Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ångra’

Ett inlägg som får avrunda dagen.


Telefonerade med mamma i eftermiddags.
Naturligtvis kunde jag inte hålla mig utan berättade om de två möjliga framtidsutsikterna som kan tänkas landa hos mig i veckan. Jag ville så gärna berätta nåt glatt och positivt för henne! I nästa sekund ångrade jag mig, men då var det försent. Mamma målar upp en bild efter sin egen tolkning och när hon får nog av Somliga drämmer hon dem i huvudet med det. Problemet är bara att det är dottern hon använder samtidigt som hon skarvar lite. Sanningen är betydligt enklare och fulare.

Elias och jag packade ihop hans dator och böcker och åkte till Restaurang Maestro sen. Jag hade ju inte tänkt åka dit igen efter att ha sett matleveransmannen klia sig rejält där bak en gång, men nu blev det så. Det kändes lite roligare att ta dit pojken än till en vanlig pizzeria. Kliande mannen jobbar ju liksom inte inne i restaurangen utan kör bara ut beställd mat.

Maestro har en del spännande inredning. Eftersom restaurangen är belägen i en gammal bensinmack har man gjort sitt bästa för att hålla kvar det lite. Väggarna är av korrugerad plåt – ser det ut som! Det är faktiskt en tapet! Accentfärgen sen är en färg som jag bestämt vet att en viss arg tjej estimerar synnerligen!

Konst på Maestro
Vägg som korrugerad plåt, konst i svart och lime. Den senare är restaurangens accentfärg.


Det finns fler annorlunda detaljer
på Maestro. Idag tyckte jag till exempel att besticken är väldigt vackra. De ser nästan erotiska ut.

Kniv och gaffel Maestro
Erotiska bestick?


Men nu var det inte erotik vi skulle ägna oss åt
utan mat. Elias tyckte att vi fick vänta länge. Det var väldigt mycket folk där. Till sist fick vi vår mat. Elias åt fish & chips, jag tog en Quatro formaggio-pizza. Jag tycker att stället har blivit aningen sämre efter ägarbytet. Till exempel påpekade jag att bordet var vickigt redan när vi satte oss. Servitören skakade bara på axlarna och sa:

Det är det jämt!

och sen gick han – för att hämta nåt att lägga under ena bordsbenet, trodde jag. Men han kan aldrig tillbaka! Jag rev därför av halva min servett och la under bordsbenet.

När maten sen var färdig kom min pizza först. Elias mat dröjde fem minuter. Det är dåligt, tycker jag. I ett sällskap ska alla få maten samtidigt. Eftersom vårt sällskap inte var så stort – två personer – borde det inte ha varit svårt.

Så snart vi hade svalt sista tuggan messade jag Elias pappa som överenskommet att vi var klara för avfärd, men jag frågade också om han hade nåt kaffe att bjuda på. Det hade han! Jerry gör alltid så starkt och gott kaffe, så det smakade kanongott. Till kaffet fick jag en katt i knäet, Felix, som jag en gång för ett par år sen var med och räddade livet på!

Felix i knäet
Felix hoppade helt ogenerat upp i mitt knä.


Det kändes konstigt
att åka hem till ett tomt hem, men jag tänkte att killarna kanske ville umgås lite innan det blev läggdags. Och jag gissar att vi ses igen på skolavslutningen på tisdag kväll.

När jag svängde in på parkeringen såg jag regnbågen sjunka ner i Tokerian. Det sägs ju att det ska finnas en kruka guld i slutet av regnbågen, men jag är inte riktigt säker på att det stämmer i det här fallet…

Regnbåge
En regnbåge över Tokerian.


Jag satte igång med att riva ur sängkläderna för att bädda rent. Nu ska jag göra klart det och inte sitta här och skriva. Måste försöka somna före halv två i natt, ska ju upp tio över sex i morgon bitti för en ny arbetsvecka, med förhoppningsvis minst två, kanske till och med tre erbjudanden om framtiden… (Man kan ju få drömma och hoppas ett tag, i alla fall…)


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg där Tofflan spånar om blottare, bloggare och andra socialt medieaktiva.


