Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘arv’

Jag var inte särskilt imponerad av de första Arne Dahl-filmatiseringarna för TV. Men i kväll visades den sista av dem för den här gången, Arne Dahl: Europa blues. Och faktum är att jag inte bara tycker att det är den bästa Arne Dahl hittills, den är riktigt, RIKTIGT bra!

Europa blues

Ett av seriens läskiga mord. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)


Den här första delen
av de två sista avsnitten av filmatiserade Arne Dahl-böcker inleds med en ganska läskig stämning. Nynassar beter sig illa och skändar judiska gravar. Samtidigt är en judisk hjärnforskare på väg till sin frus grav. Strax därpå kommer larm till A-gruppen att mannen har hittats död, hängandes upp och ner från ett träd, med en jättenål i sig. Samtidigt sticker ett gäng ukrainska prostituerade från en flyktingförläggning. Och, som pricken över i:et, morgonen därpå hittas en mördad man inne hos järvarna på Skansen.

Det är en tuff start på sommaren för polisgänget. Chefen har fått sparkrav som säger att tre ur gruppen måste omplaceras. Samtidigt har en av dem blivit miljonär via arv, en ska bli mamma och en ska bli pappa. För att nämna något. Magnus Samuelsson är tack och lov mest synlig i början och han har varken så många repliker eller nån framträdande roll.

Den här TV-serien innehåller ganska mycket – nynassar, trafficking och lite annat smått och gott – vilket kan göra den lite rörig. Men som vanligt hänger det mesta ihop. Och detta avsnitt är riktigt obehagligt och spännande.

Det kan bara bli högsta betyg den här gången!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Varning för kissåbajshumor, mest kiss!!!

Jag var nyss inne hos en av mina nya bekantskaper, Klara, och läste om hennes eländiga rygg. Klara är inte bara en ny bekantskap, hon är befriande arg. En själsfrände, alltså. Och när jag hade skrivit en sån här lååång kommentar på hennes inlägg, insåg jag att jag kanske skulle använda min egen blogg och skriva ett inlägg i stället…

Varför är man skapt med en rygg? Jag har haft ont i min sen härom natten när jag BRUTALT väcktes av min stinna kissblåsa och FLÖG upp ur sängen – utan att beakta att jag faktiskt är närmare 100 bast. Eller, varför är man utrustad med urinblåsa, det kan man ju också fråga sig? Detta måste jag nog blogga om! Ilsket!

Jag vet att jag har en taskig rygg. Det är ett av de mindre roliga arven efter föräldrarna. Och nu när temperaturen börjar krypa neråt vet jag också att jag måste se till att hålla ryggen varm när bilen är kall inuti och att jag måste sluta med att flyga upp ur sängen. Jag flyger nämligen upp ibland, till exempel varje vardagsmorgon när jag ska skutta iväg till mitt stimulerande ”jobb”. Tro mig, det låg ingen ironi alls i föregående mening – det är verkligen så det känns. Äntligen! Men jag måste sluta flyga. Jag är liksom varken 30 eller 20 eller ens 15, jag är 49 år. Tanter på 49 år flyger inte upp ur sängen. Det är inte tantlikt.

Annars är det här med stinna urinblåsor ett typiskt tantproblem. Eller farbrorproblem? Fast jag brukar tro att jag har prostataproblem. Vissa nätter kan jag skena som värsta X2000 till toa – bara för att varje gång med nöd och näppe klämma ur mig tre droppar, trots att jag känner mig jättekissis! Vad beror det på? Nån medicinskt kunnig som har svar?

Det är när man börjar närma sig en viss aktningsvärd ålder som tankarna och reflektionerna kommer över vissa kroppsdelar och varför man är utrustad med dem. En rygg till exempel, den är ju mest besvärlig, som i mitt fall. Inga bra gener alls där, varken från ryggskottspappa eller diskdegenerationsmamma. Och urinblåsan, dårå. Där jag uppenbarligen börjar få svårt med signalerna. Jag tror att jag är kissnödig och sen är jag det inte. Eller? Nej, jag får nog installera en kateter så behöver jag inte känna efter. Tänk så praktiskt!


Kiss & Bajs i gosedjursform fick jag i present av en mig närstående person redan för en tre år sen.

                                                                                                                                                      Skämt åsido, nu blev det ju lite kissåbajshumor här igen och jag som skulle försöka agera mer min ålder. Men Fästmön berättade igår att hon hade sett ett spel som hon övervägde att inhandla i julklapp till ”Nån” – Bajsspelet. Och jag tror denna ”Nån” inte var hennes yngsta barn, som för länge sen kommit ur kissåbajsåldern, utan hennes fästmö…


Det här verkar vara ett skitroligt spel där alla bajskorvar tävlar mot varandra och först till toa vinner.

