På Slottet, i ån och på Tokerian

Ett inlägg om en synnerligen varierande lördag.

Dagen började… varmt. Eller varmt och varmt… Hett. Redan tidigt på morgonen visade termometern en utomhustemp i solen på över 40 grader…

Lite varmt idag, dårå…

Även om inomhustempen på bilden är nästan 27 grader tycker jag att mitt hem är svalt. Det går ju att öppna alla fönster och göra korsdrag numera!

För att svalka mig gjorde jag en Fästmö-frukost, det vill säga stoppade banan och kanel i filen. Det har Anna lärt mig att man kan göra. Eftersom hon nyligen har varit här finns det dessutom frukt i hemmet!

Fästmö-stuk på filen, det vill säga banan och kanel.

Men jag måste ju vara lite egen också. Därför åt jag tre bitar av mitt svindyra surdegsknäcke, ett mycket passande bröd för mig, eller hur? (Retorisk fråga.)

Surdegsknäcke åt jag till frukost, passande nog.

Efter duschen var jag lika varm som före, så det var inte det lättaste att glida i jeansen och den tjockis-svarta tischan. Men är man fet och svettig så är man. Det är bara man själv som kan ändra på det.

Mamma fick en signal innan jag lämnade byggnaden för att möta Anna och Prinskorven på vårt vanliga ställe. Vi for sen gemensamt vidare till Annas snälla mamma och L på Slottet. Elias var ganska medtagen av värmen. Han gillar den inte alls och det gör inte jag heller. Men en mindre kropp har svårare att stå ut än en större…

Det var så hett att jag inte orkade fota några blommor. Ett par koppar kaffe och en härlig hallonbakelse slank däremot ner finfint. Hallonen på bakelsen kom naturligtvis direkt från Slottsbuskarna!

Härlig hallonbakelse med hallon direkt från Slottsträdgårdens buskar.

Elias piggnade till lite och orkade sen gräva upp lite potatis tillsammans med mormor. Själv konverserade jag mest L. Anna grävde lite hon också.

Sen var det ju det här med att bada… Och jorå, vi gjorde det!!! Vi doppade inte bara tån i ån, Anna och jag doppade oss och simmade ett par tag! Tyvärr var det lite hämmande med en familj som hade lagt beslag på bryggan och ogärna lämnade plats åt oss i fem minuter. En unge stod med kastspö och jag var livrädd att nån krok skulle fastna i en skinka eller så. Moderskeppet till gossen rodde omkring i en gummibåt och kommenterade varje rörelse vi gjorde.

Inte kul att visa upp sitt fläsk, sina proppiga ben och sitt gigantiska och fula ärr (TACK Sjukstugan i Backen för att jag fortfarande lever!), men jag gjorde det ändå. Jaa, jag gjorde det! Och nu kommer INTE nån bild på badnymferna utan en bild på mina blöta badkläder och badlakan.

Blöta badkläder och badlakan.

Efter doppet – nej, vi drunknade inte, Elias var ju badvakt! – hoppade vi in i en stekhet bil och for till Tokerian. När vi anlände kände jag mig rätt klubbad, men faktum är att det är väldigt svalt och skönt inne i Tokerian.

Jag kände mig rätt klubbad.

Och nu ska jag berätta lite mer om varför jag kallar Tokerian för Tokerian. Somliga tycker då förstås att jag raljerar, så de kan ju sluta läsa här. (Jag förstår förresten inte folk som läser min blogg när de bara retar sig på allt jag skriver. En sån blogg skulle jag bara skita i att läsa!)

Det handlar om att det ibland är lite… hipp som happ med grejorna där inne. Skylttextaren kan inte stava, så man har skickat denn* till affären där Arga Klara brukar handla för att extraknäcka lite i sommar. Och så det är lite muppigt både bland personal och kunder. Men jag älskar faktiskt Tokerian! Jag är så glad att det tar två minuter att gå dit och köpa ostbågar och mjölk och nougat och jag skulle inte vilja byta bort den för allt smör i Småland – eller i nåt annat land heller, för den delen!

Här kommer några förklarande bildexempel från dagens shoppingtur:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Himlen tur och retur och jag sitter nu hemma. Molnen hopade sig och jag trodde aldrig att det skulle börja! Men det gjorde det. Det ösregnar och åskar i skrivande stund!

De släpper ifrån sig härligt regn!

Nu ska jag ta mig en bira och lite ostbågar och bänka mig framför TV:n för att glo på Göingeflixen! Jepp, det är alldeles sant!

Livet är kort.

Read Full Post »

Början på dagen

Den här arbetsdagen kunde ha börjat bättre. Men jag är en känslomänniska och det kan inga små fjantar i hela världen ändra på, hur gärna de än vill. När jag kom till jobbet pratade jag med B som undrade hur det blir framöver. En i B:s familj har nyligen förlorat jobbet och själv ska B snart sluta. Vi undrade båda hur det ska gå med allting… För vem kan leva på a-kassa? Vem kan leva på sin pension? Möjligen personer som lever med personer som har inkomst eller att man själv har besparingar.

Välfärds-Sverige har gått i graven för länge sen. Jag tror inte att jag orkar höra en enda person till berätta om hur den har blivit av mitt jobbet eller inte kan försörja sig på den inkomst den har. Inte konstigt att det kommer en och annan tår. Sen kan ju de med enorma månadslöner glädjas åt sina bekymmer över att fundera vad de ska göra med alla sina pengar. För det finns ju såna personer i samhället också. Värsta sorten är väl dem som kallar sig socialister och som inte skäms för att ha en månadslön som skulle räcka till att avlöna fyra undersköterskor, typ. Jag mår rätt illa, ska du veta, för är det några jag tycker är värda BRA löner så är det alla – även undersköterskor – som jobbar med vård och omsorg om andra människor. Resten borde ha mer normala löner. Så tycker jag och det står jag för.

En tradition här på institution 1 är att ta fram ett gigantiskt påskägg med godis. I år har administratören köpt tolv kilo. Och ja. Jag som inte har ätit lösgodis sen början av december förra året eftersom jag blev magsjuk efter det, jag har ätit några bitar. Måste ju kompensera den mindre bra början på den här dagen. Tröstäta, på lätt svenska.

De första bitarna jag tog idag. Jag har tagit fler.

I eftermiddag ska institution 2 ha verksamhetsråd och M har berättat att jag står på dagordningen, så att säga. Vi får se om det blir en liknande start på dagen här i morgon eller inte. På torsdag i nästa vecka har institution 1 ledningsgrupp, vilket är motsvarande. Då kommer jag upp på tapeten även där.

Jag avvaktar ett konkret erbjudande som jag kan ta ställning till. Jag har ännu inte fått svar på mitt mejl som jag skrev i måndags kväll – förra veckan. Eftersom befintligt erbjudande är luddigt bad jag om ett förtydligande. I skrivande stund är jag mer förvirrad än nånsin och vacklar än hit, än dit. Funderar i banor som

vad skulle jag kunna åstadkomma på vissa premisser och vad får jag låta bli att hantera?

Inte roligt när nånting som inte är färdigbyggt bara stannar av på grund av att byggherren inte har pengar. Ungefär som såna där hus vi såg på Rhodos i slutet av 1980-talet… Bortkastade pengar, om du frågar mig. Men det gör du inte. Du tiger.

Jag lunchar med Johan idag. Jag skulle så gärna vilja höra att hans dag har börjat bättre och att han inte jobbar sista dagen här på torsdag.

Livet är kort.

Read Full Post »