Googles styrelseordförande Eric Schmidt tycker att våra unga (alltså är jag undantagen!) blottar sig för mycket på nätet
. På en festival och bokmässa i Wales i lördags deklarerade han att det finns situationer i livet när det är bäst att vi inte finns på nätet. Risken finns ju att man ångrar allt man blottat om sig själv i ungdomen när man blir äldre.

Visserligen var Eric Schmidt på mässan för att marknadsföra sin nya bok, The New Digital Age. Boken granskar den tekniska utvecklingens innebörd för framtiden. Men han hann också kritisera oss för att lägga ut våra ungdomssynder i text och bild. Denna dokumentation av det förflutna går ju inte att glömma. Att lägga ut ultraljudsbilder på foster är ett exempel på att vi har gått för långt.

Det är intressant att fundera över detta, tycker jag. Jag vet en del som menar att man inte behöver blotta allt i sitt liv bara för att man har en blogg. Jag vet andra som tror sig känna bloggare som mig själv bara för att de följer min blogg, för att jag skriver personliga inlägg och för att jag skriver många personliga inlägg. Jag vet till och med en och annan som blev stött när jag backade från personens uppmärksamhet – vilket jag gjorde när personen avslöjade att h*n ville fortsätta (!) tillhöra min familj. H*n har aldrig tillhört min familj och om h*n skrev in sig i min familj börjar man ju undra om personens verklighetsuppfattning…

Nej, jag skriver inte allt i min blogg, men de skäl till att jag en gång startade bloggen finns kvar:

  • jag var/är rädd att tappa min ord och vill/e upprätthålla – och helst utveckla – mitt skrivande
  • jag vill/e skriva av mig om jobbiga saker i livet
  • jag vill/e att presumtiva arbetsgivare/uppdragsgivare skulle/ska fastna för mitt sätt att skriva och engagera mig (ja, jag behöver en inkomst)
  • jag vill/e lämna nånting ”efter mig”, ett dokument om och över mitt liv

Det blir fortfarande många personliga inlägg, men de skildrar långt ifrån mitt dygns alla 24 timmar. Igår var det nån, som jag uppskattar väldigt mycket, som sa att jag har förmågan att skriva personligt, men ändå ha en enormt hög integritet.

maskerad
Hög integritet..?


Förutom har på bloggen finns jag på Twitter.
Twitter använder jag främst för att puffa för nypublicerade blogginlägg och för att få nyheter till livs snabbt. Vidare har jag knutit flera värdefulla jobbkontakter där. Bara lite, lite grann chattar jag. Jag gillar egentligen inte att umgås med människor på det sättet, jag föredrar att ses! Bloggen ser jag egentligen inte som främst en kommunikationskanal utan en kanal för mitt skrivande. Skrivandet är verkligen det viktiga för mig! Samtidigt har jag tack vare bloggen fått både vänner och fiender för livet!..

Facebook finns jag INTE på, just av det skälet att jag inte gillar att umgås genom att chatta. De mina når jag per sms när detta av naturliga skäl är smidigaste kommunikationssättet. Via sms får jag fram mitt budskap, min fråga. Och så får jag svar (förhoppningsvis…) när den jag kontaktar har tid att svara. Mejl är ju lite grann också på det viset. Men mejl i tjänsten är nånting helt annorlunda och ska besvaras så snart det går, anser jag. Det anser många andra inte, så detta är ett av kommunikationsproblemenvi ofta diskuterar på mitt arbete.

I förra veckan började jag testa Foursquare. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om detta än, jag har inte sett så stor nytta av att tala om – och att få veta – var i världen jag – och mina Foursquare-vänner befinner sig. Jag återkommer i frågan.

Hur mycket och var syns du på nätet??? Vilka sociala medier använder du och hur använder du dem??? Jag frågar för att jag vill veta och du får gärna lämna ditt svar i en kommentar här!


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag vill ha vår. Eller rättare sagt: jag vill inte ha vinter mer. Jag hatar att packa in mig i dunjackan och bli trippelt så stor som jag egentligen är (ja, den är stor i storleken och jag har gått ner i vikt lite), jag hatar att halka på isfläckar och jag hatar att frysa och snö. Just nu. Det var fint och härligt väder igår. Jag gick ut en stund, men det är ju inte så roligt att promenera på egen hand. Dessutom är det halt, som sagt. Isgator på sina håll. Det blåste en isande, nordlig vind. Men solen värmde min bleka nos och jag tror att jag fick lite D-vitamin från ovan.

Så idag ville jag att det skulle fortsätta vara vår. Jag tog på mig mitt enda par ljusa jeans och tillsammans med gympadojorna jag har inomhus på jobbet (får plats med inläggen i dessa) känner jag mig riktigt vårlig.

ljusa jeans o gympadojor
Ljusa jeans och gympadojor är vår för mig.


Till råga på allt
har jag tillskansat mig en ”ny” luvatröja som inte – hör och häpna! – är tjockis-svart utan… grå– och vitrandig! Det är en av Johans ratade och det ska bli intressant att se om han känner igen den idag och om han säger nåt. Hur som helst, han har vuxit ur den och jag la beslag på den. Den är urskön! Och lite roligt är det att ikläda sig nånting annat än svart.

grårandig tröja
Grårandig, inte svart.


Måndagsmorgonen innebär åter
ett inställt möte med prefekten, som fortfarande är sjuk. Det verkar som om han och mamma åkte på samma virus, för även prefekten är i princip röstlös. Och då kan man ju inte hålla i ett möte för hela institution 2, eller hur?!

Så jag fortsätter bygga mina hussidor på förmiddagen. Efter lunch ska jag sparka igång M som vill lägga upp sidor med ekonomisk information. En liten kortkurs one-to-one i vårt webbverktyg, alltså.

Fästmön var uppe och studsade i morse, trots att hon är ledig. Men hon hade ett ärende i Förorten under dan, så hon ska ut och röra på sig.

Nu har vi gått in i mars – jag insåg just att mitt armbandsur visade den 1 mars och inte den 4! Detta är den sista veckan jag prenumerar på lokalblaskan. Det känns lite konstigt och jag undrar om jag klarar av att inte ha nån morgontidning efter 30 år. Men så dålig som den är just nu lägger jag heller 2 750 kronor på nåt annat än en helårsprenumeration. Och skulle det vara så att jag ångrar mig är det väl bara att ta en prenumeration igen. Värre än så är det inte. Det handlar inte om att jag är snål, det handlar om att jag inte vill lägga mina pengar på illa stavade och formulerade artiklar, varav hälften inte intresserar mig eftersom de handlar om sport. En annan vinst är att kassen till pappersåtervinningen inte behöver tömmas lika ofta!

Jag har fått i uppdrag att göra utgrävningar i mitt förråd i kväll. En av forskarna letar efter en fotboll – och jag kan i alla fall – tror jag! – erbjuda en volleyboll. Bollen ska användas för ett rollspel där den ska agera sol. Eller planet. Blir verkligen spännande att se om jag hittar bollen!

Vad har du för dig idag???


Livet är kort.

Read Full Post »

Som man blir bemött bemöter man andra. Del två.

Det är svårt att vara Tofflans vän. Men jag är hårdast mot mig själv, tro det eller ej. Jag anser att man kan ha vänner, bekanta, bloggvänner etc till olika saker, aktiviteter och för olika behov. Men gentemot mina vänner-vänner är jag omtänksam och totalt lojal. Det är väl därför jag så lätt blir besviken – det är inte alltid nån jag tror är en vän verkligen är just… en vän.

Jag har lätt att göra nya bekantskaper. Lätt att få… kompisar. Men jag har också blivit alltmer godtrogen och lättlurad genom åren. Vill så gärna tro människor om gott – tills de hugger mig i ryggen. Det gör ont. Det gör så jävla ont att jag inte sitter stilla och tar emot – jag ger igen. Detta är inte alltid nånting jag är stolt över. Men jag ger igen.