Read Full Post »

Ja, när jag läser rubriken har jag svårt att se den röda tråden i torsdagens Babel. Vi får se om jag finner nån!..

Veckans dokudiktare var en för mig helt okänd förmåga, Pamela Jaskoviak. Nåväl, som vanligt spolar jag snabbt förbi de inslag som handlar om dokutramset, så jag förblir väl ovetande om vem hon är. (Nejrå, jag har googlat!)

Första gäst i studion var den unga amerikanska författaren Nicole Krauss, vars senaste bok heter Det stora huset och i dess centrum befinner sig ett skrivbord. Nicole Krauss är förvånande nog uppskattad av såväl kritiker som läsare. Släktskap, arv, kärlek och förlust är teman i hennes böcker. Det judiska arvet och det egna barnafödandet har naturligtvis påverkat den här författaren! Diskussionen kom också in på författarskap/skrivande i motsats till barn – vad är viktigast? Går det att ”ha” båda parallellt?

                                                                                                                                                                                                  Nästa inslag handlade om noveller på Twitter. På japanska. De börjar och slutar på 140 tecken. Nyligen kom den första Twitternovellboken ut i Japan. Dess stora stjärna är Mica Naitoh. Redan på 1400-talet skrev man kort i Japan, så det är egentligen inget nytt. Haiku är ett exempel på kort diktning från 1600-talet. Naturligtvis får man in fler ord i ett japanskt tecken än i ett svenskt. Lättare att skriva kort i Japan, alltså!

Nawal el Saadawi var nästa gäst. Denna egyptiska författare och feminist som varit med om revolution helt nyligen, suttit i fängelse, tvingats att leva i exil. Det litterära genombrottet kom på 1970-talet – med en essäsamling. Förra året kom hennes senaste roman ut på svenska, Den stulna romanen. Författaren, som drömde om att bli dansare, som blev läkare, som blev… författare. Skälet? Författare kan rädda så många fler liv än läkare! Den här kvinnan är verkligen urhäftig! Vilken glöd!

Intervjun gled sen vidare i ett reportage i Kairo för att ta reda på vad som händer i litteraturen under i revolution. Bland annat intervjuades författaren och tandläkaren Alaa al-Aswany. Det har till exempel visat sig att den politiska revolutionen också har inneburit en litterär revolution. Tidigare var det hård censur av böcker. Idag är reglerna… oklara. Och böcker säljer som smör i Egypten!

Tillbaka i studion igen hade journalisten och förläggaren Svante Weyler anslutit sig. Bland annat diskuterade man de osynliga författarna. Svante Weyler pratade om Berlinmurens fall och de därefter uteblivna litterära verken – författarna hade inte skrivit under diktaturen. Och de stora författarna under Mubaraks diktatur vänder kappan efter vinden, menade Nawal el Saadawi.

                                                                                                                                                     Veckans boktips var böcker som den nya ledaren i Egypten borde läsa:
Svante Weyler: En tysk mans historia av Sebastian Haffner
Nawal el Saadawi: Den stulna romanen av Nawal el Saadawi

Read Full Post »

Karin Fossum skriver läskiga böcker. Verkligen. Och ofta med en psykologisk ”twist” – även om de är deckare. När djävulen håller ljuset är inget undantag – den är både deckare och psykologisk. Rejält!


En yttepyttebild på en läskig bok!

                                                                                                                                                        Titeln kommer av ett talesätt som den något förvirrade Irma Funder tolkar som att människor blir onda när djävulen håller ljuset. Två tonårskillar, lite allmänt bus, rånar kvinnor i brist på annan sysselsättning. Men när de ska råna Irma Funder går nånting snett. En av killarna försvinner. Kommissarie Konrad Sejer jobbar på fallet och får förvirrade budskap och kryptiska antydningar.

Det här är en mycket typisk Karin Fossum-bok. Den är läskig. Riktigt läskig. Och en deckare. Här får läsaren möta onda människor. Eller människor som blir onda, för att… Djävulen håller ljuset? Tja, jag vet inte. Påverkan av miljö och kanske lite arv, skulle jag väl säga.

Högt betyg!

Read Full Post »

Att förlora sin livskamrat, hastigt och oväntat, efter 32 år. Sitt livs KAMRAT. Och sen bara kunna stå bredvid och se på hur arvet efter honom förvaltas på ett sätt som kanske inte var tänkt från början. Eva Gabrielssons sommarprat gick rakt in i hjärtat och inte bara EN tår föll…


Hennes sommarprat gick rakt in i hjärtat. Bilden är lånad från Sveriges Radio.

                                                                                                                                                         Orden i rubriken på det här inlägget är förstås Eva Gabrielssons. De föll när hon berättat om tiden efter Stieg Larssons död. Tiden när hon hamnar i ett tillstånd där hon beskriver sig som ett djur, när hon inte klarar av att summera räkningarna eller läsa, men dansen räddar henne. Och vännerna. De äkta, riktiga vännerna. De som fanns tidigare, när Stieg Larsson levde, och de som finns kvar efter hans död. Skaran är decimerad, nåt jag personligen känner igen alltför väl. Men också Eva Gabrielssons ord i rubriken, att det ändå är människor som är det viktiga, inte ting eller pengar.

Mycket av programmet handlar förstås om Stieg Larsson. Konstigt vore det väl annars när man delat liv i över 30 år. Men trots nålsticken och vassheten kring arvet och den tvisten som följde efter Stieg Larssons död, får vi lyssnare också varma inblickar i två skrivande människors liv. Underbart att höra på!

Jag kan inte döma och jag kan inte säga vem som har rätt eller fel i arvstvisten. Men jag kan tycka att det är tråkigt att en partner inte får ärva fullt ut efter att man levat tillsammans så länge. Sådan är emellertid sambolagen i Sverige sådan. Och vi homosexuella, som tidigare möjligen kunde få någon liten hjälp av den tidigare, innan de nyare partnerskaps- och äktenskapslagarna, vet tyvärr alltför väl hur det kan gå efter när en av två partners avlider och den så kallade ”riktiga” familjen dyker upp som gubben i lådan…

Missade du Eva Gabrielssons sommarprogram? Det går att lyssna på via din dator. Du kan antingen lyssna direkt eller ladda ner och lyssna senare. Suveränt, Sveriges Radio!

Read Full Post »

Att bli utsatt för regelrätt förföljelse för sina åsikters skull var egentligen inget nytt för E. Men det kändes nog extra hårt när det kom från D:s håll. D, som sade sig velat hålla honom om ryggen.

Dessa tankar for genom mitt huvud när jag gick genom det höga gräset. Jag stannade för att betrakta huset. Det var en märklig byggnad, det ursprungliga huset, vill säga. Som en blandning av sommarstuga och kråkslott och omgärdat av högt staket och grindar med D:s initialer på. Bredvid det äldre huset hade D uppfört en modern lyxvilla. Ja, något annat kunde man inte kalla det. Ett riktigt skrytbygge som säkert finansierats delvis av skattemedel och delvis av vinsten från försäljningen av huset i skärgården. Den vinst D egentligen skulle ha delat med sin syster, rätteligen…

Trots att byggnaderna och staketet exteriört gav intryck av att vara svårgenomträngliga var det hur enkelt som helst att komma riktigt nära inpå. Jag stod länge utanför ett av fönstren till vardagsrummet och betraktade den fars som pågick där inne. Uppenbarligen var D mycket skärrad. Att dottern varit försvunnen i flera veckor och inte hörts av, tycktes han ha glömt bort. Allt fokus låg på nuet och hur hårt han ytterligare skulle kunna drabbas. Men som bekant var ju dottern redan död. Dödad av min hand rent fysiskt, men dödsdömd av sin faders hand genom hans handlingar. För synd går i arv och sådant måste straffas…

Read Full Post »

När hugget kom hade ju E som sagt haft en del föraningar. Ändå blev hans förtvivlan gränslös. Han hade ju lagt ner så mycket kraft och arbete och ändå dög han inte. Hans förtvivlan kände inga gränser.

Katastrofen var som tidigare nämnts inte av ekonomisk art. Han hade i princip sin framtid tryggad i och med det generösa arvet. Men att bli avpolletterad på det viset han blev, gick över hans förstånd. Det gick så över förståndet att han trodde att han skulle bli komplett galen. Och visst blev han det, han blev galen av sorg. Och galen därför att han väntat med sitt Stora Avslöjande av humanitära skäl (han ville inte att oskyldiga skulle drabbas) – och så visades det honom själv inte ett uns nåd eller respekt.

Men kriserna skulle han klara, det var bara att detta sista hugg blev sista spiken i kistan. Strax före jul hade han varit hos läkare och undersökningar visade att han hade en långt framskriden cancer i buken. Kunde han då inte ha fått vara kvar fram till döden nalkades? Nej, ty D var den grymmaste människa någon av oss hade träffat i detta liv. Det var så oerhört grymt, hans agerande mot E. Och det var därför han nu skulle få lida och plågas långsamt – under MITT kommando…

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »