Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘anslagstavla’

Ett papper på min anslagstavla på jobbet. Minnesanteckningar att komma ihåg i svåra stunder när känslan av värdelöshet kryper på som en våt filt. Den som skrev det är nu informerad om mina planer och har uttryckt sina sympatier och att h*n tycker att det är mycket tråkigt.

minnesanteckning
Arbetsglädje…


Det som skiljer den här gången
är att beslutet är mitt. Jag har en yrkesstolthet som jag inte tänker göra avkall på.

Och jag kommer just från ett annat kort arbetsmöte där ingen vet och där jag fick så mycket positiv feedback att jag inte kan stoppa tårarna. TACK! Tack för att jag har fått hänga med er!


Livet är kort.

Read Full Post »

Den här dan blev helt annorlunda än vad jag hade tänkt mig att den skulle bli. Tyvärr är det så att jag inte är riktigt frisk än efter operationen. Nånting reagerar jag på i alla fall. Så jag fick börja med att ringa mottagningen när den hade öppnat och fick en tid klockan 14.

Jag försökte jobba bäst jag kunde på förmiddagen, men det gnavde och skavde och oroade. Dagens goda gärning utfördes i alla fall och det blev att låna ut ett par handskar till Johan. Man kan inte vara utomhus i den här kylan utan handskar. Jag satte honom även i lite arbete – ja, vi är ju jobbarkompisar numera. Som tack för det fick jag ta en bild. Så nu har jag två prinsar på jobbet – i alla fall på min anslagstavla!

Två prinsar på jobbet

Prinskorven och Kronprinsen på min anslagstavla på jobbet.


Bilrutorna behövde skrapas
före läkarbesöket. Det var inte skönt för den skröpliga kroppen, men det gick. Det måste ju gå.

Först fick jag träffa en sköterska som tittade, kände, klämde och frågade. Sen en doktor som gjorde detsamma. Vi pratade om sprutor hit och dit. Ärret ser bra ut och rodnaden och upphöjningen var följsam och blev vit vilket tydde på att den inte var djup. Jag har i vart fall fått förhållningsorder och ska behandla det röda området under helgen. Får jag feber = akuten direkt. På måndag bör det vara bättre, annars blir det mottagningen igen. Eller akuten. Jag orkar fan inte vara sjuk mer… Men, det gäller att tänka positivt och jag ska behandla enligt doktorn och så får vi hoppas att fläcktyfusen har försvunnit till måndag morgon.

To be continued…

I kväll blir det lugna puckar. Jag glömde köpa nån mat, men jag har ju ätit lunch med S idag, lite impromptu, så jag får klara mig på det. Kanske hittar nåt i nån utgrävning om jag känner mig utsvulten.


Livet är kort. 

Read Full Post »

Totalt aborberad – det är rätta beskrivningen av mig just nu. Jag sitter och jobbar med institution 1:s forskningssidor på webben och det tar sannerligen sin lilla tid… Det gäller att ha tungan inte bara rätt i munnen utan i rätt mun. Eller utanför. Gissar att jag ser ganska debil ut när jag jobbar så här intensivt och folk skymtar mitt smått maniska jag bakom glasdörrens och -väggens blästrade vasstrån. (Inte alla som har vass på sin kontorsdörr, inte!). Det har tagit några dagars, typ en vecka eller mer, funderande över strukturen. Mitt första förslag köptes av ledningen, men dissades av mig själv. Bara att sätta igång och göra ett nytt.

En A3-skiss.


Jag hade inget whiteboard
eller nåt blädderblock att rita på och eftersom vassen har kommit upp på dörren och väggen sen sist går det inte att rita där heller, idiotiskt nog. Så jag tog ett A3-papper och nålade fast på min anslagstavla när jag gjorde den första skissen. Det gick inte så vidare värst bra eftersom bläcket i pennan rann åt fel håll.  Men det blev nånting till sist i alla fall. Sen ritade jag rent det hela på datorn. Och det är den skissen som jag nu arbetar med, om än i modifierad form.

Det finns material som ligger ute, men jag ska försöka uppdatera det, snygga till det, strama upp det, omforma något. Det märks att det har varit många kockar inblandade – på gott och på ont. Det som är bra med många kockar är att sidorna blir omväxlande, det dåliga är förstås att de inte blir särskilt jämförbara, om man nu vill ägna sig åt det.