För ganska precis fyra år sen idag blev jag inte önskvärd längre på det jobb jag då hade. Jag fick aldrig veta varför, varken då eller senare. Och jag lär aldrig få veta nånsin heller. Det var bara för mig att skriva på överenskommelsen. Alla dörrar inom företaget stängdes. Jag borde ha sett det komma – jag var inte den första som drabbades på min avdelning.

Några år tidigare hade vi fått en ny chef. Under det första jobbsamtalet som chefen hade med oss var och en enskilt sa chefen plötsligt till mig:

Jag vet att du är homosexuell och det är OK med mig.

Jag blev alldeles paff. Visste inte vad jag skulle säga, hur jag skulle tolka hans ord. För vad hade min homosexualitet att göra med min kompetens, mina uppgifter och den roll jag hade på jobbet? Redan då borde jag ha gått till facket. Jag borde ha reagerat.

Ett par år senare skulle det omorganiseras. Två personer på min avdelning fick sluta. Jag visste inte i förväg vilka de var, även om jag är säker på att de anklagar mig för att inte bara ha vetat i förväg utan också ha varit med och utsett dem. Jag hade nämligen en ganska bra kontakt med min chef till att börja med. Och sånt sticker ju i ögonen på andra. Men jag hade sagt till chefen att jag är ärlig i alla lägen. Det gick fint – tills jag hade började ifrågasätta chefens beslut. Och framför allt ifrågasätta chefens frånvaro på jobbet.

Ytterligare en sak jag ångrar idag är att jag inte stod upp för mina två kollegor som fick sluta. Det gjorde heller ingen annan, men skit samma vad andra gör, jag borde ha gjort nåt. Naturligtvis var det ingen som stod upp för mig heller när det var min tur, för fyra år sen.

Det hela hade föregåtts av systematisk utfrysning av mig. Jag var inte vatten värd. Jag blev åthutad på möten när jag bad oss tala en i taget. Chefen talade inte med mig, utan mejlade. Eller skrek. Och smällde igen min dörr. Jag fick förnedrande arbetsuppgifter. Jag, som var senior, skulle plötsligt assistera en junior kollega. Jag stod nästan inte ut, men jag utförde mina arbetsuppgifter. Jag borde som sagt ha gått till facket. När jag till sist gjorde det var den enda hjälpen jag fick den av ett trött ombud som skulle gå i pension ett par månader senare. Jag fick ett bra avtal. Men jobbet kunde jag se mig i stjärnorna efter.

Mina så kallade kollegor höll käften. Trots att flera av dem visste att chefen hade planerat detta i åtminstone ett par månaders tid. Den kollega jag tyckte bäst om var den som hela tiden visste om vad som skulle ske – inte bara med mig utan även med de två medarbetarna som först blev av med sina jobb. Men det var jag som ansågs vara Förrädaren – för att jag var så blåögd i början. Jag var inte särskilt omtyckt bland kollegorna, bland annat för att jag ansågs vara Förrädaren. Naturligtvis handlade det också om att jag och chefen hade en bra kontakt i början. Men ett tredje skäl var också att jag ansåg att man är på jobbet för att jobba, inte för att umgås och leka.

Det sista halvåret på det jobbet var jag inte särskilt glad. Jag grät nästan varje dag, jag förstod inte varför just jag skulle frysas ut. Nog insåg jag att jag inte var Guds bästa barn, men jag hade baske mig inte begått nåt tjänstefel, snott pengar, varit full på jobbet, ”skolkat” etc. Det var jag å andra sidan inte heller anklagad för. Jag får aldrig veta varför jag inte dög längre.

Så här efteråt kan jag bara spekulera i vad skälen var. Troligen visste jag för mycket som kunde bli farligt och obekvämt. Som detta med frånvaron. Frånvaron, som ibland berodde på utlandsvistelse för kurs, betald av arbetsgivaren, men en utbildning som inte hade med somligas tjänst att göra. Eller fastighetsaffärerna eller de privata upphandlingarna, bilaffärerna – allt skött på arbetstid.

