Sittplatsen på veckomötet avslöjar dig!

Ett inlägg om varför man väljer en viss sittplats.

Sittplatser kan vara diskutabla grejor. Känsliga saker, till och med! På min förra arbetsplats hörde jag en historia om en person som medvetet snodde en plats i fikarummet som en annan person jämt satt på. Det slutade med att personen, vars plats blev ”stulen”, satte sig så nära ”plats-tjuven” som möjligt. Så där lite… för nära, du vet…

En fin stol hos mamma.

Läste i morse hos Aftonbladet – tro det eller ej! – en ganska rolig artikel om det här med hur vi sätter oss på veckomötena på jobbet. Du kanske är ledig i helgen och helst vill glömma jobbet. Det skiter jag, som saknar jobbet, i.

Under läsningen nickade jag igenkännande. Valet av sittplats har delvis med att göra hur het eller kall du är, men mycket att göra med dina ambitioner.

Chefens sittplats är vanligen en kortända av bordet. Det signalerar ordförandeskap och därmed auktoritet. Dessutom ger det en bra överblick över bordet och de som sitter där. Så om du också sätter dig på en kortända kan chefen bli störd – din placering signalerar att du har eller borde ha stort inflytande… Och det är, som bekant, inte så populärt hos alla chefer… En chef som sätter sig på en långsida, däremot, signalerar öppenhet och mottaglighet, främjar kreativiteten hos medarbetarna och visar att chefen är trygg i sin roll.

Här kan man ha möte. Men vilken plats skulle man välja här?

En vanlig mötesdeltagare sätter sig bredvid nån h*n känner. Men om man sätter sig bredvid chefen gör man det i chefens ”radarskugga”. Samtidigt innebär det att man vill vara nära makten och står på tur att få makten.

Man sätter sig mittemot den man vill ha koll på. Eller den man vill smajla för. Och vill man vara aktiv under mötet sätter man sig förstås så att man syns av chefen – samtidigt som man kan läsa av chefens reaktioner.

Är man förändringsbenägen byter man plats från möte till möte. En intressant grej att testa – för den som nu har ett jobb som innebär regelbundna möten…

Livet är kort.

 

Read Full Post »

Jobbsökeriet går vidare

Ett inlägg om sökta jobb, förmågan att ta nej och styrkan att inte ge upp.

Idag är det fredagen den 13:e. Jag är inte så väldigt vidskeplig, men det klart att det var ju inte sååå kul att börja dan med att ta emot ett nej på ett sökt jobb. Dessbättre inget jobb som jag var supersugen på.

Att söka jobb innebär en ständig träning på att ta emot nej. För mig är det viktigt att veta varför jag har får ett nej. Är det nåt i mina ansökningar som inte är bra formulerat eller är det en viss kompetens jag saknar? Jag brukar därför alltid kontakta alla som ger mig ett nej – om det nu inte är så att de i och med nejet förklarar varför. Nu har jag fått totalt fyra nej. Det är fortfarande bara Hammer & Hanborgs rekryterare som inte har besvärat sig med att svara på mitt mejl avsänt för tio (10) dagar sen. Och så den arbetsgivaren som kom med beskedet idag.

I augusti sökte jag 43 jobb. Det innebär att jag har 39 möjligheter kvar.

Min sökta jobb-hög i augusti.

Hittills i september har jag sökt 20 tjänster. Jag märker att det börjar mattas av med annonser. Från att oftast ha sökt tre jobb om dan är jag nu nere i två om dan. Därmed inte sagt att min ambition med tre sökta jobb per dag inte finns kvar! Om jag känner att jag misslyckas en dag och bara hittar ett jobb, har jag kanske turen att hitta fyra dan därpå. Och så kan jag ju alltid luta mig mot det faktum att jag väntar besked från nästan 60 sökta jobb.

Min ansökningshög idag.

Den som tror att jag tänker ge upp och lägga mig ner och dö tror fel! Jag fick också min självkänsla stärkt häromdan när jag fick höra att det är stora problem på en av mina före detta arbetsplatser. För slutsatsen jag drar av det är att inte var/är fel på mig utan på nånting annat.

