Casablanca

Ett inlägg om en film.

---

 

Idag för 100 år sen föddes Ingrid Bergman. Märkligt nog dog hon på sin födelsedag också, år 1982. Filmen Jag är Ingrid har nyligen haft premiär. Lika bra fast gratis (bortsett från TV-licensen som jag faktiskt betalar) var en dokumentär på SvT1 i eftermiddags. SvT kör faktiskt flera filmer med anledning av hundraårsdagen. I kväll har jag sett Casablanca (1942), en av Ingrid Bergmans bästa filmer. Jag hade inte sett hela filmen tidigare, bara snuttar av den. Klassiska klipp med Ingrid Bergman och Humphrey Bogart. Lite märkligt att se att de spelar så bra trots att de inte alls gillade varandra…

Det här är en seriös film och inte bara en kärlekshistoria. Ja, jo, kärlek är seriöst, men oftast inte när den visas från filmduken. Filmen utspelar sig samma år den kom ut, det vill säga 1942, under andra världskriget. Platsen är Casablanca i Marocko. Där äger amerikanen Rick en bar. Stan styrs av den så kallade Vichyregimen, som är allierad med tyskarna. En dag dyker Ilse Lund upp, en kvinna som Rick var tillsammans med i Paris. Tanken var att de skulle lämna Paris tillsammans, men Ilse kom aldrig till centralen och Rick fick ta tåget ensam med pianisten Sam. Nu har hon emellertid poppat upp igen i Nordafrika – tillsammans med sin make Victor, ledare för en motståndsrörelse.

I kväll har jag sett en riktig gammal svartvit klassiker och en riktigt bra film som fortfarande håller. Inte en enda gång gäspade jag eller blev ointresserad. Det kändes som det filmen ville säga då är synnerligen aktuellt idag, dessutom.

Toffelomdömet blir förstås det högsta.

På onsdag klockan 16 i SvT1 visas den svenska versionen av Intermezzo (1936)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflans Almedalen-tips: Barnvakt åt Ebba! #almedalen

Ett inlägg om Almedalen och en möjlighet att hjälpa en politiker.

---

 

Det här tipset borde kanske ha levererats igår. Det var nämligen då kristdemokraternas rätt nya partiledare Ebba Busch Thor gästade Almedalen för att prata. Jag brukar inte lyssna på kristdemokrater för det de säger är ofta oförskämt och kränkande i mina HBTQ-öron. Men jag tjuvlyssnade lite på Ebba Busch Thor, hon är ju trots allt Uppsalabo.

Ebba Busch Thor pratade och pratade. Hon gjorde alltså ett avbrott från sin föräldraledighet för att hoppa in under Almedalsveckan. Fick hon avdrag på föräldrapenningen för det precis som vi arbetssökande får avdrag på såväl dagar som kronor av den futtiga a-kassan när vi arbetar en (1) timme?

Men nu var det inte föräldraledighet eller a-kassan jag skulle skriva om utan HBTQ. För det slogs upp ganska stort att Ebba Busch Thor deklarerade att hon skulle göra minst ett till avbrott under sin föräldraledighet – för att delta i Pride. Hur mycket hon ska delta under Prideveckan den 27 juli – den 1 augusti är oklart. Klart är det däremot att Ebba Busch Thors HBTQ-vänlighet inte sträcker sig så långt som till paraden. I Expressen svarar hon på frågan

Varför inte?

så här:

Dels för att jag är föräldraledig och det är en fråga som jag inte lagt så mycket tid att fundera kring. […]

Så… under vardagarna i Prideveckan är Ebba Busch Thor alltså HBTQ-kompis men under paraden är hon föräldraledig???

Mitt Almedals-tips idag är därför detta:
Hjälp Ebba Busch Thor och hennes man genom att erbjuda dig att vara barnvakt lördagen den 1 augusti så att Ebba Busch Thor kan gå i Pride-paraden!!!