Ingångssidan har jag nu ett klart förslag till och därefter kommer sen de sju forskningsområdena som vart och ett ska ha en ingångssida och ett gäng undersidor. Jag har två av sju områden klara och det känns skönt att det liksom äntligen har lossnat och blir nånting annat än bara teorier!

I lördags lyckades jag, som grädde (vispad med degkrokar?) på moset sträcka ryggen tämligen oskönt. Sist jag gjorde nånting ditåt var förra året, när jag skulle lyfta ur den till jul inköpta granen ur bilen. Men nu dammvippade jag bara… Hur som helst var sträckningen av det mildare slaget. Idag har jag bara lite ont och är mest stel. Det är ju inte så bra att sitta så mycket som jag gör, men jag har ju inget val eftersom hälen sätter stopp för nåt stående som är längre än en minut. Hälen har bråkat med mig i helgen och jag har haft rejält ont och svårt att gå. Dessutom har jag haft problem med en hel del kramper i händer och ben. Igår kväll fick jag våldsam kramp i baklåret på onda benet (där jag har haft propp två gånger och på vilket min onda häl är vidhäftad. Det var inte skönt, kan jag meddela, att försöka sträcka ut muskeln med en ond, sträckt rygg och en hälsporre som känns som en kniv rakt upp. Men jag överlevde det också.

Idag har jag väntat på ett provsvar i tre veckor. Jag funderar varje dag på om jag ska dö eller överleva ett tag till. Försenade diagnoser kan kosta livhanken och Sjukstugan i Backen är känd för sina långa väntetider. Nu är ytterligare ett fall Lex Maria-anmält eftersom den uteblivna diagnosen försenade behandlingen. Och den som drabbas är förstås den sjuke själv som får lida i onödan, kanske till och med hinner dö. När man är död lider man inte nämnvärt, men det kan ju finnas närstående som blir… ledsna. Sen finns det förstås de som skulle bli glada också över mitt frånfälle. De får väl se till att göra sig redo för Den Stora Festen.

Det blev ingen lunch idag, men jag får festa på egen hand i kväll. Jag tror nämligen inte att Fästmön åt upp kakan till frukost och då har jag nåt gott att se fram emot. Det finns nog till och med lite mat och grönsaker kvar från gårdagen. Jag vet att man inte ska slarva med lunchen, men det är så himla svårt att göra avbrott i det jag arbetar med just nu. Det är liksom inte värt att komma av sig och inte hitta tillbaka om man bryter för världsliga ting som lunch.

Nu har jag i alla fall haft en liten rast under vilken jag har rensat hjärnan med lite bloggning. Och så har jag tagit ett par försiktiga små bensträckare och ryggsträckare i dessa ändlösa korridorer…


Livet är kort.

Read Full Post »

Redan på plats i det nya kontoret. Företrädaren flyttade ut i helgen, så här är inte ens städat. Jätteskitigt och en full papperskorg var det första jag såg. Tur att jag är en kvinna med kraft… Nu ser här rätt OK ut. Jag har snott med mig dator, skrivbordslampa och anslagstavla. Laptopen var så kass att jag fick plocka med mig den stationära. Och lika bra det, för det enda som behövde göras var att stänga av, koppla ur, flytta, koppla ihop och starta!

Jag har åkt ner ett snäpp och sitter nu en våning under mitt förra kontor, samt åt baksidan till, mot innergården. Just nu är det en ganska trist utsikt, men eftersom jag har utsikt över en anlagd trädgård/park tror jag det blir fint ändå.

Utsikten från mitt nya kontor. 


En fördel
är att jag slipper se Friskis & Svettis numera! (Sitter här och funderar på om jag ska åka ner till godisautomaten… Det blev ingen lunch idag…)

Utsikten från mitt förra kontor. Friskis & Svettis är inrymt i den röda ladan som skymtar på bilden.


Nu ska jag gå
och ta en mugg cappuccino. Jag höll på att glömma min fina mugg på gamla kontoret och ett tag var även mobilen försvunnen. Men det var det klassiska – den låg under en hög med papper…

När bytte du kontor/motsvarande sist???


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag var det dags för min andra avstämning på ”nya” institutionen. Fast det hade chefen där glömt bort, så jag ringde och påminde. Eftersom h*n satt upptagen fick jag vänta ganska länge på att få besök på rummet, men jag jobbade under tiden. Så klart man blir lite… störd när människor man har avtalat tid med inte dyker upp när de ska. Men jag var betydligt mindre störd än jag blev på min förrförra arbetsplats och jag mår så pass bra att jag inte visar att jag blir störd. (Till och med h*n med de kalla fiskögonen skulle ha varit stolt över mig om h*n sett mig…) Och sen… när jag fick beröm för det jag har åstadkommit… Tja, då smälte jag ju totalt! Vem vill inte ha beröm av sin chef, liksom..?

Ett enkelt sätt att ta reda på hur medarbetarna mår.


När jag jobbar använder jag mycket ny teknik.
Det är internet, hemsidor och intranät som gäller. Ofta glömmer man bort det där personliga mötet öga mot öga. Jag kämpar för att inte glömma det, men eftersom det är semestertider just nu är folk på min arbetsplats extra stressade och har extra mycket att göra att vi ibland får skjuta på möten – både en och två och till och med tre gånger. Sen blir det bra när vi verkligen ses. Att förlita sig helt på teknik funkar inte när man jobbar med kommunikation. Ett enkelt men funktionellt sätt jag noterade på mina ”resor” genom institutionerna var denna låda. Här kan medarbetarna lämna redogörelser för hur deras arbetsvecka har varit till chefen. Och tro mig. Lådan var inte tom.

Det blev lite sen lunch idag eftersom mitt möte ju blev framflyttat. Men lunchen var lätt och perfekt – svampomelett. Det klarar jag mig på till kvällen när köket i New Village ska servera grillad kyckling. Kyppan inhandlas förstås efter jobbet, varm ska den vara. Innan dess måste jag till apoteket för två av mina mediciner håller på att ta slut.

Lätt och gott.


Tillbaka efter lunch i huset där jag jobbar träffade jag M.
Vi hade en lång och bra diskussion och jag fick en rapport om hur det hade gått med min fråga, kommunikationsplanen, på morgonens ledningsgrupp. Troligen blir det en institutionsdag i september där vi grupparbetar kring planen i sin nuvarande form – precis så som jag hade föreslagit! (Alltså, det är helt fantastiskt att känna att människor faktiskt lyssnar på det jag säger och mina idéer – nu är jag INTE ironisk!!!)

Ena gaveln av huset där jag jobbar.


Jag berättade också för M om en del från mitt avstämningsmöte.
Att göra den närmaste tiden är bland annat ett förslag till en ny startsida till ”nya” institutionen samt att tillsammans med ett par, tre andra personer i huset lära mig hur skärmarna i entrén funkar och hur man lägger in information där. Jag berättade också om min förestående sjukskrivning för chefen. Hittills var det ju bara M som visste om den, men jag tyckte att det kändes mest rakryggat att säga vad som komma skall. Det handlar ju om ganska lång tid jag blir borta.

Här ska det komma nåt.

 

Det jag glömde säga till M, men som jag diskuterade med chefen, var att försöka få till nån sorts virtuellt arbetsrum på institutionens sidor på intranätet. Nån sort forum där man kan prata med sina kollegor och diskutera jobbfrågor. Institutionen är ju så stor att vi faktiskt ibland är tvungna att ta teknik till hjälp när vi ska kommunicera…

Och nu när jag blir kvar ett tag till känns det som om jag verkligen behöver göra nåt roligare av mitt kontor. Inte en blomma i fönstret finns det idag, till exempel. På glasväggen ut mot ljushallen finns tre av mina, enligt eget tycke, snyggaste höstbilder. På anslagstavlan sitter en massa lösa lappar, Picasso-vykortet jag köpte när det var öppet hus på skolan och en nytagen bild på en prins. Men när jag kom till C:s glasvägg ligger jag ännu mer i bakvattnet, insåg jag…

Rejält pimpad glasvägg till ett kontor nära mig.

Read Full Post »

I morse när jag vaknade villa jag inte kliva ur sängen. Det var länge sen jag kände så, men jag har haft en lite tuff natt. Det började redan igår kväll när jag kände mig

jävligt avsnäst

utan nån anledning. Ja, jag är lättsårad och tog naturligtvis illa vid mig. Vilket drabbade andra som inte hade med saken att göra. Det är bara att konstatera att jag inte orkar med människor ibland. För jag förstår heller inte totala främlingars enorma nyfikenhet på min person. Vad är det i mitt liv som är så intressant???

Sånt där låg jag och funderade på i sängen i morse, medan jag försökte samla min gamla kropp så att den ville samarbeta. Jag vaknade flera gånger under natten med kramper i benen. Vid ett tillfälle vid tretiden hade jag kramp i höger vad och i vänster lår på framsidan medan båda händerna var avdomnade. När man har kramp i fötter och ben vill man inget annat än skutta upp och

dansa.