Från Arbetsförnedringen har jag inte hört ett pip. Jag vet till exempel fortfarande inte vem som är min handläggare. Jag anmälde mig som arbetssökande den 1 augusti, så man har bara haft en och en halv månad på sig att utse handläggare. Det är också dåligt, tycker jag, precis lika dåligt som att rekryterare inte ger återkoppling.

Det förväntas och krävs så mycket av oss jobbsökande. Men hur tror kravställarna att det blir när de inte själva lever upp mot de förväntningar och förhoppningar vi arbetssökande har på dem?

Att många utan jobb blir apatiska förstår jag till fullo! Än så länge är jag inte där och jag gör allt för att inte hamna i Det Svarta Hålet. Varje dag är en kamp för att må så bra jag kan och för att överleva. Tro inte för ett ögonblick att det är enkelt. Men jag gör roliga saker inemellan också. Jag tillåter mig att skratta, att leva.

Jag jobbar flera timmar varje dag med att leta och skriva ansökningar på lediga tjänster. Det blir som ett arbete i sig. Ett oavlönat arbete. Tänk på det en stund när du går och hämtar ut din lön eller betalar dina räkningar.

Livet är kort. Jag ger inte upp det.

Read Full Post »

Majsläpp från Månpocket

Månpockets nyhetsbrev landade i inboxen häromdan. Jag noterade att det finns en hel del godingar som släpps nu i maj. Bland annat nya pocketupplagor  av Håkan Östlundhs böcker Släke och Dykaren. Och så lite annat intressant, som till exempel…

Drömmen förde dig vilse av Anna Jansson
Elva böcker om har det blivit hittills om polisen Maria Wern på Gotland sedan Anna Jansson debuterade år 2000. Tre av dem har filmats för TV4.

                                                                                                                                                 Arseniktornet av Anne B. Ragde
Drömmen om ett liv i lyx och flärd driver den unga Amelie från det lilla fiskeläget till mellankrigstidens dekadenta Köpenhamn. Hon får plats som varietédansös och spås en lysande framtid inom teatern. Tills man upptäcker att hon är gravid och hon tvingas avbryta sin karriär för att gifta sig med porslinsmålaren Mogens. Flera decennier senare nås dotterdottern av beskedet om Amelies död, en händelse som inte bara för generationerna närmare varandra utan även öppnar den Pandoras ask som är familjens hemligheter. Och denna beställde jag idag! 😛

                                                                                                                                      Tiger av Mian Lodalen
En bok om tonårstidens utsatthet och rädslan för det annorlunda. Om att växa upp i 1970-talets Jönköping med en stor hemlighet. En ovanlig och modig skildring av unga tjejers sexualitet. Tiger fick jag av Fästmön i november förra året på vår andra förlovningsdag.

                                                                                                                                                                        

Bittrare än döden av Camilla Grebe och Åsa Träff
En regnig höstkväll någonstans i Stockholm blir femåriga Tilde vittne till hur någon sparkar hennes mamma till döds. Samma höst börjar terapeuten Siri och hennes kollega Aina träffa en helt ny typ av klienter: De har åtagit sig att leda en självhjälpsgrupp för kvinnliga brottsoffer. Under några mörka höstkvällar berättar kvinnorna den ena grymma historien efter den andra om våld och förnedring. En mörk bild av kärleken och mäns våld mot kvinnor växer fram.

                                                                                                                                                  Devils Peak av Deon Meyer
Utsedd till bästa utländska kriminalroman 2010! Ett banalt, meningslöst rån mot en bensinmack ändrar allting. Tobelas son vådaskjuts till döds, mördarna grips men kommer undan. Tobela förvandlas till en hämnare. Han vill hämnas inte bara sonen utan allt våld som riktas mot barnen i Sydafrika.

 

      

Mitt livs roll av David Nicholls
Framtiden för Josh Harper ser oförskämt ljus ut. För stackars Stephen, Josh inhoppare eller ”understudy”, som det heter på teaterspråk, hänger det på Josh hälsa om han någonsin ska få en chans att bli den lysande stjärna han drömmer om. Men det ser allt annat än ljust ut. Detta är en underbar komedi om ambitioner, berömmelse, svartsjuka och kärlek.

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                      

Read Full Post »