Nånting lockade

Ett lockande inlägg.

---

 

Inte bara en utan två tjusarlockar i pannan i morse.

Det känns så bra att få skriva locka och inte krocka i dagens inlägg! Jag tänker på gårdagen och den långa bilkö jag hamnade i på vägen hem. Mest synd var det förstås om dem som krockade. Även om det främst verkade vara materiella skador är det ju inte precis vad en önskar sig när det är jul nästa månad. Själv längtar jag till torsdag nästa vecka när Clark Kent* ska få komma till doktorn** igen – han börjar bli bra gnällig nu, kan jag meddela. Även om han mest gnäller en kort stund vid start är det ju lite pinsamt. Sen är jag självklart orolig för att den där jädra remmen ska gå av eller nåt. Fast det svider en del i plånboken också, förstås. Även jag ska ju köpa julklappar och julmat framöver.

Men vad var det som lockade idag då? I morse var det mitt hår. Jag vaknade med två tjusarlockar i pannan och kände mig så snigg att jag nästan kastade mig på mobilen till min frissa på studs. Och det var inte för att hon skulle komma och ta en bild av mig till sin portfolio… Fast… en ringer inte till sin frissa klockan halv sju på morgonen, när salongen öppnar klockan nio. Och förresten har jag klipptid snart och får försöka stå ut till dess. Samtidigt är det lite spännande att inte vara riktigt säker på vilken frilla en vaknar med på morgonen. Ett och annat gott skratt åt sig själv kan en få. Jag undrar hur många som kan roa sig så? I kväll ska jag försöka göra nåt åt eländet, det vill säga håret, på egen hand. I vart fall ska det tvättas direkt efter att jag har skrivit det här inlägget. Hemresan tog nämligen bara en kvart idag (45 minuter igår) och jag har lite annat att syssla med i kväll också.

Tomma stolar i Café Java idag.

På jobbet har det varit en intensiv dag. Jag hann inte så långt som jag hade hoppats, för det material jag tog tag i i morse tarvade en del efterforskningar med mera. Därför har jag inte jobbat med nåt annat än det hela dan. Plus att vårt rapporteringssystem, som legat nere sen i fredags eftermiddag, kom igång igår när det var dags att gå hem. Det behövde fyllas på med anteckningar om vad som är gjort. Systemet är enkelt men ganska funktionellt och framför allt väldigt bra att ha när det är flera kockar inblandade i samma soppa.

Men det var märkligt tomt på jobbet idag. Närmaste kollegan och jag var ganska solokvist under morgonfikat och vi undrade var alla höll hus. Hade de redan blivit bortrationaliserade i omorganisationen? Inte då! En del var på möten eller konferenser, medan andra grupparbetade för att hitta värdefulla ord som ska visa vilka de är och vad de står för. Tofflan förhörde sig lite senare och fick intrycket av ett gott arbete utan floskler.

Annars är det som det är med saker och ting. Men dagens lilla höjdpunkt blir eventuellt en chokladbit – det är ju Chokladens dag idag, vilket kollegan upplyste mig om. Och det finns faktiskt en liten chokladbit i köksskåpet som har lockat mig länge. I kväll blir den uppäten!

Ska DU äta choklad i kväll eller mumsar du på nåt annat??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Choklad ska det bli på Chokladens dag.

*Clark Kent = min lille bilman
**doktorn = bilverkstan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tiotusen mil

Ett långkört inlägg.

---

 

Det blev en lång dag idag och slut är den inte ännu. Efter en värknatt och diverse plock på förmiddagen gav jag mig iväg runt lunchtid. Jag visste ju att storhandling väntade vid ankomsten och ville försöka hinna med den innan mörkrets inbrott. Men när jag hade en tredjedel kvar av resan blev jag nödd och tvungen att stanna för output och input. Det senare blev i form av en plastad ostmacka och kaffe. Hela 51 spänn ville kassörskan ha för detta. Jag hade en femtiolapp och en femhundring i plånkan, men ingen enkrona. Du ska inte tro att hon bjuckade på spännen. Det blev till att knäcka femhundringen. Och just som jag slagit ner rö… min bakre del för att fika insåg jag att jag hade glömt min medicin så fint i dosetten hemma i Uppsala.