För övrigt är det visst miljoner som hyllar och firar Pride på Fejan via Celebrate Pride – över 26 miljoner människor har addat regnbågens alla färger till sin profilbild. Detta skedde efter att Högsta domstolen i USA beslutade att alla amerikaner, i alla stater, har rätt att gifta sig – oavsett kön eller sexuell läggning. Det är fint och hedervärt av alla dessa människor. Men… det förbättrar knappast våra rättigheter i världen.

I morgon är jag lika HBTQ som idag. Är du? Hur länge är DU HBTQ-kompis? Lika kort tid som Ebba Busch Thor eller längre???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Resurrection

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

I kväll hade jag glömt bort att de två första avsnitten (av åtta) av Resurrection skulle visas på Kanal 5. Men jag bänkade mig just i tid för att se nåt som gav mig riktig ståpäls…

Det hela inleds med att en liten pojke i röd tröja vaknar upp i ett vatten – i Kina. Han är amerikan och förs till USA, där han tas emot av en immigration officer, Marty. I tröjan står det att han heter Jacob. Först talar han inte, men skriver att han kommer från Arcadia i Missouri. Marty ringer dit, men enligt den lokala polisen finns det ingen pojke där som är försvunnen. Då åker Marty och Jacob dit och Jacob visar honom till ett hus. I huset bor hans föräldrar. De får en riktig chock. För visst är Jacob deras son, men det är 32 år sen han drunknade… Vad ska man tro? Det tas tester på Jacob och enligt dem är han den han utger sig för att vara. När så ytterligare en död person återvänder blir förvirringen total. Men Marty och Maggie, vars mamma dog samma dag som Jacob, beslutar sig för att ta reda på sanningen.

Den här TV-serien påminner naturligtvis om den franska serien Gengångare som gick förra sommaren på SvT. Även den var väldigt ryslig. Och samtidigt rörande. För hur skulle du själv reagera om nån du älskar, som du vet är död, plötsligt återvände livs levande..?

De först två avsnitten av Resurrection får högsta Toffelbetyg! Titta och rys! Om du vågar… 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Säsongspremiär: Mr Selfridge

Ett inlägg om en TV-serie.

 

Mr Selfridge i mitten, of course. (Bilden är lånad från SvT.)

Britterna gör för det mesta bra dramaserier. En av dem hade i kväll premiär för sin andra säsong. Lustigt nog handlar den om en amerikan som kommer till London för att öppna ett varuhus. Fästmön och jag välkomnade Mr Selfridge in i vardagsrummet i afton och ytterligare nio lördagskvällar i vår. Vad jag förstår har säsong två alldeles nyligen avslutats i England, så det känns riktigt färskt.

Den andra säsongen inleds med att Selfridge’s i London firar fem år. Men förhållandet mellan makarna Selfridge är kylslaget. Fru Selfridge kommer till jubileet, men mest av plikt. Några tidigare varuhusanställda återvänder efter diverse äventyr. Mr Selfridges son deklarerar att han vill sluta skolan och i stället arbeta på varuhuset. Han får naturligtvis sin vilja igenom – och får börja på lagret. Mrs Selfridge har fått en ny väninna som gör en uppläsning av sin bok på varuhuset. En bok med titeln Lusthuset. Ovanpå detta dyker lord Loxley upp. Han inte bara avslutar sin makas konto på Selfridges, han är ytterst otrevlig mot ägaren…

Som vanligt roligt, dramatiskt och kostymuppvisning. Toffelbetyget blir det högsta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Bokrea och annat gamm-aktuellt

Ett inlägg om lite sånt som händer just nu.

 

Fredagens bokpaket bestod av tre böcker som jag ville ha, men som inte finns på bokrean.

Igår, tisdag, startade årets bokrea. Jag har blivit – och blir – bombarderad av framför allt Bokus med erbjudanden. Bokus är för övrigt ett lustigt företag. Så snart man köper en liten bok därifrån överöses man med reklam från dem via e-post. Eller erbjudanden, som de som sagt kallar det. Knappt att man kan freda sig.

Bland de senaste utskicken finns inget som lockar mig, jag blir mest irriterad. Jag har kollat igenom vad som erbjuds på bokrean och funnit att jag redan har dem jag vill ha. Och de böcker jag vill ha och som jag inte redan har, de är förstås inte på nån rea.

