Väninnan: Rapport från Rosenbad

Ett inlägg om en bok.

---

 

När det sker stora, obegripliga katastrofer och händelser minns vi ofta lång tid efteråt vad vi gjorde och var vi var just då – även om det inte var vi själva som var med i skeendet. Jag minns den morgon jag fick veta att Anna Lindh hade dött, mördad av en knivgalning inne på NK i Stockholm. Vi såg presskonferensen på TV på jobbet och alla var chockade. De flesta av oss hade ju hört att det hänt nåt dan innan. Men detta hade i alla fall inte jag väntat mig.

Eva Franchell var med Anna Lindh när hon blev knivhuggen. Det här är boken om mordet, men också om tiden före och efter Rosenbad. Boken kom ut just som min egen personliga katastrof hade drabbat mig. Kanske är det skälet till att jag inte vågade införskaffa den på så många år. I början på sommaren 2015 hittade jag Eva Franchells bok Väninnan på Erikshjälpen.

Redan i bokens tillägnan i början vet jag att jag tycker om den och att jag ska låta mig bli gripen av den. Författaren har haft två väninnor – den ena dog i cancer, den andra blev mördad. I det första kapitlet beskriver Eva Franchell skeendet inne på NK. Hon var ju med, hon var ögonvittne. Och skulden hon känner, att hon inte kunde skydda sin bästa väninna, följer henne ända till slutet av boken. På sidan 309 (av 347) i pocketutgåvan skriver hon:

[…] Jag tänker ju tanken om och om igen. Tänk om jag varit snabbare, tänk om jag bara fattat och hunnit knuffa undan henne. Jag har ont av all skuld, […]

Efter skildringen av mordet beskriver författaren hur hon blev bekant med Anna Lindh och hur de blev kompisar i stället för jobbarkompisar, på ren svenska. Men vi läsare får också en intressant inblick i det politiska spelet bakom gallerierna. Eva Franchell ger bilder av svenska politiker som är båda annorlunda och intimare än dem vi fått se via media. Hon skildrar dem nästan sakligt och konstaterande. Jag ser bland annat min gamle gymnasiepolare Lasse Stjernkvist fladdra förbi, liksom Alice Bah. Den senare är programledare och frågar tillsammans med Lennart Ekdal ut Göran Persson i TV4.  Statsministern ger följande omdöme efteråt:

[…] – De var bedrövliga! […] Den där Alice Bah, hon kunde ju ingenting, väser Göran till mig på väg ut. […]

Till och med efter kollapsen, vid mötet med Göran Persson kring hans bok, får vi veta följande:

[…] – Men det var något du undrade över, säger han sedan snabbt för att komma bort från sina frågor.
Han har suttit vänd snett ifrån mig och pratat som till en medarbetare, vilken som helst som man inte behöver ta någon notis om. Men nu ser han mig faktiskt i ögonen.
– Ja, efter mordet på Anna och allt som hände sedan. Jag menar med alla rättegångar och så… Varför ringde ni aldrig till mig? Jag tänker, varför hörde ingen av sig och frågade hur jag hade det?
Han fortsätter att titta på mig, oförstående.
– Men vem skulle ha ringt till dig, menar du? […]

Dialogen ovan skulle ha kunnat appliceras även på min egen katastrof, för övrigt. Tystnaden efter katastrofen. Tystnaden och skuldbeläggelsen… Jag känner sorgen och bitterheten helt klart bara i det faktum att Eva Franchell återger samtalet.

Det här är en riktigt bra bok. Trots att den kom ut för ett antal år sen, i januari 2009, är den mycket läsvärd. Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hunger, drömmar och retro

Ett drömmande inlägg.

---

 

Väskan var inte ens halvfull med böcker… (Resväskan och böckerna tillhör inredningen på Myrorna, Kungsängsgatan i Uppsala.)

Vi drömmer alla om nånting. Många av oss drömmer om natten, några om dan och somliga både och. Igår kväll gick jag och la mig hungrig. Det var väldigt länge sen, men det blev en bra påminnelse om hur det kan bli. På dan hade jag ätit en skål fil med müsli till frukost och räkor och ris till lunch nånstans runt klockan 12. Till kvällen hade jag inte tänkt ut nåt ätbart, det fanns inte ens en macka att breda. I stället glufsade jag i mig en liten choklad (Plopp) som jag hittade ett köksskåp vid kvällsmatstid. Alltså var jag hungrig vid läggdags. Långt ifrån svält, bara hungrig för att jag hade varit klantig och inte tänkt ordentligt.

Kanske var det det som gav mig nattens mardröm – jag hade knappt några böcker i min att läsa-hög. Eller också hade jag i färskt minne den där gamla resväskan jag såg på bokavdelningen i källaren hos Myrorna på Kungsängsgatan. I resväskan låg några böcker, men väskan var inte ens halvfull! Fasa! Tänk att inte ha tillräckligt mycket att läsa! Naturligtvis hörde resväskan och böckerna till inredningen. Men bilden – se ovan till vänster! – etsade sig fast.

Det är tur att jag haaar så snälla kamrater,

som min pappa skrev på finlandssvenska en gång som barn i ett brev till farmor och farfar när han låg (hungrig, troligen) på sjukhus. I skrivande stund finns en hög från A, en hög från FEM, en liten hög med bokreaböcker och en second hand-bok jag själv har köpt samt en bok som Annas snälla mamma har lånat mig. Och alla dessa böcker ingår i min att läsa-hög. Jag är bortskämd! Och tacksam.

Alla dessa högar bildar min att läsa-hög. Bilden tog jag i morse.

När lusten faller på springer går jag rätt mycket på loppisar och second hand-affärer. Numera är det väldigt sällan jag köper nåt, ens böcker. Jag brukar fota och skicka upp till Instagram. Det kanske är nån som får nytta av mitt tips. Men det är så roligt att titta på gamla saker. En del är riktigt fina gamla antikviteter, medan annat är mer loppisprylar. Eller vintage. Hur som helst gillar jag att inspireras av retro. Inte så att jag är fixerad vid en viss tidsepok, jag bara gillar gamla prylar – eller prylar som ser ut att ha varit med om ett och annat.

Typisk selfie, tagen en sen kväll i början av mars. Nä, nån skönhet är jag INTE, som synes.

Nåt jag också gillar är gamla foton och bilder. Förr i tiden var fotograf ett yrke som så många andra. Idag tror vi alla som har smartphones att vi är fotografer. En del människor är duktiga och tar helt fantastiska bilder. Andra tar mest mer eller mindre lyckade bilder av sig själva. Jag brukar för det mesta enbart ta selfies när jag ska håna mig själv – eller skicka en kvällspuss till Fästmön.

På Twitter hittade jag igår ett jätteroligt bildkonto att följa, Aftonbladet retro. Det är nån som sitter och lägger ut guldkorn från Aftonbladets bildarkiv. Jag har bland annat sett utbildningsministern på en bild från 1995, svarvaren Jimi Bah och hans barn Sallo och Alice (1978) och Jonas Gardell i snickarbyxor enbart (ingen tidsangivelse, men jag kan tänka mig tidigt 1980-tal). Vill du se härliga gamla bilder på kändisar från igår och idag rekommenderar jag dig att följa detta konto!

Vad gillar DU att titta på? Gamla saker, nya saker, foton, böcker??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta, för nyfiken är jag alltid!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »