Ett ensamt inlägg.
Ensam!
Nä, jag känner mig inte så ensam just nu. Det är inte mig det här inlägget handlar om, även om jag ibland kan känna mig ensammast i hela världen. Den där känslan av att vara så allena och inte ha nån att kontakt just då, i den stunden. Folk jobbar ju, typ… Jag kan inte vänta på andra, jag får nästan alltid kämpa med ensamhetsdemonen ensam.
Igår kväll ringde jag mamma. Det har nu gått över en vecka sen hon fyllde 80 år. Vi hade en bra dag och gjorde en fin utflykt som mamma var mycket nöjd med. Men hon saknar sin släkt. Sin tämligen stora släkt. Alla miljoner kusiner, varav en enda hörde av sig till 80-årsdagen. En (1). Det var mammakusinen B, förstås, den enda av miljonerna som bryr sig. Det är både jag och mamma väldigt glada för. Samtidigt… när mamma själv är noga med att ringa eller skicka ett kort till födelsedagar och bara får tystnad tillbaka… Jag förstår att det känns, men jag kan inte förstå hur svårt det kan vara att köpa ett grattis-kort, skriva sitt namn på det och posta det.
Det är inte lätt att ha sin gamla mamma boendes långt borta. Från början var valet mitt, det vill säga jag flyttade när jag hade blivit myndig. Jag har i princip bott i Uppsala hela mitt vuxna liv. Mamma har i princip bott hela sitt vuxna liv i Metropolen Byhålan. Det är inte bara att flytta för nån av oss då. Mamma är för gammal och sjuk, jag har min familj här samt större möjligheter till en framtid (vill jag tro, i alla fall). Jag kan inte tvångsflytta mamma, men jag misstänker att hon straffas för sin ensamhet av sina så kallade vänner och väninnor och framför allt, miljonerna kusiner. Det gör mig ont. Det gör däremot inte ont att skicka ett kort. Eller ringa nån gång.
Sex elefanter hos mamma får illustrera alla miljoner kusiner hon har.
Det här med kusinerna är ett känsligt kapitel. Mamma berättade om hur det var när hon var barn och hur födelsedagar firades då. De flesta kusinfamiljer hade flera barn. När vart och ett av dem fyllde år fick födelsedagsbarnet en krona av varje familj, så att h*n kunde köpa sig vad h*n ville.
En satt och räknade hur mycket det kunde tänkas bli och så funderade en ut vad en skulle köpa.
sa mamma.
Sen fanns det fastrar/mostrar och farbröder/fastrar som alltid ‘glömde bort’ födelsedagar också, så dem kunde man inte räkna med,
fortsatte hon.
Tänk… en krona… Det var mycket pengar på den tiden. För de barnrika familjerna sved det säkerligen att ge bort en krona i present till nån annans unge och för den familjen med bara ett barn var det nog heller inte lätt att få pengarna att räcka till åt alla andras fyllande ungar. Men det gjordes på det viset och det var rättvist. Idag är det bara… orättvist. Och ensamt. Uttrycket
ensam ensamhet
känns lite stämplat i pannan på min mamma.
Vi hade kunnat ordna en födelsedagsmottagning om vi hade skrapat ihop våra gemensamma resurser, mamma och jag.
Men varför ska jag bjuda människor när jag fyller år när dessa människor aldrig hör av sig annars?
undrade mamma. (Säkert tänkte hon som jag också gjorde hur oerhört ledsamt det skulle bli om ingen kom…)
Och jag höll med. Vi unnade oss i stället en fin lunch i trevliga omgivningar, en åktur och… en fika i Tranås. Under bilresan ringde mammakusinen B och de båda kusinerna pratade en stund via en sprakande mobil. (Dålig mottagning i mörkaste Småland.) Mammakusinen B skickade för övrigt även en grattiskort med en present. Det är omtanke och det blev väldigt uppskattat!
Livet är kort.
En ny tradition har införts i det Tofflianska hemmet: på söndagar ser vi på 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 