Mina två liv del två

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Igår kväll visade SvT den andra delen av tre i serien Mina två liv. Ann Heberlein är lysande som programledare, intervjuare och ciceron. Hon har verkligen lyckats få till möten med intressanta personer. Den här gången fick vi tittare möta en programledare, en journalist, en konstnär och en psykiatriker. Vidare fick vi en glimt av en teaterföreställning, baserad på Anna Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Andra delen av dokumentärserien Mina två liv gick igår kväll. I totalt tre delar får vi tittare höra och se människor om livet med bipolär sjukdom.

Ann Heberlein har, som jag nämnde i det jag skrev om förra programmet, själv sjukdomen bipolaritet. Ibland är hon manisk, nåt som sen följs av en period med svår depression. I den här andra delen av tre bjuder hon på spännande möten, men också på sig själv och sina egna erfarenheter. Sjukdomen finns i hennes släkt och en faster till henne tvingades till abort och tvångssteriliserades därefter på grund av att hon ansågs för sjuk för att ha barn.

Vidare berättar Ann Heberlein på SvT:s webbplats om hur dåligt hon mådde medan serien spelades in. Men kampen mot den dagliga ångesten syns inte på TV. I rutan framstår både Ann Heberlein och dem hon möter som välfungerande individer. Och det kanske är det som bidrar en del till dilemmat och skammen kring psykisk sjukdom. Alla vill väl vara välfungerande och framför allt normala individer..?

Lite publikfriande kan det tyckas vara att ta med riktiga kändisar i ett sånt här program. När Filip Hammar dyker upp blir jag aningen besviken – han är egentligen inte utredd för sjukdomen utan har fått höra av en amerikansk läkare att han kan vara bipolär. Men när han sen berättar finns det förstås ett och annat som tyder på att läkarens utslängda ord kan vara sanna. Filip Hammar säger bland annat i programmet:

[…] Jag kan vakna klockan sex och känna mig kanon, sedan när jag rostat min första macka och det kanske gått tolv minuter, då mår jag skitdåligt […]

Aningen intresserantare – om man nu kan gradera människor så – var mötet med konstnären Fia Backlund i USA. Fia Backlund fick riktiga psykoser i sena tonåren. Sen dess har hon medicinerat, men på senare år har hon valt att sluta med läkemedel. Hon fick hjälp att trappa ner. Vidare ägnar hon sig åt en, totalt sett, sundare livsstil som inkluderar träning och vettig kost. Fia Backlund blir därmed beviset för att medicin inte alltid är det bästa och rätta för alla.

Journalisten Kristofer Andersson är den jag som tittare kommer minst nära. Han skriver och driver ett modemagasin. Och just mode har blivit hans räddning, eftersom det handlar om så mycket yta. Han säger:

[…] Yta kan bli det som räddar liv, därför att du får en rustning mot livet. Mode transformerar människor, från att vara den aparta till att bli drottningen eller kungen. […]

Psykiatrikern Simon Kyaga berättade om sin intressanta forskning kring sambandet mellan bipolär sjukdom och kreativitet. Han menar att det finns ett påvisat samband mellan kreativa yrken och personer som har sjukdomen. Och även om bipolär sjukdom är en funktionsnedsättning ser man också ökad kreativitet och ledarskap bland de sjuka. Det sägs ju, för övrigt, att många historiska framstående personer har haft bipolär sjukdom…

Nästa vecka visas det tredje och sista avsnittet. Självklart tittar jag då! Det här är mycket intressanta program som ger mig nya kunskaper om hur personer med diagnosen bipolär sjukdom fungerar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lördagsdag

Ont i hälen. Det fick jag av allt traskande idag, men det är OK, det var en bra dag och det var skönt att vara ute – och inne i affärer.

Först gick vi och tittade på Ekebyprylar. Inte riktigt min grej, jag tycker att mycket Ekebykeramik är klumpig och rätt ful. Den här firren, till exempel. Vem kan tycka att den är fin? Och kolla prislappen…

En rätt ful fisk. Och 15 papp kostade den.

Nä, då var de här aporna lite sötare, men ändå ingenting som jag ville skulle följa med mig hem.

Apoj som kjamas.

Roligast var nog att det mitt bland alla Ekebyprylar och 70-talssaker fanns ett ställ med… Anna…

Anna mitt bland alla prylar.

Vi traskade vidare för att kolla läget på Vaksala torg, men där pågick ingen kommers vad vi kunde se. I stället hamnade på nån loppis i en källare med en skvalande fiskdamm precis utanför. Vi steppade upp till stan och Den Mest Älskade bjöd på kaffe och slabbigt upplagd cheesecake på Panini.

Blaskigt kaffe och slabbigt upplagd cheesecake… Nej, lite kompetensutveckling av personalen skulle inte skada.

På Panini var det ganska tomt på folk. Några barnfamiljer var där, men det var ganska stilla. Och inte är det väl så konstigt att kunderna uteblir när kaffet är som det är och den berömda cheesecaken serveras så slabbigt som på bilden… Nåja, kakan var GOD i alla fall, men den såg ju inte så aptitlig ut.

Desto mer folk var det uppe på stan. Vi gick i några affärer och hamnade till sist i nya Hemköp där vi köpte lördagsgodis. Och nej. Inget lösgodis där bajsiga fingrar varit och rivit utan choklad i oöppnade förpackningar. Samt lite tomater till kvällens middag. Det var de enda varor, förutom en tub CCS fotcrème, den bästa, som följde med mig hem.

Innan vi åkte hem besökte vi London. Jag har aldrig varit på Stationen och blev väl inte så där imponerad. Dåligt med bord, men rätt sköna barstolar med armstöd – fast för smala arslen, dock. Rätt mysig miljö och blandat klientel. Många glodde på oss, så vi såg väl lite aparta ut, eller nåt.

Flaskorna i London var i alla fall vackra. 

I taket hängde glas – och några konstiga små lampor.

Glas och lampor i taket.

Anna tog en tjeckisk öl (Staropramen), jag en lokal (Uppsala lager). Gott att sippa på och tiden gick snabbt.

Uppsala lager.

Bussresan hem gick bra. Anna ser på lite inspelningar på DVD:n, medan jag har skrivit detta. Och nu är det dags för matlagning. Den blir nog bättre av ett glas vin som jag just har tippat i mig. Ahhh… det är lördagskväll…

Livet är kort.

Read Full Post »