Så här har det varit ganska länge, tycker jag. För så där en tio år sen fanns det fortfarande böcker på bokrean som stod på min inköpslista. På den tiden kunde man förhandsboka dem hos sin lokala bokhandlare – bara för att finna att nån hunnit före och fyndböckerna var slut… Ännu lite längre tillbaka i tiden, på sisådär bronsåldern, kunde man fortfarande göra fynd på bokhandeln när rean ändå hade pågått ett tag. Därför tycker jag med rätta att man – eller i alla fall jag själv – kan undra om inte bokrean har överlevt sig själv. Den är liksom ingen höjdare längre. Men…  Enligt Svenska Bokhandlareföreningen har kunderna börjat återvända in i bokhandeln igen.  På Akademibokhandeln tycker man att bokrean aldrig har varit så stor som den är just nu och att den är en sån speciell företeelse att den lär överleva.

Prinsessan Leonore Lilian Maria. Foto: Pappa Christopher O’Neill. Bilden är lånad med Kungahusets tillåtelse.

Förutom bokrean har vi fått veta vad vår nyaste lilla sessa ska heta: H.K.H. Prinsessan Leonore Lilian Maria, Hertiginna av Gotland. Och hon ska kallas Leonore. Så nej. Det blev inte Ulrika den här gången heller. Kanske lika bra det, med tanke på att flickan inte bor i Sverige och att fadern är amerikan. Ulrika är så gott som omöjligt att uttala korrekt för icke-svenskar. Dessutom är den lilla söt som socker – och det vet jag ingen Ulrika som är!

En mindre trevlig aktuell händelse var det bomblarm som kom på Arlanda idag. Det handlade om ett plan som skulle ha lyft nånstans kring lunchtid. En del av området runt planet spärrades av. Vid 17-tiden flyttades planet och avspärrningarna hade hävts. Förhoppningsvis var det ingen allvarligare incident. Det var emellertid fullt av blåljus på hemvägen och de flesta av oss bilister höll sig inom ramen för tillåten hastighet, för omväxlings skull… Lite svårt för den som var aningen sen till en hämtning. Men det gick bra.

Livet är kort.

Read Full Post »

Bara lite Melodifestival 2013… och lite mer Mr Selfridge

Eh… ärligt talat missade jag det mesta av Melodifestival 2013: s första deltävling. Jorå, jag satte på TV:n klockan 20. Sen började jag vattna mina krukväxter. När jag befann mig i arbetsrummet hörde jag en fruktansvärd sång. Men så tänkte jag att de har engagerat ett barn som sjunger inledningen till den första deltävlingen. Jag hade fel. Det var programledarna.

Medan artisterna hoppade upp och ner på scenen lyssnade jag sen med ett halvt öra och läste med två ögon. En enda låt gillade jag så där spontant och det var Yohios. En bra låt, helt enkelt. Och den gick visst direkt till final, noterade jag när jag hade hämtat hem Fästmön från jobbet.

Vill du läsa mer om Melodifestivalen 2013. Deltävling 1 föreslår jag att du läser här!

Vi tryckte i oss lite ätbart och fastnade sen vid premiäravsnittet av Mr Selfridge på SvT 1.

Mr Selfridge i mitten, förstås. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

Amerikanen Harry Selfridge kommer till London för att öppna världens största varuhus. Han har storslagna planer – tyvärr inte alltid uppbackade ekonomiskt. När en medfinansiär drar sig ur blir det riktigt kritiskt, men mr Selfridge tycks vara en obotlig optimist – utåt sett, i alla fall…

Det är lite av Downton Abbey över denna brittiska serie – som för övrigt utspelar sig strax före tiden när Downton Abbey började. Och jag gillar ju sånt här – brittiska kostymdramer.

Naturligtvis blir det högsta Toffelbetyg för det första av tio avsnitt!

Livet är kort.

