Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘akuten’

Uppdaterat förtydligande: Den som läser med färgade glasögon läser in sig själv där man tycker att det passar. Men… Ironin i nedanstående inlägg är gentemot mig själv, Fröken Duktig/Hurtig/Lustig/Värdelös, som tvivlar på sin egen förmåga och som anser sig vara hjärtlös i vissa sammanhang. Ironin gäller också det att man försöker ställa en sjukdomsdiagnos per telefon, befinner sig på playan när man sitter inomhus samt att det mest upphetsande man gjort är att raka armhålorna och borsta tänderna.  

Här kommer mitt ursprungliga inlägg:

Äh, NOT förstås! Fröken Duktig/Hurtig/Lustig/Värdelös – välj det alternativ som du tycker passar! – har hittills hållit sig inomhus och ringt en massa telefonsamtal, försökt ställa en sjukdiagnos, sökt några jobb och bloggat lite. Lilla mamma är krasslig IGEN och det är inte lätt att finnas till hands per distans. Nu åker jag emellertid ner till henne på måndag, men ändå. Oron finns där. Och man bryr sig om sina gamla föräldrar om man är en normalt funtad dotter/son. Senast igår hörde jag om En vän som satt på akuten med sin sjuka, åldriga mamma. Det är bry-sig-om, det!


Här satt min lilla mamma en av påskdagarna och blickade ut över sjön.

                                                                                                                                                                Det är fortfarande varmt idag och jag är glad att jag får nånting gjort överhuvudtaget. Hade mycket väl kunnat tänka mig att vara på playan eller åtminstone på en båt som Fästmön och Elias igår. (Men ibland behöver små pojkar göra saker på egen hand med sina mammor.) Jag väntar förstås med spänning på att få se bilder från trippen på en blogg nära mig.

Förbereder mig inför fredagseftermiddagens möte som förhoppningsvis kan ge mig lite framtid – trots att det finns såna (Petite Moi included) som tvivlar på min förmåga och som tycks tro att man kan leva på luft. Luft betalar inga räkningar, liksom. Sen kan älska nån helt galet mycket ändå. För jag anser att man är RÄDD OM den man älskar genom att inte dra ner den helt och hållet i ens privata helvete. Min utmätning blir ju även din, om det kommer till det värsta. Om man då inte väljer att slänga ut nån innan dess, vilket har föreslagits. Var gjorde man av sitt hjärta då? Nej fy te rackarns sicken soppa!

Ja, jag är heligt förbannad idag och jag behöver ta en rejäl paus. Det som är bra med ilskan är att den ger mig styrka. Tårar och ledsenhet gör mig svag och pinsamt beklämmande. Och glöm inte bort i sammanhanget att jag bara kan bli riktigt tvärarg på den jag tycker om.

Det mest upphetsande jag har gjort hittills idag är att raka armhålorna. Nu till tandborstningen – med språng!

PS Funderar starkt på att skapa en kategori som heter Ironi. Nån som tycker att det är bra förslag???

Read Full Post »

Gårdagskvällen blev seg. Jag kände mig rastlös. Inte ens middagen – tre kycklingchorizos med bröd – gjorde mig lugn. Eller mätt. Det var till och med rastlöst i magen, den ville ha mer att äta. Ibland funderar jag om jag inte har nån inneboende där. Nån jag kan skylla på när jag vill goffa

eller


Men vad vet jag… Det är väl som vanligt MIG det är fel på… Det slutade med att det blev lite av den översta bilden och sen en skål cornflakes och mjölk. Jag försökte glo lite på TV, men det var inte nåt att glo på som jag tyckte var intressant, så jag hade mest TV:n på för det sällskap ljudet ger under tiden jag påbörjade Sockerdöden av Unni Lindell. (HJÄLP vilken hiskeligt lång mening!) Det är en bok som jag fick av vännen Rippe i födelsedagspresent. Alltså jag fick ett presentkort och sen skickade jag efter ett roligt bokpaket. Bättre present än så kan inte jag få! TACK igen!

Jag telefonerade också med Fästmön en stund på kvällen medan jag satt vid pusslet. Har väl knappt fått till halva pusslet, efter hav och strand kommer träd, buskar, en båt och ett hus och en del av det har jag fått till.

Slängde mig i fåtöljen och skulle just greppa min senaste pin up-fotobok när den kära fru Hatt ringde. Hon är mer levande än 1940- och 1950-talets pinuppor så det blev ett uppfriskande samtal! Fru Hatt besitter ett antal spännande förmågor. Att laga god mat är en av dem, men det där Sjätte sinnet, att känna på sig när ens (lilla)syster har nåt som trycker hennI är en annan.


Jag läste ut pin up-boken sen efter jag hade pratat med fru Hatt.

                                                                                                                                                                  Det blev hyfsat tidig sänggång med Unni Lindell och sovrums-TV:n påslagen med Criminal Minds i rutan. Tänk att jag sover så bra till otäcka mordserier!

Och idag blev det tidig uppgång! Hade i ett svagt ögonblick lovat Anna att hämta henne och Elias tidigt idag och skjutsa dem till Viking Lines busshållplats inne i stan. De tu tänker nämligen åka fram och tillbaka över Ålands hav. Verkligen en härlig dag för det! Himlen är blå och det är varmt. Men det är inte helt fel att sitta inne framför datorn heller. LIAR ME!

Min dag är ganska blank. Jag ska över till Tokerian lite senare för inhandling av TV-tidning samt de utlovade chilibågarna! Men veckans höjdpunkt blir i kväll när det är säsongspremiär för mitt favoritprogram. Och då snackar jag INTE det där gräsliga skrål sångprogrammet från Kungliga Hufvudstaden som ska få en skåning som programledare, utan Morden i Midsomer, förstås!

Jag har lite tvätt att ta reda på och ska även bädda rent i gästsängen inför mammas besök, men täcke, kuddar och filt är på vädring just nu.

Igår brände jag mig lite på övre delen av ryggen och axlarna – den lilla stund jag satt med Anna och Elias på en filt, i skuggan under ett träd i Storvad. Det gör mig inget, jag är mest förvånad över att solen tar så! Det som är lite mer oroande är att jag kände av tromboflebit-lårkan i morse. Jag pallar inte en sommar till med detta elände! Kommer proppen tillbaka tänker jag åka till akuten och parkerar mig där tills de tar bort skiten!


Så här såg lårkan ut i början av augusti förra året när tromboflebiten började läka ut…

Read Full Post »

Inte ett dugg förvånad blev jag när läser på en hemsida nära dig i kväll att Högsta Hönan på Sjukstugan i Backen ska sluta. Jag har på sätt och vis bara gått och väntat på detta. För tillfället verkar det vara många höga chefer slutar – på egen begäran. (Kan inte hjälpa det, men jag undrar vem som avgår härnäst… Kanske dags för lite… vadslagning???)


Är nästa Högsta Höna en Tupp, månntro?

                                                                                                                                                       Fyra år har hon suttit som ledar-pippi. Jag är förvånad att hon stod ut så länge, men applåderar att hon öppet medger att hon vill lämna över till nån annan på grund av de ekonomiska åtagandena Sjukstugan står inför. Och inte kan jag låta blir att undra lite, lite om denna insikt har nåt att göra med en liknande insikt som Tuppen på akuten haft – även han slutar nämligen.

Ett halvår till blir hon kvar inom företaget för att avsluta vissa saker. Men som Högsta Höna på Sjukstugan i Backen slutar hon den 30 november. Beslutet att sluta kom hon fram till utan att bli påverkad av den kritik hon fått av sina små kycklingar. Hon menar att alla har rätt att kritisera sin ledare, men att hon själv enbart fått positiv kritik. Jaha, fast DET vet jag inte riktigt om jag ska tro på! Eller också är kycklingarna inte så modiga, för jag har väldigt svårt att föreställa sig att alla alltid varit nöjda med sin chef. Riktigt att en chef ska tåla kritik – men riktigt sant är nog att kritik mot chefen oftare är av det negativa slaget. Annars är människan Hönan unik!

Vem som efterträder är ännu inte klart. Har man ingen gammal tupp i bagaget att sätta in lär det dröja med tillsättningen. Men med tanke på företaget ifråga och dess ledning kan man säkert gräva fram en och annan gammal räv, om inte annat… Det är ju så man BRUKAR göra, historiskt sett.


Historiskt sett brukar företaget i fråga gräva fram en räv.

Read Full Post »

Gissa om mina ögon håll på att trilla ur sina hålor i morse när jag öppnade lokalblaskan! Där basuneras det nämligen ut att en avdelningschef vid akuten på Sjukstugan i Backen har tvingats packa ihop och lämna sin tjänst! (Tyvärr ligger inte artikeln på hemsidan.)

Nu känner jag ju inte till bakgrunden, men den som läste mitt inlägg igår om (KD) fick glimtar från akuten en fredagseftermiddag och en måndagsförmiddag. Där personalen sprang. Hela tiden.


En ledning som inte vill lyssna på sina chefer är typiskt för den här arbetsgivaren. Tyvärr.

                                                                                                                                                                  I lokalblaskans artikel får man veta att avdelningschefen har varit oenig med ledningen om en ny observationsavdelning. Verksamhetschefen räknar med fler personal och bättre arbetsmiljö, men den petade avdelningschefen menar att en avdelning ska inrättas utan att akuten får mer pengar för det. Och då innebör det det ju högre arbetsbelastning eftersom man ju inte kan anställa fler.

Personalen är missnöjd med sin nya klinikchef och protesterar med listor. Lite gammalmodigt, kan tyckas, men kanske ett sätt att få fram sina åsikter till en ledning som verkar peta den som har avvikande åsikt. En organisation av detta slag ska hela tiden utvecklas, men för att göra det och bli bra krävs att arbetsgivare och ledning diskuterar med sina chefer och har högt i tak – inte petar den som har avvikande åsikt. Vi är liksom några stycken som har sett det ”på nära håll” när det gäller just denna arbetsgivare…

Så även om jag inte har alla fakta i målet delar jag ut en svart bak till en ledning som inte tål att höra avvikande åsikter från en chef. Fegt!


En svart bak till en ledning som inte vågar höra avvikande åsikter.

Read Full Post »

Så förvånad jag blev när jag i dagens lokalblaska läste en replik av en kristdemokrat på en rödgrön debattartikel i förra veckan! Förvånad därför jag insåg att människan faktiskt har rätt! Och det är väl första gången i världshistorien jag håller med (KD). Så här skriver Anna-Karin Klomp:

Vården ska vara lika för alla skriver de rödgröna (UNT 25/8). Nej, det ska den inte, den ska vara anpassad efter den enskildes behov.

Där sätter hon fingret på nåt mycket viktigt: den enskildes behov. Jag vill tro att hon med detta menar att en vårdplats ska gå till den som bäst behöver den, den svårast sjuka. Inte den som kan behandlas i primärvård.

Men lite längre ner i sin replik syltar hon emellertid in sig i resonemang om att detta också ska anpassas så mycket som möjligt efter patientens önskemål. Tja, ärligt talat vill väl de flesta sjuka bli friska och primärvården når ju inte riktigt upp till den slutna vårdens… möjligheter och kompetenser, för att uttrycka det lindrigt.

Så småningom förklarar hon ytterligare att (KD) vill öppna särskilda intagningsplatser på Sjukstugan i Backen för de äldra svårt sjuka. Detta så att dessa männisor slipper vänta på akuten. Det är ett mycket lovvärt avllöfte – frågan är bara om det är genomförbart…


Lyssna till patientens hjärta, men önskemålen..? Hur pass genomförbart är det?

                                                                                                                                                            Efter att ha besökt akuten såväl en fredag eftermiddag som en måndag förmiddag är det bara att inse att folk är sjuka. Många är väldigt sjuka. Det stod sängar och bårar med patienter över allt. Många väntade på att få komma in på undersökningsrum, många väntade på att bli stuckna, många väntade på att få träffa doktorn och många väntade på att bli inlagda.

Mitt fredagsbesök tog fyra timmar – och då vägrade jag bli inlagd, fick skriva på ett papper innan jag åkte hem. Måndagsbesöket inleddes med en ultraljudsundersökning klockan nio varpå jag traskade ner till akuten. Där fick jag vara till framåt 14.30-tiden. Jag fick träffa doktorn två gånger, men resten av tiden var väntan. Väntan på att få komma upp på avdelning. Och tro mig… INGEN som jobbade på akuten satt och sov – alla typ SPRANG.


Personalen på akuten sover inte, den springer. Hela tiden.

                                                                                                                                                         Så åter till (KD:s) vallöfte om vårdplatser till de äldre svårt sjuka. Mycket lovvärt men är det genomförbart? Jag blev inlagd på en akutmedicinsk intagningsavdelning. De flesta patienter var mellan 85 och 95 år. Många stannade ett dygn och forslades sen vidare. Jag låg där i fyra dygn. Då gjordes de mest akuta undersökningarna, jag fick medicin och blev sen utskriven. Resten av undersökningarna ska göras polikliniskt. Jag behöver inte uppta en sjukhussäng för att göra dem. Och detta var jag mycket nöjd med! Men frågan är om gamla tant Asta, 94 bast, klarar av alla förberedelser hemma inför de ofta tuffa undersökningarna som man måste ta sig till sjukhuset för att göra? Problemet var bara att alla sängar var upptagna på avdelningen. Alla. Ska hon ligga i korridoren under väntetiden?

Jag tror att man måste ta tag i problemet på ett djupare sätt än att lova ut vårdplatser. Börja med att ge primärvården ordentliga resurser så patienterna söker sig dit i första hand, inte till akuten. Med mindre tryck på akuten borde antalet sjuka som måste läggas in minskas. Eller i vart fall får personalen mer tid över för dem som verkligen behöver.

Det jag menar är att patienter som inte är svårt sjuka borde kunna lämna prover och göra vissa undersökningar i primärvården, inte på sjukhuset – för det är det som händer nu. Patienter kommer med ofullständiga uppgifter om sitt tillstånd. I stället för att ta hand om de svårast sjuka måste akutens personal kolla upp ALLA – även såna som borde ha kollats upp redan hos sin husdoktor.

Avslutningsvis slår sig Anna-Karin Klomp för bröstet i sin replik kring Närakuten och Ortopedakuten som numera finns på ett av stans före detta sjukhus. Ja, det är bra med akutmottagningar som finns nära, men hur är besöksfrekvensen? Var är marknadsföringen? Vet folk OM att dessa akutmottagningar finns?


”Kände jag till Närakuten? Ortopedakuten???”

                                                                                                                                                       Anna-Karin Klomp menar att de rödgröna tycker att privata vårdgivare tar det bästa. Själv anser hon att fler utövera stimulerar utvecklingen. Personligen skulle jag ALDRIG sätta min fot på en offentligstyrd primärvårdsmottagning igen – men jag har mina skäl. Vid min privatläkarmottagning får jag snabb hjälp, prestigelös hjälp, doktorn ringer och jag mejlar, typ. Det funkar för det mesta bra. Men i den offentligstyrda primärvården är det fortfarande telefontider som gäller och framför allt, en stor rädsla för mejl. Tyvärr. För det går ju mycket snabbare om vårdpersonalen hör av sig när det blir en lucka än att jag ska sitta timmar i telefonköer eller i väntan på att nån ska ringa…

Read Full Post »

Veckan som gick handlade förstås Tofflan undrar om sjukdom. Frågan löd helt enkelt om du vill vara ensam när du är sjuk. Tydligen är de flesta som läser min blogg väldigt friska, för endast 19 personer klickade i ett svar. Men ett STORT TACK till er!!!

Så här fördelade sig svaren:

Majoriteten, 74 procent (14 personer), svarade: Ibland. Om jag mest sover eller så. Men det är rätt skönt att ha nån med på akuten, till exempel.

26 procent (fem personer) svarade: Ja, absolut! Jag vill inte att nån ska se mitt dåliga skick och kanske risiga yttre!

Ingen svarade: Nej, då vill jag ha nån hos mig hela tiden!

Du glömmer väl inte att svara på Tofflan undrar?  Ny fråga finns i högerspalten!

Read Full Post »

Det var så skönt att bli utskriven i eftermiddags, men jag tror att den som själv aldrig legat i en sjukhussäng inte riktigt förstår. Jag hade ett allvarligt samtal med doktorn före och jag har fått förhållningsorder och svar på ett antal frågor. De övervägde att hålla mig kvar för blodtransfusion, men jag är glad att jag slapp och vill testa att järntabletterna gör verkan. Däremot var hon tydlig med att jag måste utredas vidare för de superlåga värdena, men tromboflebitens roll i det hela är en gåta. Det verkar som om ingen av de läkare jag har träffat har sett nån sån låååååång tromboflebit…

Alla uppgifter om mig skulle hon skicka till doktor Anders, för några av de kommande undersökningarna kan göras polikliniskt. Operation är jag inte redo för än, varken kroppsligt eller mentalt. Det tar vi ”sen”.

Vännen Jerry och Clark* var så gulliga och kom och hämtade mig. Jerry bar mina väskor till parkeringen och vi gick så sakta han kunde. Vid ett tillfälle, just när vi mötte fru P från mitt förra jobb, en dam med besynnerlig klädstil och fula glasögonbågar (hon tycks ha en veritabel samling av såna…), vacklade jag till och blev tvungen att ta tag i Jerry. Naturligtvis bad jag om ursäkt, varpå han svarade rått men hjärtligt:

Äh det gör inget om nån ser, mitt rykte är ändå förstört!

Härligt med sån humor!

Jag skjutsade tillbaka Jerry till jobbet och så for jag till ett apotek på vägen hem. Linn messade på vägen och hade nog tänkt komma och hälsa på, men jag var ju på väg hem. Gulligt!

Mobilen ringde och det var doktor Anders sköterska som undrade vad som hade blivit av mig efter turen till akuten i fredags… Jag var ganska trött och lite vimsig, så vi kom överens om att jag ska ringa på måndag för att få en tid till dejt med doktor Anders. Vidare ska jag lämna prover de kommande fyra veckorna, men det kan jag göra hos sköterskan.

På apoteket hämtade jag ut medicin och fick en del förhållningsorder och tips, bland annat vad jag kan inta medicinen till och vad som är mindre bra. En del apotekare är väldigt kompetenta och hjälpsamma, har jag insett, Kloppan!

Så kom jag äntligen hem! Här var så tyst och skönt – ända tills sedvanligt gäng kom hem och började smälla i sin ytterdörr (ingen i familjen tycks kunna stänga den som vanligt folk). Jag packade upp, långsamt. Fick vila emellan varven. Skickade iväg ett antal sms till vänner som tänkt komma och hälsa på och förstås också till Anna. Anna ringde upp och vi pratade en stund, men sen var hon tvungen att utfodra sina ättelägg och jag blev så trött, så trött att jag måste vila en stund.

När orken återvänt ringde jag mamma. I dagsläget är det så att jag måste prioritera telefonprat med Anna och mamma. Jag orkar inte mycket mer. Knappt mejla heller – det blir så mycket till så många. Därför får ni tills vidare följa mina öden och äventyr främst via bloggen. När jag blir piggare vill jag gärna prata och träffas! Men ni ska veta att all er omtanke berör mig varmt och jag sparar allt i mitt hjärta!

Insåg sen att det var middagsdags, så jag lagade mat. Se bara!


Medicin och ProViva till den, en mugg java och två knäckemackor med Kalles randiga och grön paprika. Till sällskap: IKEA-katalogen. Återstår att läsa: Biltema-katalogen och en recension av Ann Heberleins lilla bok om ondska.

                                                                                                                                                      Aptiten är emellertid lite dålig, så jag har bara ätit upp medicinen och en macka samt druckit ProVivan och en mugg kaffe. Ska väl återvända till bords och avverka Biltema-katalogen, som står på tur samt den andra mackan. Jag mår inte illa än så länge, skönt!

I kväll blir det nog lite TV-tittande och slumrande i favoritfåtöljen. Jag har betalat en räkning och tittat lite på min ekonomi. Fick lön idag vilket jag hade glömt bort! 

Morgondagens huvudärende på agendan är att duscha och tvätta håret. Ska köra en maskin tvätt också och försöka ta mig till Tokerian. Det blir en prövning, men jag ska testa. Svårigheter är till för att övervinnas! Därför: åter till mackan!

                                                                                                                                                     *Clark = Clark Kent, min lille bil

Read Full Post »

Jahapp, så vart det kväller och intet mer är att vänta av den här dan. Mamma ringde tidigare i kväll igen och vi pratade en stund, mest för att dämpa hennes oro. Jag kan ju inte säga eller göra så mycket, har nog med mina egna funderingar.

Lite senare ringde jag Fästmön. Vi pratade ju lite kort vid lunchtid idag, men det känns som om det inte räckte. Det är ju en hel del som har hänt idag.

Till kvällen har jag fått ytterligare en järntablett, så nu får jag hoppas att jag orkar upp och studsa lite strax. Ja, inte i kväll, för jag har fått en ny rumskamrat som verkar väldigt trevlig. Fast jag njöt av ensamheten, det ska jag villigt erkänna. Och inte är det nån i min egen ålder heller. Men mina värden var alldeles för låga för en sån ung person som jag, menade doktorn på akuten, så jag kanske är närmare 100 kroppsligt, trots allt.


Jag VILL INTE vara så trött…

                                                                                                                                             Den rara fru Hatt, som också besökt vården akut idag, var så söt och ringde nyss för att kolla läget. Jag är väldigt överväldigad av alla som bryr sig, som hör av sig, som frågar hur det är genom olika kanaler.

Det är också skönt att veta att Jerry och Clark Kent* kommer så bra överens. Clark är ju väldigt lättsam att ha att göra med och det tror jag nog Jerry tycker också. Bra att han (Clark, alltså, inte Jerry) får vara ute och lufta sig trots att mamma Tofflan ligger där hon ligger.

I kväll var jag så där vansinnigt trött igen, så jag orkade inte ens sitta vid datorn. Det var då jag ringde och pratade med Anna och under tiden kom gulliga uskan E in med kaffe och ostmacka. Jag blir så bortskämd här och jag måste säga att alla är så snälla – även om ett par av nattuskorna var lite barska i morse. Hoppas att de inte kommer in i morgon vid halv fyra och ska sticka mig igen, det var INTE skönt…

                                                                                                                                                 *Clark Kent = min lille bil

Read Full Post »

Ja vad ska man säga??? Akuten på Sjukstugan i Backen är världens tråkigaste ställe, likaså kärllab. Konsten är skitful och på kärllab var personalen mest sugen på att umgås med varandra, typ. Men jag fick en väldigt bra syrra som ultraljudade mitt ben. Däremot gillade jag inte att gå tillbaka till akuten för att träffa doktorn…

Jag har haft ytliga proppar i mitt ben, inga djupa. Men flera av mina värden var så dåliga att jag nu blev inlag på en medicinavdelning för utredning. Fick ligga på akuten – jag har ingen ork – fram till eftermiddagen då jag kom upp på avdelning. Naturligtvis är den första jag ser en bekant – hur kul är det..? NOT! Om det hade varit en KUL bekant hade det varit kul, men en närboende…  Men doktorn på akuten var jättesnäll och hon får flera rosa tofflor för att hon var så mänsklig och inte lekte små-Gud.

Jerryvännen har lovat att ta hand om både min bil och sin son. Tanken var att jag skulle vara med Elias och tonåringarna i kväll, men det går ju inte. Jag ligger ju här… På en avdelning på Sjukstugan i Backen. Dit jag verkligen inte ville. (Nu blev det väl fart på skvallerkärringarna i närheten, men passa er för att försöka kolla min journal – sånt är straffbart!)

Annaälsklingen har jag pratat med som hastigast och messat en massa. För som tur är får jag ha mobilen på. Jag har beställt patienttelefon, men den blir nog inte inkopplad förrän i morgon. Lilla datorn har jag i alla fall fått liv i, så jag har nåt att roa mig med.

Mamma har jag pratat med som hastigast två gånger, hon är naturligtvis utom sig av oro.

Uppe på avdelningen var de väldigt snälla och välkomnande och tre (3) personer erbjöd sig att sticka mig. Syster M vann! Fast hon lyckades inte sätta nål i handleden för kärlet sprack och patienten svor och fick lägga sig ner eftersom hon blir yrslig av nålar och blod, även sitt eget. (Maken till vekling finns väl inte?!) Av en annan snäll syster fick jag mat. Då hade jag inte ätit sen klockan sju i morse…


Mums att äta när rumsgrannen sket ner sig…

                                                                                                                                                       Jag har lämnat en del blod, kommer inte ihåg vad det var för prover som togs. Och i morgon ska jag på nån otrevlig undersökning som innebär att jag måste fasta från midnatt.

Som sagt, tur att jag har med lilla datorn för min rumskamrat har nog inte förstått att jag är här… Nu ligger jag och väntar på Jerry som ska komma och hämta min bilnyckel.

Uj! Nu kom det MER mat! Jag lyfter på locket och kikar vad det är…


Kycklinggryta ska det visst vara…

                                                                                                                                                           Kanske bäst jag sätter tänderna i maten. Vill ju inte verka otacksam, men… Hörs kanske senare…

TACK till alla som hört och hör av sig! Jag har mobilen på, som sagt, liksom datorn. Av och till, i vart fall! Kramar till er alla!

Read Full Post »

Jaha, tänker du, när du läser rubriken. Nu ska Tofflan självömka igen. Och det ska jag kanske! För lite sjuk är jag allt… Dessvärre, tycker en del, är jag inte dödligt sjuk utan bara just lite sjuk. Och väldigt, väldigt trött just nu…

Anna och jag var och fikade hos Annas mamma i Slottet och jag skulle sen vara hos doktor Anders klockan 14. Vi bestämde att Anna skulle stanna, för det brukar ju inte ta så lång stund för mig hos doktorn. HA! Jag fick strippa för doktor Anders och visa upp mina feta, håriga ben.


Ungefär så här lurviga är mina ben. Mycket osnyggt!

                                                                                                                                                        Han klämde och kände också på min fläskiga mage. Kom fram till att det här med piskrappet på benet nog måste kollas upp på Sjukstugan i Backen. Jag fick först gå till provtagningen och ta temp och snabbsänka. Och sen fick jag en remiss till akuten där han ville att jag skulle kärlröntgas. Jippi! NOT! Jag blev ju skitskraj. Snabbsänkan var nämligen för hög, men jag hade ingen feber idag. Men smalbenet i det onda benet var svullet… Så jag ringde och pipplade till darlingen och så blev det så att jag åkte ut till Slottet och hämtade henne som stöd innan vi satte kurs mot akuten.

På akuten behövde vi inte vänta alltför länge innan jag fick komma in. Där fick jag strippa igen, denna gång för en söt liten syrra – jag kände mig ÄNNU MER som en elefant. Hon skulle ta EKG och blodtryck och allt vad det var, men sen blev det lite blodprover mest. Provsvaren skulle ta en stund att få fram och medan jag väntade på dem och på doktorn blev jag utrullad på övervak. Stackars Anna fick gå och sen sitta trångt mellan vikskärmarna och dessutom på en obekväm stol, medan jag fick vräka mig i min snygga sjukhusskjorta på en smal brits. Grannsjuklingens närstående var himla nyfiken och pratsam – han kommenterade nästan allt vi sa, så det blev lite jobbigt. För jag var ju orolig och så och kände mig inte så pratsugen.

Efter nån timme blev jag inrullad på ett rum och så kom doktor M,  mycket söt i gråsvart, krulligt hår. Mycket artig och mycket tysk var han också. Lite som en manlig drottning Silvia. Han var tyvärr lite allvarlig och ville helst att jag skulle stanna kvar på Sjukstugan så att jag kunde få en spruta blodförtunnande – varje dag, hela helgen…


Jag gillar inte sprutor.

                                                                                                                                                            Men vara kvar var uteslutet för mig och då kunde jag heller inte få nån spruta eftersom mitt Hb var för lågt och då är det risk för inre blödning. Inte nåt man riktigt hanterar hemma i sängen. Uj, visst låter det läskigt..? Ett annat prov hade visat ett för högt värde, vilket KAN tyda på nån sorts propp. Alltså jag ville verkligen inte vara kvar över helgen och få blodförtunnande sprutor varje dag. Jag hatar sprutor och jag är rädd när jag vistas på Sjukstugan i Backen. Skiträdd. Hade jag INTE haft för lågt Hb så hade han skickat hem mig MED sprutor, men nu vågade han inte det för riskerna.

Efter en del diskussion mellan doktorn, mig och bakjouren fick jag skriva på ett papper att jag hade åkt hem frivilligt.  Bara för att komma tillbaka måndag morgon och göra en kärlröntgen. Och om jag får svårt att andas eller mår sämre under helgen ska jag åka in bums.

Så fort vi kom ut till parkeringen ringde jag mamma, men hon verkade väl inte så vansinnigt orolig trots allt utan började prata om hur ont i håret hon hade efter gårdagens omilda behandling. Jag var inte på humör för att prata om det, utan vi ska höras i morgon. Anna och jag åkte och handlade käk och vi har nyss satt i oss tacos. Medan vi var och handlade – då var klockan efter 19 – messade gulliga, omtänksamma fru Hatt! RARING!!!

Nu känner jag mig mest trött, så tyvärr, tyvärr, alla som avskyr mig, ont krut förgås inte så lätt! Jag tänker vara hemma ett tag och nu ska jag vila, för jag är aptrött efter denna sjuka historia.


Aptrött… Fast retsam lika fullt! C’est moi!

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »