när hon ringer och pockar på uppmärksamhet och gråter. Jag vill bara att nån ska säga att de här tre åren av helvete var ett enda stort misstag. Att jag frikänns från skulden av att ha åsamkat lidanden inom familjen. Att allt bara var en ond dröm, att jag får upprättelse. Eller nej… Jag vill inte ha tillbaka nåt, jag vill inte ens ha ett förlåt. Jag vill att min mamma ska vara stolt över mig igen och att hon inte ska skämmas eller gråta.

Det finns inga ord som är snälla som kommer ut ur min mun i kväll. Varje gång jag försöker förklara är det som om jag kastar knivar – verbalt.

Det är för många ljud också. Jag vill, men orkar inte svara på telefonernas envisa signaler eller min hemska sms-harang-signal som ironiserar över den jag är.

Jag vill mest bara att nån ska säga att det var ett misstag och nu gör vi ett nytt försök. Men det farliga växer inuti mig och jag kräks på golvet jag nyss har skurat. Jag vill leva egentligen, men jag vet inte hur man gör. Jag undrar hur den som åsamkade oss allt detta kan fortsätta leva som h*n gör. Det tar ju aldrig slut. Kan man sova gott när man har så många liv på sitt samvete? Kan man möta sina barns blickar och säga:

Jag kränkte inte!

Det undrar jag.

Mina ögons färg har blivit djupare blå sen igår. Men jag ser bara en utväg. Tunnelseende. Och återseenden! Jag längtar. Min resa har börjat.

Read Full Post »

« Newer Posts