Men du kanske förstår de problem jag hade att göra just detta när båda benens muskler är förvridna och händerna inte lyder mig. Sen igår har jag också då och då irriterande ryckningar i höger lillfinger. Vilken tur att jag inte spelar piano längre!

Nej, morgonens tankar var verkligen av sten. Huvudet känns tungt och ett lätt illamående skvalpar. Nej, jag åt bara skräp igår kväll som nötter och choklad, men jag drack bara en enda öl.

En blick ut genom fönstret visar en mulen och blåsig dag och jag gissar att regnet hänger i luften. Ingen utflykt, alltså. På nåt vis känns det som om jag har ett större behov att göra saker på helgerna numera. Jag behöver enormt mycket input – men allt som oftast blir det att sitta hemma vid datorn eller städa eller så. Förra helgen försökte vi göra en hel del och det levde jag på i veckan. Men så är det helg igen och allt känns mest trist.

Till sist klev jag upp och glodde igenom lokalblaskan. Bland annat läste jag om Uppcon. Jag fattar inte riktigt hur detta evenemang har kunnat bli så stort att folk tältar på Vaksala torg och klär ut sig i de mest underliga kläder – för att likna japanska seriefigurer. Nä, jag fattar inte och skulle kunna raljera mycket om det, men jag är en tant och tanter begriper väl inte sånt här. För resten ser väl inte Disneys tecknade figurer bättre ut – Kalle Anka, till exempel, har ju inga kläder på sig på underkroppen (pornografi) och Spökplumpen ser ju ut som en kvinna i niqab (hets mot folkgrupp?) Med tanke på det känns det helt rätt att den där serievetaren inte dömdes för barnpornografibrott!

Medan jag satt och förundrades över hur många lediga hus och lägenheter det finns, fastnade mina ögon på två lappar på anslagstavlan. Lappar, som jag borde ha tagit ner för länge sen. Lappar med ord som

kompisar på jobbet

och

saknar dig

på. Nej fy, idag åkte de ner och så kastade jag även detta försök av mina steniga tankar att ikläda mig den berömda O-koftan.

Lappar med ord som uppenbarligen inte betydde nånting för avsändarna.


Jag måste ändå dröja kvar, lite.
Den lilla lappen vidhängde en bukett blommor jag fick efter en operation med efterföljande sjukskrivning och rehabilitering i sex veckor. Det var ju snällt. Det var samma år som pappa hade gått bort, så jag var väldigt sårbar. Den andra lappen kom från en före detta kollega som uppenbarligen inte har tid? lust? att höra av sig längre utan gör det genom andra. Jag minns särskilt ett tillfälle när jag skulle överlämna en sak och personen i fråga inte hade tid att komma ut på gatan i fem minuter. Sen dess har vi inte träffats.

I samband med min 50-årsdag i april fick jag ett (1) kort från en före detta kollega som skrev att h*n hade blivit så glad när hon hade läst i tidningen att jag numera jobbar där jag jobbar. Detta kort rörde mig till tårar, för i det här fallet vet jag att det var äkta ord. Och det här kortet ska sitta på mitt kylskåp. I evighet amen.

Read Full Post »

En solig och varm dag är på gång! Träffade en morgonpigg individ till på jobbet och frågade om kontoren blir varma under soliga dagar.

Nä, snarare tvärtom…

blev svaret. Och jag som lämnade min tröja hemma och bara tog min tunna jacka.

När jag anlände till kontoret var två isoleringskillar där och fixade mellan väggarna. Våra väggar här är alldeles för tunna och man hör vartenda ord rumsgrannen säger när h*n pratar i telefonen eller har besök. Nu ska ljudnivån reduceras med ett visst antal decibel. Ska bli intressant att höra om det funkar!

Solskyddsgardinerna hade tydligen kommit upp i fredags efter att jag hade lämnat byggnaden. Jag vet inte om jag ska tro på dem. De har samma färg som de fula gardiner jag nödmonterade, men de är betydligt tunnare…

Duvblåa, skira solskyddsgardiner är INTE sniggt med limegröna gardiner. Och frågan är om de ens är effektiva…


Jag fick ju tyvärr inte tag i några krukväxter
till min fönsterbräda i fredags, så den gapar fortfarande tom. Men jag är nog lite försiktig också, jag vill inte köpa en massa som jag sen får ta hem för att jag inte får jobba kvar…

Tom fönsterbräda. Bilden visar ungefär halva, så här finns mycket plats.