Det var i chock jag sa till en person jag trodde var min vän innan några papper var påskrivna att jag trodde att jag höll på att förlora jobbet. Denne ”vän” gick i sin tur och berätta för en klunga dåvarande vänner om mitt elände. Jag hade inte en tanke på att vännen bara skvallrade. Men jag insåg snart att de så kallade vännerna var som pappfigurer – platta och innehållslösa. Inte en enda av dem hörde på nåt sätt av sig för att fråga om läget.

Jag hämnades med ord. Orden gick rätt in som nålar. Orden ledde till en hel del förändringar – och jag tror inte att alla förändringarna var av ondo. Det blev tystare omkring mig, men vad skulle jag med vänner till som inte var vänner?

När förhållanden tar slut väljer vänner sida. Det gör även jag, det är svårt att inte göra. Man sluter upp bakom den förfördelade parten – eller den man anser mest uppriktig. Eller vilka andra skäl som helst. Det är åtskilliga så kallade vänner som har försvunnit i och med separationer. Nästa gäng försvann när jag slutade arbeta – ingen vill umgås med en loser. Jag undrar hur många som har försvunnit nu när jag har varit sjuk – nej, varken Cancer eller cancer smittar. Men det har också tillkommit ett gäng människor som har visat sig vara riktigt omtänksamma under särskilt min sjukdom och konvalescens.

Så ursäkta mig om jag är lite kärv ibland. Jag har till exempel svårt att ta oombedda råd – för jag tror att syftet är att sätta dit mig, att håna mig för att jag inte har tänkt till ordentligt eller nånting ditåt. Även om jag har lätt att få nya vänner,  gör jag misstag och bedömer människor helt galet. Av tio gamla vänner finns kanske två kvar. Resten har inte agerat som vänner och är antingen borta ur mitt liv eller har fått en mindre framträdande betydelse och roll för mig. Jag håller på att lära mig att inte vara så godtrogen. Det är en lång och svår process. Vänskap är inte lätt! Det är betydligt lättare att svika.

Idag är jag på en arbetsplats där vi medarbetare och chefer bryr oss om varandra. Vi frågar varandra hur vi mår, vi backar inte i riktigt svåra stunder. Det finns hopp! Alla arbetsplatser är inte lika ruggiga som den jag var på i mitt förra arbetsliv. Alla kollegor är inte lika tigande – och bakomryggensladdrande – som de som jobbar/jobbade där. Och alla människor jag känner är inte mina vänner, bara ett fåtal. Dessa gömmer jag i hjärtat. Jag har en eller två vänner som jag faktiskt kan ringa mitt i natten.


Livet är kort. Vänskap är svårt. Alla som är chef är inte chefsämnen.

Read Full Post »

I kväll var det dags igen att besöka Fjällbacka. Fästmön och jag kurade under var sin pläd och kollade Fjällbackamorden: Vänner för livet.

Fjällbackamorden

Erica och Patrik löste mordgåtor tillsammans i kväll igen.


Kvällens film
handlade om Peter, Ericas gamla bäste vän som försvann en dag när de var i yngre tonåren. I en TV-intervju väcks Ericas funderingar kring vad som hände. Strax därpå mördas Peters lillebror just som han har ringt Erica för att prata om sin storebror. I samma veva ska det vara återträff på skolan där Erica, Peter, Patrik med flera gick. Då sker ytterligare ett mord.

Alltså jag ångrar nästan lite att jag sa till mamma idag att det var OK för henne att se Fjällbackamorden, att det inte var så läskigt. För läskig var just vad jag tyckte att kvällens film var. Särskilt med tanke på… höjderna…

Jag tycker att det är tråkigt att så många hela tiden klankar ner på Camilla Läckberg, hennes böcker och nu också hennes filmer. OK, böckerna och filmerna är inte av Nobelprisklass, men det finns betydligt sämre litteratur och film. För mig känns det nästan som ren och skär svensk avundsjuka. För Camilla Läckberg är trots allt en framgångsrik kvinnlig författare. Ett litet plus i denna film var för övrigt att flera talade med västsvensk dialekt, inte enbart stockholmska som i den första filmen.