Plastad macka med ost och kaffe till för 51 spänn.

Vad gjorde vi före elektronikens genombrott? Idag var jag överlycklig att det finns nåt som heter e-recept. Efter ankomsten slängde jag i mig en kopp kaffe till, tog mammas storhandlingslapp och styrde kosan mot lasarettsapoteket i Metropolen Byhålan. En mycket vänlig tjej lät mig plocka ut tre mediciner, trots att jag hade tagit ut så sent som förra veckan. Men hon gjorde en anteckning om att jag glömt mina mediciner och sen var det inte mer med det! Toppen, toppen, nu slipper jag kräkas, till exempel. Det var jag mest rädd för eftersom det är vad som händer efter ett dygn utan den ena medicinen.

Jag fick leta upp en ny korvkiosk idag eftersom Nattkröken hade blivit wokkiosk.

På min shoppingtur blev jag och Clark Kent* observerade av vännen M, medan jag missade vännen FEM på lasarettet med några minuter, tror jag. Båda vill ses och jag ska försöka få till det hela. Men på påskdagen blir det en tur ut på landet för att hälsa på vännen I – vars nya och närmaste granne är FEM:s äldste son. Notera att vännen I och FEM inte känner varandra. Vilken liten värld det är! Jag ska ringa vännen på landsbygden under morgondagen för vägbeskrivning så att mamma och jag inte kör vilse. Ja, för mamma följer med, om hon orkar.

På ICA Maxi var jag inte ensam. Där var värre än värst och inte hittar jag i butiken heller. Så vi glömmer detta trauma. Hem med tre kassar och en apotekspåse, en kopp kaffe och sen iväg till korvkiosken för att inhandla onsdagsmat av äkta byhåletyp.

Nu har vi ätit och jag fått kolla mejl och sitta och skriva ett helt blogginlägg. Vi ska naturligtvis se på När livet vänder klockan 20. Jag är så tacksam att jag kom fram helskinnad – särskilt med tanke på vad kvällens program handlar om.

Mammas och min kväll ska avslutas med en promenad nere vid sjön. Clark får vänta här hemma. Han har just i kväll kört 10 000 mil.

Clark har just kört tiotusen mil.

*Clark Kent = min duktige lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mindre bra och rätt OK

Ett inlägg om sånt som är mindre bra med att gå hemma och sånt som är rätt OK.

Dagarna går. Jag anstränger mig och ger järnet för att hitta nytt jobb och komma ut på banan igen. För mig är hemmafruandet inget alternativ, jag älskar ju att jobba. Dessutom behöver jag försörja mig. En inkomst, helt enkelt, så att jag kan betala mina räkningar. Det är en mindre bra tillvaro just nu, kan man säga.

Det här med pengar är ett kapitel för sig när man inte jobbar. Visst, jag skippar en måltid varje dag – lunchen. Men det går åt väldigt mycket mer kaffe och toapapper när man går hemma… Än är jag inte utblottad, fast från och med nu gäller att hålla plånboken stängd oftare än den är öppen. 

Det gäller att hålla dem stängda i så stor utsträckning som möjligt.

