Lördag i Toffelmania

Ett inlägg om helgen.

Det var inte tu tal om annat än att jag, efter denna vansinnesvecka, längtade efter helgen. Och skälet till det står delvis att läsa i veckans lösenskyddade inlägg, eftersom jag faktiskt inte vill berätta allt för alla.

Igår var vi vakna ovanligt länge med tanke på att det var fredag och vi drack vin. Kvällen avrundades framför TV:n med ett par amerikanska polisserier som jag visserligen halvsov till.

Annas pappa till vänster och jag till höger. Annas pappa är mycket snällare än jag, men jag har mer hår.

Men även Fästmön måtte ha varit väldigt trött. Hon kallade mig nämligen pappa. Eller pappslan, vilket betyder pappa på Anna-språk. Vi skrattade gott åt det.

Den tidiga kvällens dansförsök har satt igång nåt inne i huvet på mig. Vi blev faktiskt sugna på att delta i nån danskurs, typ bugg. Ja jag veeet! Det är inte alls min stil och dansbandsmusik gillar jag inte. Men igår gjorde Magnus Carlssons låtar mig lätt till sinnet. Och sånt behöver jag. Nåt som gör mig glad, nåt där jag inte behöver tänka så mycket. Besides, Anna och jag har aldrig dansat, inte offentligt i alla fall. Dessutom vore det roligt att göra nåt tillsammans när vi är lediga.

Anna ska jobba idag, tråkmånsan. De två senaste dagarna har hon varit ledig och jag har jobbat. Nu blir det tvärtom, hon jobbar två dar, jag är ledig. Jag skjutsar henne till jobbet och passar på att tanka på vägen hem. Och göra en avstickare för att köpa vin.

Det blev hela tio timmars sömn i natt. Hade en hel del att ta igen efter vaknätterna i veckan. Sedvanligt gapande från några i huset avgjorde att det var dags att gå upp. Jag fixade helgfrukost åt min älskling med kokt ägg. Som vanligt glömmer jag alltid ställa fram nåt. Idag var det knäckebrödet som Anna hade önskat. Men som tur var kom jag på det innan hon var på plats vid bordet. Anna gjorde sig illa i ryggen när hon klev upp och jag krossade en fotknöl mot köksbordet. Som tur var blev Annas rygg bättre när hon hade rört på sig en stund. Min fotknöl får väl ett blåmärke.

VirrpANNA, min egen lokalkorrespondent, rapporterar.

Min egen lokalkorrespondent meddelar att det är inflyttning på gång i huset. Det ska bli spännande att få nya grannar. Det första intrycket av paret är att de var trevliga – de hälsade ju glatt, till skillnad från föregångarna som varken hälsade eller var glada.

Nu är det dags för mig att masa mig in i badrummet. Vi ska åka lite tidigare eftersom Anna ska inhandla en liten blomma till nån som fyller år. När jag kommer hem igen väntar tvätt och renbäddning av Toffelsäng. Och telefoni med huld moder i Östergyllen.

Ha en go lördag! 

Livet är kort.

Read Full Post »

Bergs bärbara talkshow

Ibland läser man fel så att det blir lite rätt ändå, på sätt och vis. Igår kväll trodde jag att det var nån amerikansk polisserie på Kanal 5 klockan 21. I stället dök Carina Berg upp i rutan. Men tro det eller ej, jag stannade och såg hela premiäravsnittet av Bergs bärbara talkshow! För detta var riktigt rolig, om än lättsam, underhållning.

Rolig och lättsam underhållning. (Bilden är lånad från Kanal 5:s hemsida.)

Allt jag ser på på TV behöver faktiskt inte vara antingen läskigt eller superseriöst. Bergs bärbara talkshow tillhör definitivt inte nån av genrerna. Ändå fortsatte jag titta. Och fick även sällskap av mamma.

Först träffade Carina Berg och hennes bärbara publik Kajsa Bergqvist på jobbet. Kajsa Bergqvist berättade hur hon fått en restplats på en sommelierutbildning. DET tror jag vad jag vill om, förstås, (att det var en restplats), men… Kajsa Bergqvist jobbar nu med viner och det blev lite vinprovning (Carina Berg glömde spotta) och sabrering. Det hela inkluderade också en tävling – i höjdhopp.

Nästa gäst på jobbet var Robban Aschberg, även han på sitt jobb. Roligast var nog att lyssna på ett av Robbans utbrott över en telefon som inte funkade. Mest rörande var Robbans pappas lilla tal via telefon från Frankrike. Även detta inslag omfattade en tävling, inte med höjdhopp utan med lyftkran.

Lättsamt och roligt och en publik som var alert och trevlig och på. Carina Berg är för övrigt väldigt söt och sprallig. Sånt här avskyr jag att läsa när journalister skriver –

söt och sprallig.

För ett tag sen beskrev en journalist vid lokalblaskan en av våra forskare som

pigg och brunögd.

Jag fick ett mini-utbrott på det, eftersom jag är fullt medveten om att journalisten inte hade skrivit så om forskaren hade varit en man och tio år äldre. MEN… Jag jobbar inte som journalist, detta är en privat blogg och Carina Berg ÄR söt och sprallig – vilket bara är positivt när det gäller TV-underhållning. (Ingen skulle till exempel titta på en Sur-Toffla.)

Premiäravsnittet av Bergs bärbara talkshow får högsta betyg!

Livet är kort.

Read Full Post »