Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Alex Schulman’

Sociala medier kontra journalistik, eller..?

Ett inlägg om debatten kring sociala medier och journalistik.


Det tycks pågå
en del diskussioner kring vad som är bäst, viktigast och riktigast. Hos lokalblaskan har skribenten John Sjögren knackat ner en krönika med anledning av Alex Schulmans föreställning ”Älska mig” som gavs i Uppsala igår. Ja det är alltså inte nån recension. John Sjögren tar i stället tillfället i akt att skriva om sociala medier och det som hägrar där…

[…] vår tids folksjukdom – bekräftelsebehovet. […]

Han förnekar inte att sociala medier har blivit viktiga kommunikationskanaler (fast han kallar dem kommunikationsmedel). Samtidigt menar han att sociala medierna har

[…] blivit något av en jagets självhävdelsearena. De sociala medierna har blivit det verktyg med vilket vi bygger bilden av oss själva, skapar vår virtuella identitet och ständigt statusuppdaterar vår persona. […]

Han anser att

[…] Detta självbespeglande jag är en del i en större historisk utvecklingslinje. […]

Sen brakar han på i en lång harang om utvecklingen och synen på det egna jaget genom tiderna, filosofi, postmodernismen och håhå jaja innan han drämmer till med

[…] Nu i den digitala dataåldern kan man alltså, på internet och sociala medier, se ett nytt jag växa fram – personan, det ytliga och självbespeglande jaget. […] 

Och så snor han ihop sin krönika i slutet med att hävda att man inte kan älska en persona utan på sin höjd, genom att trycka på en knapp, gilla, den. Slutklämmen är fantastisk:

[…] Det tycks kort sagt som om det samtida jagets största utmaning är att inte bli en Narcissus, att inte drunkna i sin egen spegelbild.

Alltså jag fattar inte riktigt vad John Sjögren vill säga med den här krönikan. Jag tycker att den är svamlig och osammanhängande. En sorts… myck-tyckning inför en pjäs som handlar om bekräftelsebehov. Om nu sociala medier vore nåt så… enkelt… Det kan jag inte hålla med om.

Ofta gillar journalister att nypa till framför allt oss bloggare. Vi är inga riktiga journalister, är deras, enligt dem själva, legitima skäl till att slå på oss. Vi kan inte gräva, vi kan inte skriva journalistiskt och jag vet inte vad jag har läst på lite olika håll. Vad gäller John Sjögren är jag osäker på om han är utbildad journalist. På LinkedIn kallar han sig kulturskribent. Det är jag också fast på Uppsalanyheter.se och jag har ingen journalisthögskola på i mitt CV.

För mig är just skillnaden att bloggare har vem som helst rätten att kalla sig som driver och skriver en blogg. Sen kan det vara en bra blogg eller en mindre bra blogg. Bloggen i sig kan handla om ett särskilt ämne eller kanske bara vara personlig. Eller en blandning av flera kategorier.

En journalist, däremot, har en utbildning för att skriva. Då borde det inte bli typ såna här missar som nedan. För jag tror, precis som en som kommenterade mitt inlägg med bilden igår, att journalisten verkligen TROR att det heter som det står i texten:

Lyckstolpe

Eh… lyckstolpe? (Skärmdumpen är från Expressens webbplats igår.)


Ytterligare en person
på lokalblaskan, Björn Lövenlid, tar sig för att skriva om sociala medier igår. (Anar jag en sammansvärjning eller är det nyhetstorka på kultursidan eller vad?) Ingressen ger en vink om tonen i krönikan:

Därför borde ryggdunkande Facebookare möta gnällande journalister, skriver Björn Lövenlid. […]

Sen raljerar även han om narcissism (på Instagram), La Dolce Vita (på Facebook) och…

[…] På Twitter tävlar alla om att tycka samma sak samtidigt. Godaste människan vinner. […] 

De som skriver om roliga saker i sociala medier får uppmärksamhet, medan

[…] Deprimerande nyheter faller som döda fåglar från träden […]

Jag håller inte alls med! För det första, om det är nåt ställe där det kan råda väldigt hätsk debatt mellan motståndare i olika frågor så är det på Twitter! Och roliga saker får inte alls mer uppmärksamhet än tristare ämnen. När det gäller bloggar, till exempel, som Björn Lövenlid inte alls nämner, är deprimerande inlägg mer lästa än humoristiska. Det vet jag av egen erfarenhet. Människor ÄLSKAR andras olycka. En del bryr sig om, också…

Men skillnaden är att det i traditionella medier tas upp det Björn Lövenlid tycker är mycket viktigare, som krig, svält, olyckor och elände. Fast dessa ämnen tas också upp i sociala medier, kan jag upplysa Björn Lövenlid om. Eller har han missat det?

Han skriver:

[…] Vi journalister älskar att rapportera om sådant som bryter mönstret och förfärar. Många av oss ser det också som vår uppgift att peka ut missförhållanden. […]

Vet du, ibland kan jag bli så less på journalister som hävdar sig vara folkets röst och som säger sig ha till uppgift att informera allmänheten.

Allmänheten har rätt att få veta!

sägs det ibland som om det vore ett argument. Lägg av! Det enda medierna är ute efter är att sälja – tidningar, annonser etc. Tjäna pengar, alltså. Till skillnad från majoriteten av oss bloggare, dårå. Har vi tur kanske vi säljer nåt enstaka inlägg i månaden…

Björn Lövenlid rundar av sin krönika med att uttala att han önskar att de båda medievärldarna kunde mötas halvvägs. Eh… fast det är ju inte vad som står i ingressen. Där var det ju Facebookare som borde möta journalister, inte tvärtom. Inte nåt tal om att gå halva vägen var, inte.

Min åsikt är att båda behövs. Sociala medier går inte att stoppa undan genom att raljera att det bara är vanliga människor som skriver om ytliga saker, fotar sina barn, sin mat och helst är roliga.

Men… jag tycker att vi borde börja ställa högra krav på de så kallade journalisterna. Jag menar, har de inte gått nån kurs eller så för att få kalla sig journalister??? Det har ju inte vi bloggare gjort. Ändå kan många av oss både stava och skriva välformulerat om djupa ting… Märkligt…

För övrigt, Björn Lövenlid är, enligt sitt Twitterkonto

Kulturreporter, mediekrönikör, bostadskrönikör, musik- och filmkritiker samt egenföretagare i konfektionsbranschen. Jag är också vivör och lebeman. 

Där ser man! Jag är blott en Toffla, jag. Och bloggare. Och tant. Eller som det står på mitt Twitterkonto:

En rätt tjock tant som bloggar så fingrarna blöder. Eller fotar träd. Eller pussas med fästmön.

Och på bloggen:

En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.

Har jag förhävt mig nu och varit snudd på narcissistisk och vädrat mitt bekräftelsebehov..? Maj gadd…


Livet är kort.

Read Full Post »

Det är VÄÄÄLDIGT mycket Almedalen just nu. VÄÄÄLDIGT mycket i media. Och tur är väl det för annars hade man väl skrivit om totalt ointressanta saker så här i nyhetstorketider. Eller frågan är kanske om det verkligen är nyhetstorka och inte så att många journalister helt enkelt har semester… En annan fråga man kan ställa sig är om de journalister som är i tjänst låtsas att det är nyhetstorka, trots allt…

Som sagt, jag läser hellre om Almedalen och vad som händer där än ointressanta nyheter om kändisar. Men samtidigt kan jag, liksom Tonårsmorsa, känna att man borde ju vara där! Genom media får vi ju oss serverade ett urval nyheter och det media tycker är intressant är ju inte säkert att jag brinner för.

Igår var det hetsjakt på Lars Ohly. Man tycker att han ska göra en Maud Olofsson, det vill säga avgå. Och så letar media upp några partikamrater som håller med. Enligt Dagens Nyheter är det så många som hälften av partiets alla distriktsordförande som vill att Lars Ohly avgår. Och Sveriges Television hade letat upp en argsint partikamrat från Dalarna som tyckte att nu var det nog dags. Nån som INTE tycker att han ska avgå är Jerry – och skälet är att han ser Ohly som urtypen av förlorare: sitter han kvar som partiledare tror Jerry att det är lättare för alliansen att vinna nästa val. Så kan man ju också se på saken… Och lite kan jag ju hålla med om att när Gudrun Schyman ledde partiet då var det… färgstarkt.


En typisk politiker.

                                                                                                                                                           Avgå eller inte, på nåt sätt tycker jag att media försöker snaska till diskussionen kring en partiledares eventuella avgång. Och jag gillar det inte. Det luktar… hetsjakt, skandal och inte så lite nyhetstorka. Jag menar, varför inte fokusera på de viktiga uttalandena?..

En intressant nyhet från Almedalen som skriks ut idag är att centern vill gå till valet 2014 utan alliansen. Samarbetet har kostat partiet den egna identiteten – och så var det ju förstås avgående partiledaren Olofsson som drev samarbetet… Samtidigt öppnar Fredrik Reinfeldt för ett samarbete med Miljöpartiet.

Idag är det Folkpartiets dag i Almedalen och den som är sugen kan chatta med Nyamko Sabuni klockan elva på Dagens Nyheters hemsida. Klockan 15 i eftermiddag är det livedebatt med Thomas Bodström. Eh, men han är väl inte folkpartist??? Uppgiften kommer från Aftonbladet, som även meddelar att det är en mediedebatt med Alex Schulman (samtidigt som man kan chatta med Nyamko Sabuni) om löpsedelssvenska…

Nej, jag ska nog inte fortsätta grotta ner mig i politikerträsket. Jag befinner mig ju inte i Almedalen utan i Metropolen Byhålan. Här pågår just nu ingen jakt på vare sig nyheter eller politiker. Här använder vi media för andra syften: Jakt Med Tidning På Irriterande Fluga.

Utanför min öppna balkongdörr har nåt pucko nån kedjerökt tre cigarretter. Jätteäckligt! Har ingen lust att ligga kvar på madrassen efter flugmordet. Dessutom börjar det bli dags att stiga upp och inta frukost – så att jag orkar med våfflor senare idag! Vad är väl Almedalen mot våfflor??? Nja… jag skojar lite…


Slår Almedalen!

                                                                                                                                                                  PS Ja, jag tycker att det är puckat att röka och det står jag för. Jag har själv rökt, jag har själv varit ett pucko i nästan 30 bast. Men när folk i ens närhet faktiskt avlider på grund av rökning tycker jag att valet att sluta var otroligt lätt.

Read Full Post »

Inte förrän det nästan är dags för veckans Babel har jag kunnat se förra veckans, inspelade på min DVD-hårddisk! Så blir det ibland och naturligtvis handlar det om prioriteringar. Förra veckans program hade fokus på en 80-åring. Och så blev det lite annat också, som vanligt.

Spontandiktartramsets, Dokudiktens, författare var denna gång Jonas Jonasson. Den som är intresserad kan se detta på Play, själv spolade jag fast forward…

Tomas Tranströmer fyllde 80 år och programmet var till stor del en hyllning till denne poet.


Tomas Tranströmer himself. (Bilden är tagen av Ulla Montan och lånad av mig från Bonniers hemsida.)

                                                                                                                                                        Först ut att hylla Tomas Tranströmer var Marie Lundström och Alex Schulman. Alex Schulman lyckades kalla Tomas Tranströmer ”Gubben” och var allmänt nonchalant och självfixerad. Trist att Schulman ALLTID måste ha den stilen! Båda två är emellertid stora Tranströmer-fans. Därpå följde ett Hemma-hos-reportage i det Tranströmerska hemmet. Tomas Tranströmers böcker är översatta till många språk. Parallellt med diktandet ägnade han sig åt att vara psykolog. Sedan stroken har Tomas Tranströmer  haft svårt med de talade orden. Reportaget var underbart vackert – och lite ledsamt. Rörande var det när barnbarnet läste en av dikterna och när Tomas Tranströmer spelade ett vänsterhandsstycke på pianot. 