Det finns en hel del saker man kan göra som inte kostar nånting. Om man får en stund över mellan allt jobbsökeri, förstås. För att söka jobb är verkligen ett heltidsjobb. I alla fall för mig. Jag lever med det hela tiden, ser hela tiden möjligheter och tänkbara tjänster/jobb/uppdrag överallt. Men jag behöver göra andra saker ibland också, som en del av helheten. Att promenera, till exempel, är en sån aktivitet som även är helt gratis. Dessutom får jag ljus och luft, vilket gör mig mindre deprimerad. Och förhoppningsvis mer inspirerad till att skriva bra jobbansökningar… Jag är väldigt glad att min hälsporre är så mycket bättre så att jag kan promenera lite igen, med mina avgjutna inlägg i dojsen, förstås! (Men dessvärre tror jag att sporren har blivit kronisk. Nu har jag haft ONT sen april 2012…)

Så här års är det inte heller fel att promenera ut i nån skog eller så för att kolla efter ätbara saker som svamp och bär. Den förslagne ställer sig sen på Vaksala torg och säljer ”guldet” – det kan bli nätta inkomster.

Svamp är roligt att plocka, men kan ta tid att rensa, förstås… Men tid finns det ju ganska gott om.

Sälja saker kan man göra, ja. Inte bara sånt man hittar i skogen utan även sånt man hittar i sina gömmor. Jag har lagt ut en säljes-annons på Blocket. Den har inte gett nåt hittills, bara kostat. Hela 20 kronor…

Vill man få lite andlig och kulturell spis kan man besöka kyrkor och museer. De flesta tar ingen entréavgift och där finns massor av spännande, intressanta och kanske även roliga saker att se.

Varför skriver jag om en massa gratisaktiviteter? Jo, för är det nåt man har när man inte jobbar så är det tid. (Även om man söker jobb stor del av den vakna tiden…) Och är det nånting alla som jobbar inte har så är det… tid. Det är inte många som jag har träffat sen jag slutade jobba. Det är några stycken, men de allra flesta har inte tid eller ork. Några har säkert ingen lust heller. Vidare är det viktigt att komma hemifrån en stund. Det är väldigt, väldigt lätt att isolera sig… Believe me, I, for one, know…

Tid finns.

När man har tid kan man odla sina intressen också. Jag gillar till exempel att fota. Eftersom jag måste vara kontaktbar som arbetssökande införskaffade jag mig en iPhone. Det är den jag använder som kamera nu. Det blir långt ifrån perfekta bilder och jag saknar Nokians Carl Zeiss-optik, men… kameran i iPhone 5 är bättre än den i 4 S, så jag är nöjd. Att fota i sig kostar inte nånting heller.

En sån här kamera hade min pappa en gång i tiden.

Andra intressen jag odlar är förstås att läsa och skriva. Båda dessa intressen har eskalerat mycket! Och lite nytta har det ju med sig, inte bara rent nöje. För mig är ju språket ett verktyg. Språket måste tränas, utvecklas, underhållas – och det gör i alla fall jag bäst genom att läsa och skriva. Alla böcker behöver man förstås inte köpa heller. Man kan låna – av vänner och bekanta och på bibliotek. Eller fynda billigt på loppis och antikvariat.

Det är lite fullt i mina bokhyllor…

Det jag tycker är viktigt att tänka på är att inte förlora sig själv. Att inte bli en apatisk figur som bara sitter hemma och deppar. Eller ligger och sover. Det är bra att komma upp i vettig tid på morgonen och bra att lägga sig i lika vettig tid. Den här veckan har jag slarvat lite. Det beror på att Fästmön har gått tillbaka till sitt arbetsschema och hon har inte börjat tidigt en enda dag. Då har jag tillåtit mig att sova till klockan åtta, ungefär. Man behöver ju inte överdriva och gå upp klockan sju varje morgon… 

Anna skriver rent sina anteckningar från sommarens administrativa jobb. Flitig som en myra!

Varje dag sätter jag upp några mål som jag ska uppfylla under dagen. Ett av dem är att söka minst tre jobb om dan om jag inte har nån annan jobbrelaterad aktivitet inbokad. Det är inte alltid jag hittar tre jobb varje dag, men jag gör mitt bästa och letar. Och faktum är att det brukar dyka upp nåt! Andra dagsmål kan vara en aktivitet utanför hemmet. Det är viktigt att komma hemifrån, så att man inte isolerar sig. Ett tredje mål kan vara att ta en mänsklig kontakt – just av detta skäl att man inte får isolera sig…

Nu har jag fullkomligt öst ur mig en del rätt OK saker att göra när man inte har nåt jobb. Naturligtvis tycker du säkert att en del saker är mindre bra, men jag har i alla fall skrivit om sånt som jag gör. Vad gör du när du inte jobbar?? Eller vad skulle du göra om du var arbetslös??? Skriv gärna en rad och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag vill ju vara fri

Ett inlägg om en biografi.