Högt betyg från Tofflan!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Häromdan blev jag kontaktad av en byrå som säljer det jag jobbar med – kommunikation. Jag blev tillfrågad om jag ville vara med i

ett bokprojekt

Vad jag förstår ska projektet ge mig en annorlunda läsupplevelse och på nåt sätt ska fiktion och verklighet varvas.

Jag måste säga att jag blev både skeptisk och väldigt nyfiken – ja, jag är ju bara människa och av naturen just nyfiken. Efter en del mejlande fram och tillbaka, där jag bland annat frågade om tidsåtgång och kostnader, beslutade jag mig för att ändå tacka nej. Inte för att det skulle ta mycket tid och inte för att det skulle kosta mig några pengar. Nej enbart av det skälet att jag står i ett skede i livet när jag inte kan ta några risker som sumpar mina chanser till fast jobb – på ett eller annat sätt. Och att bli inblandad i nån sorts litterär dokusåpa är INTE min grej. Tror jag.

Men sen mejlade vi lite till och nu har jag ändrat mig och har hoppat på projektet. Väntar med spänning på den

förhöjda läsupplevelse 

som utlovats. Den enda tid jag i princip behöver lägga ner på projektet är tiden det tar att läsa boken. Och läser gör jag ju – hela tiden (eller så snart jag får en minut över från jobb, privatliv och blogg).

Det här ska bli spännande och, som sagt, jag är nyfiken av naturen. Jag hoppas att jag inte får anledning att ångra mig. I vart fall lär det bli ett och annat blogginlägg om detta. Inte för att byrån har krävt det utan för att jag vill dela med mig av den erfarenhet som jag lär bli rikare.

To be continued…


Livet är kort.

Read Full Post »

Igår och i natt gjorde jag nånting som jag borde ha gjort för länge sen. Nej, jag raderade inte min blogg, men det var väldigt nära. Sen tänkte jag på nån som gjorde det när h*n inte stod ut med elakheter från ett visst håll – och hur h*n sen ångrade sig – djupt. Då kände jag att jag jävlar i mig inte ska förmås att göra likadant bara för att nån är illvillig. Jag ska stå ut och fortsätta, bara för att.

Efter solnedgången gjorde jag en genomgång.


Det är mycket jag har bjudit på
här i bloggen, framför allt av mitt liv. Jag har verkligen hängt ut mig och även dem som står mig närmast. Men nu blir det mer fokus på mig själv, mitt ytliga jag. Eller det har ju varit det ett tag. Jag har liksom insett att man inte ska tro att man är del av nånting som man faktiskt inte är nån del av – och aldrig kan bli del av heller.

Ja, man kan säga att jag står vid ett vägskäl. Jag gör allt för att inte tvingas välja väg av krafter utifrån, jag vill välja efter eget huvud. Men det är svårt, för det som har varit soligt och ljust de senaste åren har tappat sin lättsamma glans. Och jag fnissar inte mer.

Över tre år av mitt liv har jag läst. Inte allt, mycket har jag skummat. Skummat hur mitt tvång att vara ärlig har försatt mig i svåra situationer. Detta tvång som nu allt mer har lett till ett annat tvång: att skriva allt fler inlägg under lösen. Det är fruktansvärt irriterande, men som somliga och vissa vet är själva bloggandet i sig ett sätt att skriva sig ur kriser. Ibland blir skrivandet nästan maniskt. Trots att jag gång på gång har berättat att jag måste få ur mig vissa saker för att inte må sämre, har jag hånats för detta från vissa håll.

Nu väljer jag därför en medelväg och låter efter det här inlägget sånt som är alltför personligt skrivas i lösenskyddade inlägg. Jag slutar inte att blogga, för jag har inte råd med terapi och kan inte få det genom jobbet eftersom det inte är jobbrelaterat. Inte heller raderar jag min blogg, för jag vet att jag skulle ångra mig så då. Och inte gör jag den helt privat heller – vilket alltid retar nån.

Det har varit tre händelserika år och jag måste komma tillbaka lite till dem. Många nya vänner har kommit, en del har gått, andra har stannat. Många gamla vänner har återvänt, medan andra har brutit totalt. Vänskap är svårt och man ska verkligen inte blanda ihop det med varken arbete eller familj.

Jag har ju också ett troll som envisas med att försura min tillvaro. Under perioder har jag fört statistik på trollets besök här. Det är ganska fantastisk läsning. För visst är det väl lite sjukt när nån tycks besöka ens blogg det första man gör på morgonen, när man vaknar och sen, vissa dar, en gång i timman? Är mitt futtiga liv så himla intressant för nån annan??? Just nu befinner sig trollet på resande fot, men besöker lika fullt min blogg regelbundet. Jag vet ju vilket land trollet befinner sig i, så trots tidsskillnader och sånt kan jag ju se när besöken kommer. Att man inte, efter alla dessa år, slutar. När nån uttryckligen har sagt att man inte är välkommen, varför envisas man? Jag inväntar stalkinglagen som träder i kraft i höst och då blir jag den första att anmäla.

Troll blir rätt fula av sitt beteende.


Under åren har det också nämnts
små fjantar, odjur, Mårror, Chuckysar och annat onkytt. Dessa är så gott som raderade ur mitt liv, jag orkar inte med människor som bara vill bli strukna medhårs. Och jag tycker definitivt inte att sånt beteende som jag har fått vara med om hör hemma på en seriös arbetsplats.

Ja, nu har jag kommit till ett vägskäl. Vägskäl är en del av livet, liksom de val av fortsatta inriktningar vi gör. Det som är bakom mig ångrar jag nästan ingenting av. Jag står för mina åsikter och det jag skriver, jag tar inte bort nånting trots att inget är skrivet i sten. Det är nämligen så, tro det eller ej, att jag faktiskt kan ändra åsikt om saker och ting också. Men då skriver jag om det! Ta bort nånting gör jag inte!

Det har blivit många fel och misstag i mitt liv. Alla kan jag inte sona. Framför allt tänker jag sluta ta på mig andras skuld. Jag är uppväxt i en familj där vissa gärna skuldbelade andra. Det trodde jag var unikt för min familj. Nu vet jag att det inte är så. Det enda jag kan hoppas på är att jag, med mina erfarenheter, klarar mig ur detta utan att hamna på ruta ett igen. Jag ska börja se till mig själv och mitt eget bästa igen, annars går jag under. Jag samlar krafter nu för jag lär behöva dem.

Livet är kort.

Read Full Post »

En sjuksyrra i Australien har intresserat sig för vad folk ångrar när de ligger för döden. Efter att ha jobbat under många år med vård av människor i livets slutskede samlade syrran sina erfarenheter på en blogg. Och nu har hon gett ut en bok.

Bronnie Wares bok The top five regrets of the dying  visar att det nog ångras en hel del när man närmar sig slutet. De flesta ångrar att de har varit dåliga på att hålla kontakten med sina vänner. Männen ångrar att de har jobbat för mycket och kvinnorna ångrar att de inte har förverkligat sina drömmar i tillräckligt stor utsträckning.

Många önskade också att de hade varit bättre på att visa känslor och tillåtit sig själva att vara mer lyckliga.

Personligen tror jag att jag nog ångrar mest att jag gjorde vissa felprioriteringar här i livet. Till exempel att jag gav 23 år åt en arbetsgivare som det tog en kvart för att rasera min tillvaro. Vet du nåt som du lär ångra???

