Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Albert Einstein’

Finns det egentligen några genier kvar? Den ”lilla” frågan togs upp i SvT:s litteraturprogram Babel. Nu börjar i alla fall jag fundera om inte programmet tagit sig vatten över huvudet… För det ska väl vara ett TV-program om litteratur, inte filososfi? Eller är jag ute och cyklar???

Första inslaget i programmet handlade om den annorlunda norska författaren Karl Ove Knausgård, aktuell med en flera tusen sidor lång självbiografi i sex delar med den inte helt okontroversiella titeln Min kamp. I vår kommer de tre sista delarna ut. Karl Ove Knausgård har anklagats för att vara alltför privat och för att hänga ut folk… (vem har inte..?) Men hans självbiografi har blivit en stor succé – hos såväl läsare som kritiker! Och Babels programledare Daniel Sjölin hade lyckats få författaren till studion! (HUR lyckas han få dit så aktuella författare???)

Nästa man i studion (ja, för det är mest manliga författare som bjuds in) var Stig Larsson, som varit något av en förebild och idol för Knausgård. Stig Larsson berättade vad han tyckte och kände och tänkte när han läste Knausgårds första två böcker i serien.

Stig Larsson satt faktiskt i studion och geniförklarade Knausgård. Därefter vidtog ett reportage om genier – manliga sådana, förstås. Hastigt flimrade Einstein, Maradona, Salvador Dali och Ingmar Bergman förbi. Men var finns de kvinnliga genierna? Sitter de och tittar på och kallar de manliga kulturgenierna för svin? Kulturjournalisterna Camilla Lundberg och Johanna Koljonen ersatte Knausgård i studion och diskuterade genifrågan. Men trots två mot en (kvinnor vs. man) fick Stig Larsson mest prat-tid. Jag gäspade och gick därifrån ett tag.


Albert Einstein – geni?


Tofflan – definitivt INTE geni!..

                                                                                                                                                           Bob Hansson läste dikt på ett torg på söder, men när folk bara passerade honom med likgiltiga miner tog han upp mobilen och ringde en vän – Staffan Hellstrand som ombads skriva musik till dikten ifråga. (Jag tycker Bob Hansson verkar så sympatisk, men jag fattar inte att han utsätter sig för trams-TV… Är jag humorlös?)

Programmets höjdpunkt var dess amerikanska reportage (ett i varje program, tycks det som) om författarinnan Patricia Highsmith. Highsmith som mördade nån i sina böcker på varje plats hon bott eller älskat på… Farliga fantasier, eller hur?.. En av hennes mest kända figurer är för övrigt Tom Ripley.


Patricia Highsmith – DEFINITIVT geni!

                                                                                                                                                    Veckans boktips blev:
Karl Ove Knausgård: Samtida bekännelser  av en europeisk intellektuell av Jan Myrdal

Nästa Babel, som sänds på torsdag kväll, handlar om ”porr med bokstäver” – erotik.

Read Full Post »

Att se denna person, som i sin krafts dagar var lika livfull som Oscar Wilde, lika intelligent som Albert Einstein och så stark som Rocky Balboa, ligga där som en skugga av sitt forna jag… Blicken inåtvänd, nästan. Knappt kontaktbar.

Orkar inte. ORKAR inte. Orkar INTE. Den här filmen vill jag inte vara med i. Livet och dagarna bara passerar och vi flyter med, viljelösa. Det finns inget jag kan göra. Eller ska jag gräva efter upprättelse? Ge mig kraft. NÅGON!

Letar i minnet efter väsentligheter kring Mannen. Det ofödda barnet, ja. Hustruns mentala hälsa. Kanske. Svärföräldrarnas affärer, skötta av den exemplariske svärsonen – när han inte ägnade sig åt sin terapi. Den som gjorde att han tog steget över stupet. Föll, gjorde han. Föll ner, men fångades som den gullgosse han var -och fortfarande är –  av kapitalet och de lätt mutbara utvalda.

Jag stod bredvid och såg på. Registrerade. Kanske visste jag redan då, undermedvetet, att de märkliga detaljerna kanske skulle bli användbara.

Om jag bara visste hur. Om jag bara kunde förutse att det fick väntad effekt! Upprättelse! Att det solkiga togs bort från den som var ren under. Den som hade kämpat så länge tills han en dag avvisades med pengar, förstås, och ett

‘du ska vara tacksam…’

Tacksam för vad då? Blickarna som brände hans nacke, viskningarna bakom hans rygg. Och senare telefonsamtalen, dåligt maskerade som ‘jag bryr mig om’.

En dag la han sig ner och steg aldrig mer upp. Och jag, som stod bredvid, darrar fortfarande av harm å hans vägnar. Ska jag kunna göra nåt? Skulle jag kunna göra nåt som gör skillnad?

Låt oss börja med hans svagaste punkt, hustrun…

Read Full Post »