Hur kan man ens försöka att skriva en biografi över en av Sveriges största skådespelare? En person som levt i sus och dus och efterlämnat 17 papperskassar med dagböcker, anteckningar och privata dokument. Hur får man rätsida på materialet? Hur kan det överhuvudtaget bli en bok? Journalisten Annika Persson gav sig i kast med materialet och Jag vill ju vara fri. En bok om Lena Nyman kom ut i år, lite mer än två år efter Lena Nymans bortgång.

Det blev en bok…

Människoöden fascinerar mig! Det behöver inte nödvändigtvis vara kända personers liv och leverne. Nu råkar Lena Nyman vara en känd person. Men den här boken är bra för det! Annika Persson väjer inte för det svarta, hon vågar och hon visar delar av det innersta, den lilla Lena, så osäker och sårbar.

Redan tidigt valde Lena skådespelarbanan. Jag har faktiskt sett filmen hon var med i som tioåring, Farligt löfte. Hon var stjärna redan då. Rollerna växte naturligtvis med åren. Det är spännande att läsa om Lena Nymans jobb ihop med regissörer som Vilgot Sjöman, Ingmar Bergman och Alf Sjöberg, men också Hasse och Tage, kollegor som Viveka Seldahl och Börje Ahlstedt, för att nämna några, samt elever som Rikard Wolff. Listan blir ogörlig om alla ska nämnas!

Det som emellertid mest griper mig är skildringen av hennes kamp mot missbruket. Eller kamp… Det var ju inte alltid en kamp, det var missbruket som styrde. Det och rökningen som avslutade hennes liv i förtid.

Det här är en riktigt bra biografi!!! 

Livet är kort. Vissa liv är kortare än de borde ha fått vara.

Read Full Post »

Storbedrifter på Stormarknaden

Ibland finns det skäl som tvingar en till Stormarknaden. Idag var en sån dag. Jag undrade i mitt stilla sinne hur det skulle gå. Vi var ju liksom inte ensamma där, noterade vi redan på parkeringen. Men med Fästmön vid sidan går det mesta helt galant!

Vi tog en stridsvagn varuvagn som jag hängde på som nåt mellanting mellan rollator och gåbord och sen stegade vi in i Helvetet Gränby centrum. Första målet var Systemet. Jag skickade in Anna och parkerade mig på en sittplats utanför kassorna. Anna kom ut med tre fina flaskor vitt vin, varav en är till nyår, resten till andra tillfällen.

På ICA Kvantum sen var det riktigt förskräckligt – precis som vanligt. Först tabbade jag mig med att scanna in papperspåsar i stället för plastpåsar. Och eftersom jag stod i vägen för folk när jag skulle radera kände jag blodtrycket och irritationen stiga. Inne i affären var det särskilt en karl som tyckte att jag  var ett riktigt jävla hinder i hans väg, för han ryckte flera gånger i min vagn så jag höll på att trilla. Idiot! Ska jag behöva ha en skylt runt halsen där det står

Relativt nyopererad och orkeslös. Hanteras varsamt!

eller?!

Men jag överlevde och Anna också. Svimningen var emellertid nära för jag skulle ha ett namnsdagskort och trisslotter till lilla mamma. Dessa var tvungna att postas idag för att nå fram i tid.