Read Full Post »

Så tände jag ändå det där första adventsljuset idag. Nyss. Medan jag drack ännu lite mer kaffe och läste en trist lokalblaska (prenumerationen blir inte förlängd). Jag blev förbannad när jag läser en krönika skriven av en av kulturredaktörerna där h*n menar att det ges ut för mycket böcker. Så mycket böcker att kulturredaktionerna inte har folk till att recensera alla böcker som hoppfullt kommer till dem. Men stackars er, då! Stackars, stackars er som har jobb! Med den inställningen tycker jag inte att du ska jobba kvar.

Min adventsstake i köket ser ut som om jag har satt korvar i den. Därför lämnar jag den inte med nåt ljus brinnande – jag vill ju inte ha grillad korv. Några puckon jag känner till lämnar så gott som varje kväll levande ljus obevakade i köket. Det tycker jag bara är skitdumt, speciellt om man har småbarn. Men det kanske är nåt man ångrar? Att man har småbarn, vill säga..?


Det är terracottafärgade ljus i staken, men det ser ut som korvar.

                                                                                                                                                             Idag är det skyltsöndag. Klockan 18 visar lokalblaskan sitt jättefyrverkeri mitt i stan. Massor av pengar går upp i rök. Regnet bara öser ner. Jag skiter i skyltsöndag och jättefyrverkeri och ska stolpa över till Tokerian för att inhandla fikabröd till kvällen och julklappsetiketter. Har ju börjat slå in skiten en del klappar, men kan inte slå in alla för då hinner jag glömma vem som ska få vad.

Nej fy te rackarns, regnet bara öser ner och jag gråter inuti. Jag smörjer min onda axel med Ipren gel, den känns bättre av och till. Synd det, annars hade jag kunnat sjukanmäla mig i morgon. Jag vet inte hur jag ska klara av morgondagens övning.

Read Full Post »

Ja… ehum… 😳 Rubriken är alltså titeln på den bok jag just läst, Men vi knullar ju ändå inte, av Ann Söderlund. Jag fick den av min frissa härom veckan när jag var och klippte mig. Frissan – och fler med henne – har uppgett att de inte pallade med att läsa (ut) den här lilla pocketboken. Och när folk är så negativa blir en sån som jag nyfiken. Nu är boken läst – och jag har garvat! Tack, Mona!!!


Jag har fått garva åt denna!

                                                                                                                                                               Ärligt talat brukar jag inte gilla småbarnsmammors kåserande texter om vardagen. Jag brukar inte gilla nånting med texterna och innehållet. Totalt ointressant för mig. Och ofta har jag frågat mig:

Varför raljerar de så över sina ungar och sin respektive? Är inte det här ett liv de har valt själv, liksom? Vem har tvingat dem?

Ann Söderlunds texter är mera krönikor över vardagen. Visst, man och barn finns där, men det som skiljer Ann Söderlund från andra skrivande småbarnsmammor är att hon inte förnekar att hon har ett annat liv, vuxenlivet. Och det är just detta som gör att hennes texter blir roliga.

Jag la ut ett citat här på bloggen häromdan som jag tyckte var roligt. Här är ett annat som jag tycker är ganska tänkvärt också:

[…] Det blir alltså inte bättre med åren. Det finns alltid saker att ångra. Och vem, ursäkta som frågar, är det förresten som har bestämt att jag måste vara en muntergök dygnets alla timmar? Finns det en lag? […]

Jag skulle också vilja citera den text som handlar om hur det är att vakna upp med ett djungelvrål i rumpan, men den är alldeles för lång. I stället tycker jag att du ska läsa den här boken – förutsatt att du är på rätt humör och att du vill skratta.

Ska jag ha några invändningar mot boken är det att det är vanskligt att samla så här många roliga texter i en bok. Det blir sällan bra. Det blir för mycket. Därför tror jag att texterna hade varit roligare att läsa var för sig, lite här och var, i diverse tidskrifter. Vidare förekommer ganska många…

fula ord 😳

och en del språkliga tautologier som jag retar mig på. Och att stava fel på inte bara en utan två kända personers namn är inte så lyckat. Det verkar lite… obildat. Men jag ger den här boken medelbetyg för jag skrattade högt flera gånger!

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »