Dagens dialog den 22 februari 2014

Ett inlägg om min mångsidiga Fästmö.

Vi sitter och softar vid var sin dator före middagen. Jag vid Storebror, Anna vid sin lilla padda. Plötsligt utbrister hon argt:

Fan att det ska vara så svårt att träffa rätt på en skärm då!

Jag sitter vägg i vägg i arbetsrummet och undrar:

Men vad ska du göra?

Anna svarar ännu ilsknare:

Jag ska riva en mur.

Min älskling kan mycket. Fast hon kan visst inte allt.

Livet är kort. Anna är rolig. Och extra söt när hon är arg.

Read Full Post »

En soft nyårsdag

Idag är det en lite soft nyårsdag. Men promenerat har vi gjort – och blivit lite blåsta. Genomblåsta. Det var inte precis världens skönaste promenadväder. Dessutom har temperaturen stigit till nästan fem grader. Snön smälter bort och blir så där bruntrist.

Fästmön på promenad med konvalescenten. 

Vi var ute i ungefär 20 minuter, enligt Anna. Men tänk då på att somliga tar myrsteg och har dåligt flås.

Men före promenaden utomhus tog jag en promenad inomhus med min Vita Vän. Det tog lång tid och jag var alldeles flåsig. När jag hade dammsugit sovrummet, vardagsrummet, duschrummet och hallen tog jag en paus, drack lite vatten och ringde mamma. Sen tog jag gästrummet, arbetsrummet, köket och badrummet.

Min Vita Vän.

Jag är nöjd med mina framsteg, men jag tycker att det går långsamt och jag är inte bara en gnällig patient, jag är en otålig konvalescent också.

För tillfället försöker jag spara ner Sista natten med gänget (American Graffiti) på DVD. Tyvärr gick det inte att snabb-bränna, så det hela tar över två timmar. Visserligen sköter det sig självt, men ändå.

Sista natten med gänget – American Graffiti – har jag redan på CD.

Anna och jag har spelat Wordfeud som galningar idag. Mellan varven har vi läst. Jag har nyligen påbörjat en av mina julklappsböcker, Sara Lövestams Tillbaka till henne, som jag fick av Anna. Problemet är att boken i sig är på nästan 600 sidor och väldigt tung, så jag orkar inte läsa så långa stunder i taget.

Eftersom vi har större delen av Västerbottenpajen från nyårssupén kvar samt även Alséns röra och Annapannacotta blir detta vad huset serverar till middag. Men idag blir det nog ett rött vin till. Vi har nämligen goda ostar, kex och druvor också till lite senare. Jag undrar hur mycket jag har gått upp i vikt sen Anna kom hit… Det är alltid mycket lättare och godare att äta med sällskap!

Vad har du haft för dig idag??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

I morgon klockan 17 har jag en klipptid. Jag ska försöka palla att ta mig till ett apotek och plocka ut lite smärtstillande – det är en manlig familjemedlem som har väldigt jobbiga smärtor just nu.

Livet är kort.

Read Full Post »

Nedstämt, kalas, tjat… och förlovningsdag!

Jo jag var ju rätt nedstämd igår på seneftermiddagen när jag kom hem. De fyra akupunktursessionerna har inte gjort nån som helst nytta. Nån annan smärtlindring har jag inte fått. Husläkarmottagningen hade inte tid att ta emot mig tidigare i höstas när jag ringde utan hänvisade mig direkt till sjukgymnasten. Nu måste jag ringa mottagningen IGEN och stå med mössan i hand för att höra om jag kan få nånting som tar udden av den värsta smärtan. Närå, jag tänker visst inte springa nåt maraton, men jag vill kunna gå utan att det gör alltför ont, till exempel till närmaste lunchstället på jobbet eller Tokerian.

Tårarna sprutade medan jag skurade i våtutrymmena hemmavid. Det finns inget bättre än att skura och städa när nånting gör så ont att man gråter! Jag skrev ett riktigt gnällinlägg och se! Framåt aftonen hörde Mie av sig och erbjöd mig en kompis till min krycka! Vilka snälla människor det finns!

Jag satt och softade lite vid datorn när det plingade på dörren. Utanför stod Lucille (som egentligen heter nånting helt annat) med den felande dynan till min samling köksstolar. Mina stolar var nämligen på kalas i helgen – de brukar vara det ibland. Självklart var jag tvungen att fråga om kalaset. Det bar sig inte bättre än att Lucille kom in och slog sig ner och berättade hur gräsliga barn kan vara. (Som om jag inte visste det…) Stackars familj! Till och med storasyskonet reagerade på ljudnivån.

Jag ringde mamma för det var tre dar sen. Det blev tjat om julen IGEN och jag bröt nästan ihop. Det är bara snack om hur ensam hon är och blir, men jag blir väl också ensam i jul om jag är nyopererad? Inte orkar jag åka nånstans, jag vill väl bara ligga och ta det lugnt? Så berättade jag om hälen och att jag behöver två kryckor. Mamma förstår inte att jag nästan inte kan gå ibland. Hon liksom vill inte förstå, känns det som. Så jag sa att om hon ringer hit nån gång får hon låta många signaler gå fram eftersom jag inte kan springa efter telefonen.