Åter i studion hade författaren Aris Fioretos anslutit. Tomas Tranströmer uppfattas som en dörr in till andra poeter, menade Aris Fioretos. En vacker bild, tycker jag. De tre studiopratarna plus programsvamlaren programledaren hade med sig var sin rad ur Tranströmers diktning.

Gratulanter i form av författare från andra länder lämnade sina inspelade grattis. Peter Waterhouse, författare och översättare, kom till studion för att tala Tranströmer. Peter Waterhouse vars bok Pappren mellan fingrarna nyss getts ut på svenska, översatt av Aris Fioretos. (Ja jag VET! Babel är lite incestuöst, så där…) 


Pappren mellan fingrarna är nyligen översatt till svenska.

                                                                                                                                                   Peter Waterhouse, skorrande österrikare med ett minst sagt engelskklingande namn, berättade om sin första kontakt med Tomas Tranströmer. Som student såg han en bok – vars titel han trodde var Tranströmer… Diskussionen kom in på svenskhet och Waterhouse kom fram till att svenskhet är

More language, less words

Intressant reflexion… Daniel Själin såg ut som om han inte fattade nåt. (Förvånar mig inte.)

Lite plats blev det för några andra författarporträtt. Ko Un, för övrigt en av Tranströmer-gratulanterna, fick besök av Babel hemma i Seoul. Författaren och före detta munken var omgiven av högar av böcker och reportern erkände att han hela tiden var rädd att böckerna skulle ramla ner i huvudet på författaren. Ko Uns författarskap är gigantiskt. Det består främst av korta och kärnfulla dikter, mycket präglade av kriget och de fyra självmordsförsöken.

Nästa gäst i studion var författaren Beate Grimsrud. Hennes senaste roman, En dåre fri, handlar om en pojkflicka med fyra röster inombords och som varvar författarframgånger med att vara inlagd på mentalsjukhus. En spännande författare som dessutom är dyslektiker. Först skriver Beate Grimsrud sina böcker på svenska, därefter på hemspråket norska.


Författarframgångar varvas med vistelser på mentalsjukhus.

                                                                                                                                                 Veckans kommande Babel har annan sändningstid och går på långfredag. Programmet handlar om påskdeckare!

Read Full Post »

Fastnade lite i slutet av SvT 2:s Aktuelltsändning klockan 21 eftersom ämnet bloggare dök upp. Detta med anledning av storbråket mellan en ung bloggerska och en journalist, ett bråk som vad jag förstår ledde till både hot och anmälningar. (Jag fattade inte ens vad bråket handlade om…)

Den aktuella unga bloggerskan hade uppenbarligen inte gått att få tag i för en kommentar, men i stället blev det en annan ung bloggerska som fick föra genrens talan. Alltså den genre som dessa unga bloggerskor företräder: modebloggeriet. Det har ju nämligen visat sig att dessa unga skribenter har en tämligen stor läsekrets och anses vara stora trendsättare för framför allt gruppen unga tjejer. Många av bloggarna tjänar också stora pengar på sina skriverier och på reklambanners på bloggarna – enligt reportaget kan det handla om inkomster på mellan 30 000 och 40 000 i månaden. Och pengar och läsare ger makt, enligt reportaget.


Många unga bloggare tjänar bra med pengar på sina bloggar.

                                                                                                                                                     Tillbaka i studion igen dök Alex Schulman upp som Gubben med stort G i lådan. Och jag vet inte vad jag tycker om honom, jag har väldigt dubbla känslor. Alex Schulman var där i rollen som pionjärbloggare. Och tyckare, som vanligt. I kväll tyckte han att det var förskräckligt att så unga människor kan tjäna så mycket pengar på att blogga om mode och personliga inlägg. Inlägg som inte är ett dugg intressanta, enligt Alex Schulman. Han stod i studion och så gott som efterlyste ursprungsbloggarna som framför allt var män och ofta skrev politiska inlägg.

Hmm… Vad tycker jag dårå? Tja, inte är unga tjejers modebloggar nånting jag läser. Men inte heller läser jag manliga, rena politiska bloggar. Jag läser helst bloggar av människor som skriver om sånt som intresserar mig – aktuella händelser, böcker, film, TV, dagboksbloggande till viss del, humor, lite politik, kanske, media… Det mina läsare helst läser på min blogg, har jag noterat, är mina dagboksinlägg, inlägg om Melodifestivalen, humorinläggen. Men mest alltså de inlägg där jag skriver om mitt liv och min vardag. Det är LIIITE svårt att förstå hur mitt liv som arbetssökande kan vara så intressant, men uppenbarligen är det så.

Jag är glad åt min blogg, glad åt det andningshål den delvis är. Glad åt alla som läser och som kommenterar utan att vara oförskämda (för såna kommentarer publicerar jag inte längre). Jag svarar för övrigt på ALLA kommentarer som jag publicerar. Glad åt att det jag skriver kanske ger människor nånting. Trots att jag inte skriver om mode och trots att det var länge sen jag var 19 som den unga bloggerskan i storbråket. Men jag har nästan 700 besökare per dag. Det är inte illa pinkat för att vara tantbloggare som jag! 😉


Som synes var jag tant redan 1952, MÅNGA år före min födelse…

                                                                                                                                                            Om jag tjänar pengar på min blogg? Lite. Inte särskilt mycket. Definitivt inget jag kan leva på. Men jag skattar för inkomsterna, som ligger på några hundralappar en bra månad. Bara så du vet.

Read Full Post »

Dags för en listjävel till: 25 frågor om böcker

  1. Fem böcker som jag tror kan ge andra bra läsupplevelser?
    Göran Tunströms Juloratoriet, Bibeln, Gradvall, Nordström x 2 samt Rabes Tusen svenska klassiker, Goethes Den unge Werthers lidanden och Anne Franks dagbok.
  2. Fem böcker jag ångrar att jag har läst?
    Gregory David Roberts Shantaram, Kitty Sewells Iskallt budskap, Carina Rydbergs Den som vässar vargars tänder, Janne Olssons Stockholms-syndromet och kanske den där übertjocka boken om Mao.
  3. Fem bra svenska nu levande kvinnliga deckarförfattare?
    Karin Wahlberg, Anna Jansson, Åsa Larsson, Carin Gerhardsen och Mari Jungstedt.
  4. Fem bra svenska nu levande manliga deckarförfattare?
    Mons Kallentoft, Johan Theorin, Kjell Eriksson, Håkan Östlundh och Roslund & Hellström. 
  5. Fem bra svenska nu levande kvinnliga författare?
    Karin Brunk Holmqvist, Birgitta Andersson, Birgitta Stenberg, Majgull Axelsson och Sara Lövestam.
  6. Fem bra svenska nu levande manliga författare?
    Alex Schulman, Mats Strandberg, John Ajvide Lindqvist, Jonas Gardell och … äh, kommer inte på nån som jag har läst, men jag är nyfiken på Marcus Birro!
  7. Fem bra icke svenska nu levande författare?
    Karin Fossum, Unni Lindell, Anne Holt, Harlan Coben, Anne B Ragde och Jacqueline Winspear. Äh, det blev ju sex stycken…
  8. Fem läsvärda böcker som är rätt självbiografiska?
    Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, Jessica Anderssons och Lena Katarina Swanbergs När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var av, Birgitta Anderssons Blondie, Alex Schulmans Skynda att älska och Henrik Petterssons Jehåvasjäveln. 
  9. Fem mest önskade just nu?
    Lilla Stjärna av John Ajvide Lindqivst, En liten bok om ondska av Heberlein, Drömmen förde dig vilse av Anna Jansson, Att leva och dö som Joe Strummer av Marcus Birro och Underbara dagar framför oss: En biografi över Olof Palme av Henrik Berggren. Och så Christina Stiellis bok Jag älskar dig inte! F*n, det blev sex, juh…
  10. Den här skulle jag vilja ge bort till en vän:
    Bibeln på mitt sätt av Annika Borg. 
  11. Den här skulle jag vilja ge till min kära:
    Dyngkåt och hur helig som helst av Mia Skäringer.
  12. Den här skulle jag vilja ge till ett födelsedagsbarn:
    Bajsboken!
  13. En seriebok jag rekommenderar:
    Jag är din flickvän nu av Nina Hemmingsson.
  14. Som barn läste jag:
    Bullerbyböckerna av Astrid Lindgren, Teskedsgumman av Alf Pröysen och Enid Blytons Fem-böcker, förstås!
  15. Mina föräldrar läste som barn:
    Pappa läste Bill-böckerna av Richmal Crompton och mamma läste Kulla-Gulla av Martha Sandwall-Bergström.
  16. Författare jag är nyfiken på:
    Marcus Birro, Mario Vargas Llosa, Glenn Forrestgate och Stig Saeterbakken.
  17. När jag läste de här skrattade jag högt:
    Karin Brunk Holmqvists böcker, Benjamin Jacobsens böcker om farmor och fru Hatts karaktärsskildringar från verkligheten!
  18. När ger jag helst bort en bok:
    I present, i julklapp, till nån som är sjuk, till nån som behöver uppmuntran, till nån som behöver ”lära sig” nåt… Det finns ALLTID osaker att ge bort en bok!
  19. Bokskatt?
    Om du menar moms på böcker så tycker jag nej alternativt sänk. Och mer pengar ska gå till författarna!!!
  20. Bokskatt i egna hyllan?
    Jag älskar ALLA mina böcker högt och rent.
  21. Favoritdiktare?
    Gustaf Fröding, förstås! WH Auden har gjort en del fint, Karin Boye, Göran Palm…
  22. Fem klassiker som en ung vuxen inte ska missa:
    Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf, Brott och straff av Fjodor Dostojevskij, Bibeln, Tusen och en natt och Den unge Werthers lidanden.
  23. Några läsvärda européer som jag hittills inte nämnt?
    Sofi Oksanen, Sista kulan sparar jag åt grannen av Fausta Marianovic, Hanne-Vibeke Holst…
  24. Några andra författare som inte får glömmas bort:
    Anton Tjechov, Paulo Coelho, Stieg Larsson…
  25. Till sist: Elisabet Höglunds En kvinna med det håret kan väl aldrig tas på allvar ELLER Bimbo Bingo Rimérs En flickfotografs bekännelser?
    Elisabet Höglund, så klart!

Read Full Post »

Den som har läst Alex Schulmans bok Skynda att älska utan att gråta floder – den människan finns inte. Så naket skildrad sorg och ett sånt uppriktigt pappa-porträtt har jag aldrig tidigare upplevt i bokform.


En textrad ur  Tove Janssons och Erna Tauros Höstvisa blev den passande rubriken på Alex Schulmans bok om sin pappa.

                                                                                                                                                           Alex har inte riktigt kunnat sörja sin pappas död. Genom terapi och ett besök till barndomstorpet väcks minnena. Den här boken blir det slutgiltiga sorgearbetet fem år efter pappa Allans död.

Att vara barn till en åldrande TV-personlighet kan inte alltid ha varit lätt. Denne finlandssvenske Allan Schulman, omgift med den mycket yngre Lisette, var en kraftkarl med temperament, minst sagt. Tablettmissbrukare, humörsvängningar och så åldrandet. Detta oundvikliga.

Jag har gråtit mig igenom den här boken! För liksom Alex Schulman bär jag på en sorg och saknad efter min pappa, en sorg som jag inte helt har vågat släppa fram. Att sakna varje dag, att gråta oceaner vissa dagar. Att skratta åt nåt roligt minne andra dagar. (I slutet av sommaren är det fyra år sen min pappa dog.)

Tack, Alex Schulman, för att du har hjälpt mig en bit på väg i min sorg! Och tack, Fru Hatt, för att du gav mig den här boken och upplevelsen!

Read Full Post »

Jag läser Alex Schulmans bok Skynda att älska, en bok jag fick mig tillsänd av den kära Fru Hatt. Nej! Jag har INTE läst färdigt än och detta är INTE en recension. Jag vill bara skriva om det typiskt finlandssvenska som jag slås av under läsningen. Och då kan jag ju inte hjälpa att jag jämför våra pappor!

Titeln på boken anspelar på Tove Janssons text till Höstvisa, Syyslaulu. Ett mycket vackert och passande titelval av Alex Schulman, för övrigt. I min bokhylla har jag nothäftet kvar. Pianot, den stora, blanka, svarta 400-kiloskolossen, går snart till Återvinningen.

Jag läser och läser och gråter ibland. För även jag saknar min pappa och är inte färdig med sorgen trots att det har gått tre och ett halvt år. Tyvärr har jag inte som Alex Schulman ett torp att tillgå, genom vilket jag kan ta mig igenom sorgen med hjälp av minnena där. Men det finns ju ett hus som håller på att tömmas…

Fast jag skrattar också under läsningen! Skrattar när Alex Schulman skriver om de typiska pappauttrycken som jag starkt misstänker har med ursprunget att göra! Allan Schulman föddes i Helsingfors åtta år före min pappa* föddes i samma stad. Min pappa hade också en massa lustifika uttryck för sig – jag tror att mamma och jag häcklade honom rätt mycket ibland. 😳

Vid flera tillfällen nämner Alex Schulman sin pappas ARKIV. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta! Detta arkiv, som innehåller ”ALLT” – sparade lappar, tidningsklipp, födelsedagskort, tidskrifter. Min pappa hade nämligen ett likadant! Men nu är det borta. Mamma har under många nätter gått igenom de svarta lådorna, skåpet är nu tömt och arkivet är inte mer. På sätt och vis kändes det rätt att mamma skulle gå igenom arkivet och inte jag. Jag tror inte heller jag hade orkat gråta. För det hade jag gjort. Oändliga oceaner. För jag saknar min lille pappa varje dag och hans finlandssvenska egenheter.


Hela livet i ett arkiv.

                                                                                                                                                     Detta att spara på allt måste också vara nåt typiskt finlandssvenskt, har jag kommit på. Gissningsvis har det med kriget att göra. Både Alex Schulmans och min pappa befann sig i Helsingfors under kriget. Båda två kom från ganska välbärgade familjer, men allt går inte att köpa för pengar. Inte under krig. Bilden av skorna gjorda av gulnat tidningspapper har etsat sig fast i mitt bildminne. Dessa skor som farmor en gång visade mig. Det fanns nämligen inte skor att köpa. Och min pappa växte. Hans fötter växte. Till slut klarade hans tår inte av att kröka sig mer i de för trånga skorna. Då tillverkade man skor av tidningspapper. Pappas tår var emellertid krökta för livet.

Sånt sitter jag och tänker på när jag läser Skynda att älska. Och undrar vad som är typiskt finlandssvenskt…

                                                                                                                                                            *Min pappa hade en svensk far och en finsk mamma. Hans finska mamma, i sin tur, föddes i Karelen och hade en rysk morfar (från S:t Petersburg) och en finsk mamma. Hans pappas mamma var engelska (från Wymondham). Idag har jag mest kontakt med engelska släkten, men även lite med den finska – min engelska är dock betydligt bättre än min finska…

Read Full Post »

Older Posts »