Jag fick ju en anslagstavla
till kontoret häromdan. Än så så länge sitter det mest tråkiga lösa lappar där. Det roligaste jag har satt upp är vykortet på Picassotavlorna som jag köpte på Elias skola när vi var där på Öppet Hus. Får försöka hitta nåt kul att sätta upp – idéer mottages gärna!

Tråkig, eller hur?


En ny arbetsvecka har snart tagit sin början.
Idag har jag tack och lov inga möten! Med det menar jag att det är lite jobbigt med blödningarna som gör att jag måste till toa en gång i timman. Resten av veckan är smockfull av möten, på torsdag är jag till och med dubbelbokad. Måste smita ifrån introduktionen för nyanställda för att prata på ledningsgruppen om min kommunikationsplan.

Igår tog jag det bara lugnt hemma när FEM hade åkt. Blödningarna tar på krafterna och det går inte att göra några längre utflykter utan att ha koll på om det finns toa i närheten eller inte. Jag tog en premiärfika på ballen, men sen mulnade det på. Framåt kvällen blev det en efterlängtad dusch och hårtvätt. Middagen, rökta tunna kalkonskivor och mimosasallad, körsbärstomater, svarta oliver och ett ciabattabröd. Ett glas amarone, kvar sen lördagens middag, slank ner till. Ringde till Fästmön och pratade en stund innan jag läste ut en bok och glodde lite på TV.

Även en del kvällar den här veckan är intecknade, men det är ju privata evenemang. I kväll ska jag träffa Agneta och käka kinamat och kolla på barnbarn. I morgon kväll är det årsstämma i bostadsrättsföreningen, men den person som fick i uppdrag att skriva motioner för ett gäng har inte gjort det, så jag tror inte att jag går dit. Har ingen lust att träffa på några puckon heller, såna finns det en hel del av här runt omkring. Ingen nämnd, ingen glömd. I stället blir det nog biltvätt på tisdag kväll, så att jag bara kan dammsuga bilen inuti och torka av paneler och sånt på onsdag kväll. För på torsdag eftermiddag är det ju besiktning!!! Jag brukar vara så nervös att jag mår illa då…

En måndag har just börjat och jag ska kolla om jag kan redigera vår webb och vårt intranät idag eller inte… Vad ska du göra???

Read Full Post »

Det finns ett uttryck som jag avskyr och det är ett som ofta står i vissa platsannonser:

Du ska kunna ha många bollar i luften.

Jaha, som nån sorts jonglerare då, eller? Vanligen finns detta uttryck i annonser där man söker personal till typiska kvinnoyrken, som sekreterare och till vård och omvårdnad.

Jag brukar inte skryta med att jag är nån jonglör, men jag brukar säga att jag har

bred kompetens och erfarenhet.

Och med det kommer jag rätt långt – när jag får visa upp det, vill säga… Det är ju inte alltid jag har kommit så långt. Många gånger blev jag ratad vid urvalet av sökande till en tjänst, sällan fick jag veta varför. Mina ord på ett papper och min CV räckte uppenbarligen inte. Men att få visa i praktiken var inte möjligt.

Som kommunikatör ska man vara både bred och stresstålig. Märkligt nog har jag blivit bättre på att hantera stress. Troligen har det att göra med att min förrförra arbetsplats i mångt och mycket var sjuk. Där var inte hälsosamt att vara, helt enkelt. Idag är tillvaron en annan. Jag ska inte säga att det är paradis hela tiden, men jag bemöts med en respekt för mitt kunnande och den jag är. Och tänk att jag, som så ofta fick höra att jag inte var tillräckligt socialt kompetent, faktiskt flera gånger och av flera olika personer på arbetet, har fått höra hur trevlig jag är och hur lätt jag har att komma in i grupper…

Varje torsdag delar jag kontor med M som är administrativ chef. M jobbar resten av veckans vardagar vid den institution även jag ska jobb på från i maj. Det är lite knepigt att dela arbetsutrymme ibland, men det är också bra träning på det här att kunna samarbeta, att dela utrymme och att visa hänsyn. Idag har vi möblerat om här på kontoret. Det blev verkligen kanonbra!

Här står jag och jobbar om dagarna!


Jag gillar min lilla hörna av rummet
för från min plats har jag utsikt över området utanför och vilka som passerar. När jag stänger dörren stänger jag ute ljuden därifrån, men jag är samtidigt synlig genom glasväggen. På så vis känner ingen att jag är otillgänglig trots en stängd dörr – hoppas jag. M sitter snett bakom mig, intill fönstret. Vi har valt platserna själva och jag tror att vi båda är nöjda. Nu återstår att fixa en anslagstavla och nåt konstverk samt några fina krukväxter. Jag har ju ett antal växter hemma…

Mitt under ommöbleringen kom kollegan Å, som blir halvsekel dan efter mig, och behövde lite praktisk hjälp med ett av sina program. Vi lyckades inte lösa det just då, men vid förmiddagsfikat fick jag veta hur det ska lösas. I samma veva ringde jag märkesverkstan för att boka tid för byte av vinterkängor* till sommarsandaler** för Clark Kent***. Det fanns ingen tid som passade förrän den 4 maj, men det blir utmärkt! Jag kör ju dubbfritt så jag får ju köra på mina vinterdäck även efter sista april.

Sammanfattningsvis kan man väl alltså säga att jag idag på förmiddagen har fått användning av min breda kompetens och erfarenhet. Eller, om du hellre vill, jag har haft ett antal bollar i luften – från pingsbollar till medicinbollar… Vad passar väl bättre då än en lunch med B och ”Lisbeth” från min förra arbetsplats på fakulteten??? (Och nej, det var inte den arbetsplatsen som var/är sjuk*!)


*vinterkängor = vinterdäck

**sommarsandaler = sommardäck 
***Clark Kent = min lille bilman 

Read Full Post »

Om det inte finns anslagstavlor skapar man en själv. På en vägg. Bara så här:

En vägg kan bli en anslagstavla.

Read Full Post »

Får man ha vilken ton som helst när man tilltalar medlemmar? Att jag har en skitelak och bitsk ton ibland på min personliga blogg är en helt annan sak, tycker jag. Där tilltalar jag för det mesta inte nån, utan skriver rent allmänt vad jag tycker. Men när man tilltalar medlemmar i en bostadsrättsförening anser jag att man ska hålla tonen neutral. Det är nåt vår styrelse uppenbarligen inte klarar av.

Gång efter annan landar otrevliga meddelanden i våra postboxar och/eller på anslagstavlorna i trappuppgångarna. Idag handlade det om garagen (en lapp i boxen) respektive cyklar (på anslagstavlan).

När det gäller garagestädningslappen inleds den, efter rubriken

GARAGESTÄDNING

med att berätta vad man inte får förvara i sitt garage. Vad jag vet får man ingen sån information när man hyr sitt garage och får sitt kontrakt. Är det så himla konstigt att folk tänker och gör fel då? Varför inte upplysa om detta från början med kontraktet och inte via lappar som går ut till alla medlemmar? Man får ju känslan av att var och varannan medlem som hyr garage är dum i huvet. Eller näst intill. Eller att det i vart fall är var bostadsrättsföreningen tycker om sina medlemmar…

Att man inte får förvara

[…] sopor och skitiga trasor-trassel […]

är för mig ganska uppenbart, men för andra kanske det inte är det. Det kan ju vara så att man råkat glömma sin soppåse på vägen ut till garaget när man ska till jobbet och inte hann gå med den. Genom att dessutom  använda ordet

[…] skitiga […]

har styrelsen sänkt sig till en nivå som ligger under markplan. Det förvånar mig för övrigt att lappen annars är rättstavad…

På cykellappen använder man också en otrevlig ton. Eftersom lappen sitter på anslagstavlorna kan jag inte korrekt återge vad som står på den, men det går ut på att man bara får ha fungerande cyklar i cykelställen. Alla andra cyklar ska slängas eller ställas in i kallförråd som en del hyr. Inte alla. Och var ska man slänga en cykel som inte fungerar? Ingen information finns om detta. Men det hade ju varit lite överkurs, kanske. Att informera om möjligheter, menar jag…

[…] edra cyklar ska vara funktionsdugliga […]

tror jag det står. Edra… Men hallå! Är det nån från 1800-talet som har skrivit meddelandet, eller? Vad jag vet säger man era och inget annat.

Nej fy för otrevlig ton! På cykellappen hade man säkert fått mig positivare inställd om man hållit en vänlig ton. Men det kanske är för mycket att begära. En neutral ton hade varit acceptabel.

Read Full Post »

« Newer Posts