På vägen ut hoppade Anna in på Burger King för att säga hej till far och son Olsson. Jag stod utanför och kunde konstatera att Jerry är rätt bra på teckenspråk – med lite hjälp av anteckningsfunktionen på iPhonen…

Så åkte vi hem. Anna bar det mesta och packade in allt medan jag hade fullt sjå att inte tuppa av. Men jag tuppade inte av, allt gick bra. Vi softade i vardagsrummet resten av eftermiddagen med Wordfeud och skumtomtar.

Somliga har ju myror i brallan även när vi ska softa.

Lite senare blev det pistagenötter och öl. Jag hade en halv påse nötter sparade sen tidigare. Tänk så bra allting smakar när man har sällskap!

Öl och pistagenötter är godast i sällskap med Anna, tycker jag.

Sen var vi två husmödrar som slet och drog i några rena lakan som skulle vikas för att få plats i min kista. Jajamens, jag tänker nämligen inte lägga mig själv i kistan än på ett tag, utan där hamnar mina lakan. Särskilt underlakan för dubbelsäng är ett helvete att vika bra när man bara har två rätt normallånga armar. Det var väldigt skönt att få hjälp.

Vikta lakan. Ja ja, jag fixade till dem bättre innan jag stoppade ner dem.

För en stund sen intog Anna min plats vid spisen för att steka kalkonfilé. Till det serverar huset potatisklyftor och hot béarnaisesås. Mitt bidrag till matlagningen var att öppna ett svindyrt, italienskt amaronevin. Ja för nu ska vi äta, dricka och må gott de här få, dyrbara dagarna vi har tillsammans.

Livet är kort.

Read Full Post »

Tack för presenten, Bonniers, men vad i h-e är det???

Idag när jag vittjade postboxen hade jag bara fått oönskad reklam. Inte nog med att jag fick nåt skräp från Bredbandsbolaget som jag inte har nån som helst nytta av – en säljare ringde på eftermiddagen. För säkerhets skull, liksom.

Här en del av samtalet:

– Ja det är Tofflan.

– Hej, är det Tofflan?

– Vem är det som undrar det då? [Nån som inte lyssnade på vad jag svarade, eller?]

– Ja är det Tofflan? Jag heter Mårten [påhittat namn] och ringer från Bredbandsbolaget.

Sen ser/hör jag liksom rött. Jag köper aldrig nånting av telefonförsäljare numera, man blir bara lurad. Och med just Bredbandsbolaget har jag haft många duster. Jag är kund hos dem. Har mitt bredband där. Det är allt jag vill ha. Inget annat. Men det är också därför de har rättigheten att ringa mig. Tycker de. Jag vet inte hur många gånger jag har bett dem att inte låta några säljare ringa hit. Snart klipper jag av linan för gott med dem. Ska det vara så svårt att fatta, att göra en liten anteckning, kanske? Bredbandet i sig är skitbra och snabbt, men alla andra funktioner och erbjudanden funkar inte. Det går inte ens att fixa flera e-postadresser. Och nej, supporten funkar inte heller.

Men nu till grejen som detta inlägg egentligen skulle handla om. Det låg ytterligare ett kuvert med oönskad reklam i min postbox. Eftersom det var från Sophie på Bonniers bokklubb gjorde jag misstaget att öppna det. Och så blev jag skitförbannad igen! På Sophie. Anledningen var en missiv där Sophie tilltalade mig med mitt förnamn jag vet inte hur många gånger. Jag känner inte Sophie, vi har aldrig blivit presenterade för varandra. Vi är inte du och syster på nåt vis, Sophie och jag. [Märker du hur irriterande det är?]

Jag brukar bli glad för presenter. Fast den här gången fattade jag ingenting. Detta skulle kunna vara en bildgåta, verkligen! För vad i h-e är detta, Sophie på Bonniers bokklubb???

Orange plutt från ena hållet…

                                                                                                                                                                Eller är det nån annan som kan upplysa mig?

Orange plutt från andra hållet.

                                                                                                                                                              Tja det enda jag kan säga om föremålet att det har ju i alla fall en snygg färg…

Read Full Post »