Read Full Post »

Fredagsruntikring

Jorå, det finns en värld här utanför. Och den har jag spanat i. Dags för lite omvärdsspaning och som vanligt gäller att jag gör urvalet och skriver – du läser om du vill. Varken Tuttan Kamon i Träsket eller nån annan är tvungen. Frivilligt, alltså. Bah!

• Ny parfym: svett från glasblåsare. En ny parfym har utvecklats av en amerikan vid svenska Reijmyre Glasbruk. Parfymens doft = glasblåsarens svett. Parfymen har hemligt recept och blir väldigt dyr, sägs det. Vem vill köpa Inte jag, i alla fall.
• Choklad minskar risken för stroke. Yes, yes, YES! Nu hävdar svenska forskare att en liten bit choklad varje dag (typ 60 gram i veckan) minskar risken att få stroke – och det gäller även ljus choklad! Så bra. Då får jag garanterat inte stroke! Tidigare har man lyft fram mörk choklad som hälsobefrämjande, framför allt vid högt blodtryck. Men mörk choklad är ju så äckligt! Choklad över huvudtaget tycks förhindra såväl inflammation som åderförkalkning. Nu är försök bara gjorda på män, men… Vi är väl MÄNniskor allihopa! (Där fick jag till det!)
• Sunda åldringar lever längre. Jo, nog är det så. Den som lever och äter vettigt lever längre. Svenska forskare har till och med visat att man kan förlänga livet med sex år genom att hålla vikten, inte röka och inte supa. Sociala nätverk och fritidsaktiviteter förlänger också livet. Och nog låter det logiskt att den som har roligt i livet lever längre.
• Kristen förening vill byta namn på ö. Utanför Flen finns en ö som heter Trollön. Inte nån stor och märkvärdig ö, men nu har den hamnat hos regeringen – vad gäller namnet. En kristen förening kräver nämligen att den byter namn till det, enligt föreningen, mer passande namnet Stillhetens ö. Ursäkta mig, men ska regeringen verkligen syssla med såna här… tramsfrågor???
• NTM köper Byhålebladet. Nu blir det… märkligt. Det verkar som om NTM-koncernen, som bland annat äger Lokalblaskan och Byhålenytt också ska köpa Byhålebladet. Hur varierade blir nyheterna då..? Nej, det här känns bara märkligt!
• Och Adlibris köper Discshop. Fast egentligen är det ju Stormogulen som köper eftersom h*n äger Adlibris… Nej, det här känns inte heller bra!..

Livet är kort.

Read Full Post »

Gudstjänster gör dig lycklig

Alltså, över 300 000 intervjuer av mer än 1 000 amerikaner kan inte ha fel: att gå till kyrkan, moskén eller synagogan gör dem lyckliga! Det handlar om resultaten av Gallup-Healthway Well-Being Index 2011.

Deltagarna i studien fick svara på en massa frågor om känslor. Och resultatet blev att de troende är lyckligast på söndagar, medan de som sällan eller aldrig besöker en gudstjänst är lyckligast på lördagar.

Enkelt og greit! Eller vad tror (!) du???

Read Full Post »

Kanske aldrig mer

Nu har jag läst i princip min första krigsbok. Nej min andra! (Den första var Väinö Linnas klassiker Okänd soldat – på rekommendation av min pappa.) Kanske aldrig mer är skriven av amerikanen med det lustiga namnet, Leon Uris, själv marinkårist. Ovanligt bra var boken, trots att den handlar om krig och trots sin ålder – den kom ut 1953.

En bok om krig och tuffa marinkårister.

                                                                                                                                                          Detta är Leon Uris debutroman och den är delvis självbiografisk. Boken handlar om ett gäng amerikanska pojkar som blir skolade till marinkårister. De kastas från festande och brudar rakt in i kriget i Stilla havet under andra världskriget.

Kvinnosynen har tack och lov ändrats en del sen boken skrevs, men skildringen av den starka och fina kamratandan känns trovärdig. Trots att männen kommer från olika förhållanden och bakgrunder svetsas de samman till ett gäng duktiga soldater.

OK, krigsböcker är inte riktigt min grej, men tre tofflor av fem får boken och jag kan tänka mig att läsa fler böcker av författaren!

Read Full Post »