Så la vi på och jag la telefonen ute i köket och satte mig i arbetsrummet igen. Naturligtvis ringde det. Det var… mamma igen. Som berättade om sina bananflugor och sin städtjejs tips och så vidare.

Men det har du ju redan berättat…

sa jag.

Har jag?

svarade hon.

Ja, det går ju inte att bli irriterad, men hälen är ond och när vi hade lagt på igen kom det några tårar igen. Inte för att det är synd om mig utan för att det gör så ont att gå.

TV-serien Stalker hade premiär igår kväll och jag måste säga att det var skrämmande att höra och se hur dessa förföljare beter sig. Påminner till viss del om somliga som förföljer mig på olika sätt. Jag är både rädd och förbannad, men det var skönt att få bekräftat att dessa människor är väldigt sjuka. Samtidigt är det inte roligt att ha galningar efter sig. Vem vet när spärrarna släpper..?

Idag är det Fästmöns och min förlovningsdag. Vi ska fira den i nästa vecka, men det klart att jag tänker och längtar! Och tycker att det är väldigt irriterande att jag har fått eksem av förlovningsringen…

 

Livet är kort.

Read Full Post »

Frisk fredag – får vi hoppas…

Sitter vid datorn och svettas och är nervös. Clark Kent* är avlämnad hos bildoktorn. Jag har fått en prisuppgift som jag gärna vill tro på: handlar det bara om uppsmörjning, cirka 500 pix. Annars… ??? Så den som vill får gärna hålla en tumme under dan! I Clarks ställe står nu en röd, lite yngre motsvarighet till honom. En kvick liten sak med sex växlar, vilket blev premiär för mig. Jag har hittills bara kört femväxlat. Kul!

Min fina man är hos doktorn!

                                                                                                                                                               Jag ska fortsätta med min att-göra-lista under dagen, men jag ringde så många samtal igår att jag blev riktigt hes och hostig. Och jag har nerverna utanpå idag på grund av bilen. Att ha bilen på verkstad när man är arbetslös är som du förstår en oro för att kostnaderna ska dra iväg.

För övrigt misstänker jag starkt att jag inte kan sitta i arbetsrummet och jobba eftersom det förekommer oljud utanför fönstret – nästan som varje dag. Jag skulle ALDRIG kunna ha ett säljjobb där jag satt hemma och ringde. De uppringda skulle undra från vilken krigsskådeplats jag ringde…

Tyvärr kan jag inte vara rak och säga nåt till den det berör eftersom höga vederbörande inte ens hälsar på mig efter förra gången jag uttalade min mening… Trist attityd. Men visst, jag var inte särskilt trevlig då för två år sen heller. Det är svårt att dela tak med nån som vägrar kommunicera och som vägrar visa hänsyn. Jag minns en stekhet sommar för många år sen. Mina föräldrar var här på besök. Alla fönster och dörrar stod på vid gavel dygnet runt på grund av hettan. Extremt tidigt en söndagsmorgon kör ett pucko – ja, jag kan inte kalla det för nåt annat! – igång och klipper gräs. Visserligen med handgräsklippare, men ändå. Det lät MYCKET! Så mycket att min pappa for upp ur sängen och ut på ballen** i bara kalsipperna och undrade vad som stod på… Detta tycktes skrämma Klipparen, som genast avbröt. Jag önskade SÅ att pappa hade varit här och gjort en liknande manöver en ANNAN söndagsmorgon i juli när man bestämt sig för barnkalas klockan nio på uteplatsen… Men man får inte säga nåt när det gäller barn, då blir man Persona non grata. Samtidigt sitter jag i skrivande stund och retar ihjäl mig på en unge som trotsvrålar på en av uteplatserna. Klockan är halv åtta på morgonen…

I kväll åker jag ut till Himlen eftersom jag ska tillbringa morgondagen med Elias när hans pappa är i Göteborg och hans mamma jobbar. Jag funderar på en tur till Storvad om det är väder för det, men eftersom jag igår upptäckte att lingonveckan återinträtt – det är bara två veckor sen sist – känns det mest jobbigt. Kanske blir det i stället en tur ner till Vaksala torg och lördagsloppisen där. Vi får se. Ibland är det skönt att bara slappa också…

Lingon igen!

                                                                                                                                                                      Nu har verkstan ringt och bilen är klar redan om en halvtimma. Tyvärr måste bromsskivorna bytas och några såna fanns inte hemma, så en tillfällig lösning blir att man smörjer upp dem och inväntar reservdelarna. Dessa går sen loss på mellan 3 000 och 4 000 kronor. Låter väl fantastiskt härligt, eller..? Ja, ja, min vanliga tur…

 

                                                                                                                                                                *Clark Kent = min lille bil-man
**ballen = balkongen

Read Full Post »