Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘aktivitet’

Ett inlägg om tillvaron, bara sådär, liksom.


 

datumflicka

Dagarna tar slut…

Inte ett enda vettigt jobb att söka har jag hittat idag på morgonen. Och tro mig, jag har dammsugit – här och var och till och med fyra dagar bakåt i tiden. I vart fall har jag fyllt i ett a-kassekort för två veckor – min bankdosa har ju nya batterier nu, så det gick på tredje försöket att e-legitimera mig. I slutet på oktober verkar det som om jag får en full ersättning från a-kassan, det vill säga hela 9 900 kronor efter skatt. Jag borde ringa Bliwa om inkomstförsäkringen för att kolla hur många dagar jag har kvar där. Men jag vågar inte. Jag orkar inte få höra att dagarna är slut.

Det sitter en lapp på anslagstavlan ovanför datorskärmen om att jag ska ringa och boka bilservice och hjulbyte också. Jag hoppas vid Gud att jag inte behöver köpa nya vinterdäck också! Det går inte. Det finns det inte pengar till. Då får bilen stå över vintern och jag kommer knappt att kunna ta mig nånstans. Idag ska jag i alla fall åka buss. Ensam. Fästmön slutar tidigt och vi ska stråla samman på höstmarknaden innan jag går och får håret trimmat. Jag har 100 kronor kvar på reskassan på busskortet.

Under den gångna helgen åt vi gott, men väldigt kladdigt inser jag, när jag tittar på en del bilder. Är det nån som kan gissa vad den här bilden föreställer, till exempel?

Kladdigt!

Kladdigt!

Pulled turkey potatisklyftor och såser

Pulled Turkey med hårda potatisklyftor och tre såser.

Igår fixade jag Pulled Turkey. Även den måltiden blev lite kladdig, eftersom jag serverade två såser till, en sweet chipotle från Erik och en hot béarnaise från Lohmanders. Själv klickade jag också på Barbecue sauce från Heinz på potatisklyftorna. Kalkonen blev bra, tyckte jag, men klyftorna kändes inte riktigt färdiga. Anna åt ändå, hon vågade väl inte klaga på kockan..!

Till middagen drog jag upp ett av vinskåpets finaste viner, tror jag. Jaa, jag var så uppskärrad efter mamma-äventyret att jag behövde lugna mig. Men det blev bara var sitt glas av den svindyra Amaronen. Man ska inte överdriva! Nu har vi fint vin kvar som räcker till ytterligare en måltid. Kanske inte till dagens, emellertid. Jag funderar nämligen på korv och makaroner. Och även om det blir italienskt på tallrikarna är inte italienskt Amarone i glasen det lämpligaste att servera till. Det blir vatten respektive mjölk.

Ca Montini Amarone

Den som spar hon har kvar – av Ca Montini Amarone.

Igår kväll och idag har jag ägnat mig åt en del manusredigering. Det går sakta men säkert framåt. Jag har som mål att hinna med ytterligare tre kapitel idag. Alldeles strax ska jag ta itu med en höst som innehöll både stark glädje och dito sorg. Tänk, det är tre år sen – och ändå känns det så… nära.

Jag blir glad för ett och annat HEJ i en kommentar! Du vet väl förresten vem som införde det ordet i Sverige? Om inte, läs detta!

 
 
 
 
 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett själviskt men också familjärt inlägg.


 

veg taco

Vegetarisk taco.

Igår var det lördag och då åt jag tacos hos familjen i Himlen. Vegetarisk taco, för min del. Det var riktigt gott! Familjen, förresten… Den kändes väldigt… decimerad… Det var Fästmön och jag och grabbarna hemma. Yngsta bonusdottern var hos sin boyfriend och äldsta har ju flyttat till norra Sverige. Det var så tomt att jag var tvungen att messa lite med Norrländskan. Förhoppningsvis får vi se en glimt av henne nån gång nästa månad, i krokarna när yngsta bonusdottern fyller 20 år. Tänk, 20 år! Anna är verkligen ingen småbarnsmorsa längre.

Det har varit spännande att få ha hängt och få fortsätta hänga med den här familjen. Jag har många gånger undrat hur ”barnen” har sett på mig. Jag har nog inte varit mycket till förebild eftersom en ovänlig själ drog bort en del av grundtryggheten för mig – det vill säga gjorde mig arbetslös. Det har understundom varit ganska tufft och jag har inte varit den vuxna människa jag har velat vara framför barnen när de var yngre. Nu är de äldre. Det är lättare att förklara vissa saker. Men det är ju fortfarande så att jag inte har svar på allting, till exempel inte om den där grundtryggheten som drogs undan och varför det blev så. Jag har fullt sjå ännu efter fem och ett halvt år att hantera detta. Framför allt förhålla mig till det faktum att jag aldrig får några svar. Jag vet att det är så och det ställer till problem för mig att gå vidare – men också för att jag inte kan ge andra, framför allt familjen, några förklaringar.

En del i mitt sätt att hantera det och gå vidare är att skriva en bok om det. I morgon, måndag, ska jag skriva om ytterligare några månader av mitt liv. Snart är tiden till ända och boken likaså Jag hoppas att mitt liv inte är det, jag hoppas att jag orkar kämpa vidare. Vissa dar känns det omöjligt, medan jag andra dar ger mig tusan på att fixa det här. På nåt sätt…

Men det är ännu söndag och mitt på dan. Jag sitter vid Annas köksbord och skriver dessa ord. Igår satt jag i hennes soffa och skrev. Och lekte med webbkameran på datorn. Tänk så roligt man kan ha det – och så gräsligt ful man kan vara…

Webcamselfie

Webcamselfie av en gräsligt ful människa.

 

Döskallelykta

Döskallelykta eller mitt rätta jag?

Innan den här dan är slut ska en av oss ha provat på gokart, en av oss ska ha tankat sin bil på kredit och en tredje ha trollat fram mat på bordet. Alla tre aktiviteter är konstarter i sig. Mest avundsjuk är jag nog på den som ska testa gokart, den som har hela livet framför sig att prova saker. Den som inte är som jag som måste hitta sätt att lura mig själv att orka gå vidare.

Det är gott att ha familj. Det är lättare att gå då på alla sätt och vis. Jag hade gått under utan familjen, det vet jag. Och jag är ständigt rädd för att en ny Katastrof ska stå bakom hörnet och dra undan den lilla flik av trygghetsfilten jag kramar just nu. Jag står här. Jag tänker inte dö nu. Jag ska gå vidare. Leva.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om pågående aktiviteter.


 

Uppdaterat inlägg: Nu kan du lyssna på Frida i dagens Radio Uppland-intervju här, spola fram till 1:12:15!

 

änglavingar

Kanske lättar och flyger iväg sen…

Man kan säga att det pågår ett riktigt mastodontprojekt här just nu. Jag vet inte om nån riktigt har förstått det. Egentligen spelar det mindre roll, projektet har mest betydelse för mig själv. Genom att skriva renoverar jag min själ, kan man säga. För varje månad jag berättar om i min bok blir bördan på mina axlar lättare. Vem vet, jag kanske lättar och flyger iväg när allt är färdigt???

Idag har jag gått igenom ett halvår av mitt liv som till mycket stor del var fyllt av oro och ohälsa, sorg och vanmakt. Men också förstås glädjeämnen. Oavsett, det tar tid att ta sig igenom. Jag gör det systematiskt och det är inte lätt. Efteråt blir jag både lättad och trött. Tömd på känslor, nästan. Det är inte alltid lätt att backa bandet. Det finns mycket som gör så ont att komma tillbaka till – även sånt som var bra och roligt då.

Nu återstår ungefär ett år och nio månader. Men i morgon blir det en skrivpaus. Jag måste tänka på att renovera min kropp också. Därför nappade jag på en tid hos tandläkaren i morgon bitti. Det är alldeles för länge sen jag var där sist. Jag har gått i många år hos min tandläkare och hon vet hur rädd jag är och vilken taskig ekonomi jag har. Hon är jättebra. Jag vet att morgondagens besök går på runt en tusenlapp, men jag har 300 kronor i tandvårdspeng. Dessutom vet jag att jag alltid kan få dela upp betalningen. Men håll gärna en tumme för att inget behöver åtgärdas! Då kan det springa iväg…

Parallellt försöker jag coacha och peppa min yngsta bonusdotter. Hon har nu författat ett svar till Skolinspektionen, en kommentar över Uppsala kommuns yttrande över hennes anmälan. Jag tycker att hon har varit så duktig och skrivit så bra. Hon har lyssnat på mina synpunkter, men hon har skrivit alldeles själv. Bara det i sig gör mig förundrad med tanke på den undermåliga utbildning hon har fått i särskolan. Dessutom har Frida blivit intervjuad i media idag igen. Denna gång är det Radio Uppland. Så snart intervjun finns att lyssna på lägger jag förstås ut en länk på bloggen!

Annas ring

Hon har lämnat mig hemma…

Närmast på tur att få lite av min uppmärksamhet står min mamma. Och därefter är det dags att åka och hämta Fästmön från jobbet. New Village-köket ska slänga ihop en kycklinggryta med hjälp av Uncle Ben till kvällen.

Fästmö, förresten… När Anna jobbar blir jag singel! Och det ska folk vara glada för, eftersom det innebär att Anna följer hygien-föreskrifterna på jobbet!

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett fundersamt inlägg.


 

Hund med valp i väska

Allt jag behöver..?

Onsdagen har gått över i eftermiddag. Jag har gjort ganska mycket nytta och klappar mig själv på axeln som vanligt eftersom ingen annan gör det. Och nej. Jag tycker inte synd om mig själv, det är ett konstaterande. Förmiddagens sysslor och aktiviteter är avklarade, Fästmön är skjutsad till arbetet eftersom det regnar och jag har köpt mat, inte godis. Det blir väl inte världens mest nyttiga middag idag, men det blir varmrökt lax och potatissallad med smak av citron och havssalt, inte godis. Jo godis som i GOTTGOTT, men inte godis som i snask.

Nu undrar jag bara om jag har allt jag behöver inför sammanträdet… Tror det… Hö hö. Speciellt min nyfikenhet. För jag är mycket nyfiken. Mycket!

 
 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att försöka se möjligheter.


 

I mitt jobbsökeri använder jag mig av ett poängsystem som jag har antytt lite om här på bloggen. Det är ett ganska hårt system, men jag behöver nån som peppar mig och som piskar mig framåt. Det finns liksom inte andra som gör det. När det gäller att hitta ett nytt jobb är det helt upp till mig själv att fixa det – med andra inblandade, förstås.

Regnbåge 2 den 18 aug 2014

Kanske finns det ett nytt jobb vid regnbågens slut för mig? Den här regnbågen fotade jag igår kväll.


Mitt poängsystem
består av att jag måste uppnå minst tre poäng om dan. Ett poäng får jag för varje sökt jobb eller nån annan aktivitet som har med jobbsökeri att göra. Igår låg jag efter och då blir jag lite svettig. För vad gör man när man letar och letar och letar och det helt enkelt inte finns några lediga jobb att söka som passar mig och min profil? Tja, inte ger man upp i alla fall! Man fortsätter. Från att ha legat på fem minus igår är jag nu uppe i plus minus noll. Kan du tänka dig att just idag hittade jag de där intressanta jobben jag ville söka – och de var lagom många till antalet för att jag skulle uppnå mitt delmål vad gäller poängen?!

blanketter

A-kassan kräver bevis och tycks älska papper.

Gårdagen omfattade bland annat en del kontakter med en arbetsgivare från vilken jag behöver ett anställningsbevis. Jag tycker att det är onödigt, men a-kassan kräver det. Så jag blev lite irriterad när upplevde att arbetsgivaren gärna ville hålla detta ifrån sig – såsom det uttrycktes. För man kan liksom inte, som arbetsgivare och företagare, slå ifrån sig de skyldigheter man har enligt våra lagar. Anställda har rätt att få anställningsbevis, kort sagt. Samtidigt är det inte jag som ”krånglar” utan, notera, a-kassan. Det gjorde mig lite besviken och irriterad, som sagt, men jag hoppas att det hela snart är löst och att det dyker upp ett kuvert i min postbox endera dan. För jag tänker att små företag måste nog vara extra noga med sina rykten, annars kan man tappa såväl kunder som anställda.

Slutmålet för mig är förstås ett jobb, men det är också viktigt med delmål. Det är när du uppnår mål på vägen som du känner att du faktiskt kommer nån vart och inte står stilla. Jag läser mycket kring jobbsökeri. Ett av de bästa nyhetsbreven är Proffice nyhetsbrev som faktiskt heter som rubriken på det här inlägget: Dagens möjligheter… Jag prenumererar på massor av nyhetsbrev och jobbagenter, via e-post, Twitter och LinkedIn, men Dagens möjligheter sticker ut! När det kom igår hittade jag intressanta artiklar om till exempel hur man tolkar en platsannons – vad menar arbetsgivaren egentligen, hur du behåller motivationen när det går trögt att söka jobb och att våga stå för sina svagheter i en intervjusituation.

Men jag nöjer mig förstås inte bara med att söka utlysta tjänster och läsa peppande nyhetsbrev. För mycket kring att söka och hitta ett nytt jobb handlar om kontakter. Just nu odlar jag massor av såna. Kollar upp mitt nätverk, hör av mig. Det tar tid och energi, men eftersom jag tycker att de flesta människor är spännande är det roligt också. Och ibland blir det ju kära återseenden…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett svullet inlägg.


 

Flodhäst

Jag. Fast utan slips, dårå.

Från fredag och till och med igår har jag ägnat mig mycket åt nåt jag inte borde: jag har svullat. Om du nånsin hör mig gnälla över att jag är tjock, ta mig då i örat och säg:

Men det är ju inte konstigt såsom du fullkomligt vräker i dig onyttigheter!

I fredags hade vi ju Hattarna här på besök. Då fikade jag med både macka och mjuk kaka med grädde. Framåt kvällen åt vi grekisk middag. Vem var den enda som tog förrätt? Jajamens, som Bosse Jerrevång, brukade säga, det var jag, det. Jag! Som allt mer börjar likna en flodhäst.

I lördags var det ju lite synd om mig, för jag var ju ensam eftersom Fästmön jobbade. Vad stoppade jag i kakhålet då? Tja, det var glass på eftermiddagen och pizza till middag. Och på kvällen, när Anna hade kommit hem, blev det prästostbågar och schweizernöt.

Söndagen ska ju vara vilodag. Fast inte från godsaker, enligt min livsstil. När Anna hade slutat arbeta for vi ut till Himlen och fikade med Storbarnen. Och då snackar vi inte var sin slät kopp kaffe utan kaffe med bulle och toscamazarin. Ja, en sån som jag vill ju inte riskera att fakta av… Därför tog jag också två salta godisar ur Annas burk.

Bulle kaka o kaffe

Söndagsfika med Storbarnen.


Innan vi landade
här hemma på kvällen stannade vi på Pizza Hut. Där åt vi panpizza – och förrätt. Jag telefonerade med mamma och satt en stund vid datorn på kvällen. Sen var det ju en miss Marple-film på Sjuan. Då åkte en burk chokladfudge fram och kexchoklad. Men schweizernöten (ja, det finns faktiskt en bit kvar, tro det eller ej!) orkade jag inte ens pilla på.

Idag borde jag SPÄKA mig. Jag sväller ut på alla håll och kanter och till och med mina favoritjeans, som är trasiga på ena låret (nej, det är knappast musklerna som har spräckt tyget…) och lite stretchiga, sitter åt. Inte har jag varit på Centralbadet och köpt simkort heller. Hälsporren har flyttat över från vänster fot till höger fot, så promenader är uteslutna. Gissningsvis får begravningsentreprenören såga ett stort hål vid ett av mina stora fönster när jag ska bäras ut för den sista vilan.

Det här går inte. Jag måste skärpa till mig! Hör nu att jag säger till mig själv på skarpen! Va? Vadå..?

Idag funderar vi på en lokal loppisutflykt. Anna är ledig, nämligen. Och på loppisar har de ofta inte så mycket man kan äta. Fast det beror ju på förstås om den här buken fortfarande får plats bakom Clark Kents* ratt…

På jobbsökerfronten är det väl enda stället jag ligger på minus. Bara en aktivitet i fredags, vilket gör två minus, och bara två sökta jobb idag, vilket ger ett minus. Mitt poängssystem är hårt, men det måste det vara. Tänk om jag kunde vara lika hård när det gäller onyttigheter…

Vad händer hos dig idag? Skriv gärna några rader och berätta när du får en stund över!


*Clark Kent = min lille superman till bil

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att det är lite tufft.


 

löparstart

På väg mot nya hinder?

Det är lite tufft just nu. Eller just nu och just nu… Det har det varit länge, tack vare somliga. Och mig själv. Mest för att jag har nån drift att säga sanningar. Inte så att jag måste säga sanningar hela tiden. Jag försöker alltmer välja mina strider. Men ibland har även jag gränser. Då spelar det ingen roll att jag börjar vänligt – jag blir ändå alltid skurken i slutänden. Eftersom det är så kan jag ju lika gärna bli skurk på riktigt, eller..?

Det är många hinder på min bana. Mycket att försöka ta sig över, kämpa med och emot. Inte har jag det värst bland människor, fast jag börjar känna att det snart räcker. Ska jag aldrig mer få känna mig trygg igen?

Igår fick jag två nej på jobb jag hade sökt. Ett av dem var för ett jobb jag verkligen ville ha. Ovanpå det försöker a-kassan och jag kommunicera. Det är svårt, de har för många kockar inblandade och jag är för ärlig. Det tär. Allting tär på mina krafter och min energi som jag så väl behöver till vettigare saker än att diskutera 20 minuters arbete. Mitt liv står stilla. Hindret, som ställdes upp framför mig 2009, står där fortfarande. Jag försöker och försöker komma över det, men puttas hela tiden ner till ett liv i nån sorts standby-läge. Jag kan inte ens gifta mig på grund av detta. Vissa dagar är jag frånvarande för att kraften bara har runnit ur mig. Andra dagar kommer jag igen. Men jag vet inte hur många gånger till jag orkar...

Att få höra att man inte bryr sig om sin omgivning gör ondare än du tror. För jag bryr mig om, det är bara det att jag inte alltid har kraft. Eller tid. Det tar nämligen tid att vara arbetssökande. Som arbetssökande ska du nämligen:

  • aktivt söka jobb
  • leta lediga jobb
  • skriva skitbra ansökningar
  • försöka kommunicera med a-kassan
  • rapportera dina aktiviteter till Arbetsförmedlingen
  • gå på intervjuer
  • hantera nej på sökta jobb
  • ta kontakt med folk och företag där det kanske kan finnas möjlighet till jobb

Med mera. Så du ser. Det är ett ständigt arbete att vara arbetssökande. Idag har jag i alla fall hittat och sökt tre jobb som verkar intressanta. Och så har jag tagit en kontakt med ett företag där jag en gång var kund (ja, det är lite ironiskt, men…). Jag önskar ingen en tillvaro som arbetssökande. Men att prova på hur det känns under en vecka tror jag skulle skapa en helt annan förståelse.

rökIgår fick jag inte bara nej, jag fick också veta att en före detta arbetskamrat hade gått bort. Nu är vi bara tre i livet av sex som en gång jobbade just där. De tre som har gått bort var relativt unga. Det är inte så konstigt att jag till exempel hatar rökning – den dödar ju faktiskt människor.

Nu ska jag samla ihop skärvorna av det som är jag och försöka skutta över ett av dagens hinder. Komma igen, bita ihop, inte bryta ihop, ta nya tag. Till middag ska jag laga lax och det blir man smart av, har jag hört… Kan behövas just nu.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att jobba hemifrån.


Jag tillhör dem som brukar hånle
lite när nån deklarerar att h*n ska jobba hemifrån.

Jaja, göra en massa annat och möjligen vara tillgänglig på tjänstemobilen men inte kunna göra så mycket mer,

tänker jag för mig själv.

Men nu har jag provat på att sitta hemma en femtimmarsdag och jobba och faktum är att det har gått över förväntan. Framför allt är jag förvånad över att jag fick så mycket gjort!

Hemarbetsplats

Min hemarbetsplats idag.


Eftersom mamma sover i gästrummet
och det är ett hål i väggen mellan gästrummet och arbetsrummet fick jag sätta upp min hemarbetsplats nån annanstans. De alternativ som fanns var köket eller vardagsrummet. Jag valde vardagsrummet, för där stör jag nog mamma minst. Det kändes onekligen lite märkligt att sitta vid matsalsbordet, där jag nyss drack snaps och åt julmat, och jobba. Efter en timme hade jag ganska ont i ryggen – farmors och farfars matsalsstolar är gamla och inte avsedda att sitta i för att jobba framför en dator…

Jag hade lite svårt att sova i natt, för jag hade ju ställt alarmet på 7.30. Då skulle jag upp för att vara tillgänglig via mobil och e-post från klockan åtta. Fanns inget att diskutera. Och visst var jag seg när alarmet gick på… Även om jag har vaknat hyfsat tidigt har jag kunnat ligga kvar i sängen och läsa och slumra fram till klockan tio, elva. Man får ju tassa lite på tå här, som du kanske har förstått, innan Her Royal Highness vaknar…

Men idag har jag alltså distansarbetat. Tangentbordet på datorn är tyst, så det går bra att skriva utan att slamra för mycket. Jag har mest läst och besvarat mejl, bokat in möten och läst några projektplaner. Det verkar inte vara nån större aktivitet på jobbet. Jag mejlade kollegorna och bara ett svar kom – ett autosvar från den person som ska vara i tjänst på kontoret idag. Vidare har jag haft en bra jobbdiskussion med en kollega på en annan avdelning. Det gick riktigt fint via e-post!

Eftersom jag är nyfiken vill jag förstås veta dels om du kan distansarbeta och om du så är fallet, tycker du att det funkar bra? Berätta gärna i en kommentar!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om säsongsstarten av en TV-serie.


En av de svenska favoritserier
som jag brukar följa på TV är Stjärnorna på Slottet. Igår kväll var det säsongsstart för serien där två kvinnor och tre män får hålla i var sin dag. Fyra skådespelare och en operasångerska är det denna gång. Mamma och jag såg avsnittet via DVD-hårddisken.

Stjärnorna på Slottet 2014

Stjärnorna på Slottet 2013/2014. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Den här gången
är Lasse Åberg, Maria Lundqvist, Malena Ernman, Claes Månsson och Leif Andrée stjärnor. En spännande blandning människor, även om jag tycker att man kanske kunnat hitta lite andra stjärngengrer än just skådespelargenren. För, som sagt, fyra av stjärnorna den här vändan är skådisar.

Nåväl, först ut var jokern i leken så att säga, operasångerskan Malena Ernman. För mig har Malena Ernman alltid gett ett sympatiskt intryck. Hon är kraftfull, men ändå ödmjuk, var min uppfattning utifrån sett. Själv berättade hon att hon är både blyg och pratsam, så det känns som jag var rätt ute. I en tuff bransch har hon inte alltid blivit så bra behandlad – varken av kollegor eller överordnade. Synd det, för Malena Ernman är i mina ögon en riktig stjärna.

Det var intressant att höra att denna snygga blondin har blivit ganska mobbad, bland annat för sina gigantiska näsborrar och autostrada mellan framtänderna. I mina ögon – och Lasse Åbergs – är hon nämligen rätt snygg…

Mamma tyckte att Maria Lundqvist var alldeles för frågvis. Själv anser jag att om man inte frågar får man heller inga svar. Det var spännande att höra om Malena Ernmans tonårsförälskelse i en man dubbelt så gammal som hon själv. Men än mer spännande var det att lyssna när hon beskrev de uppoffringar hennes äkta man har gjort och gör för hennes skull. Riktig kärlek där!

Jag retade inte upp mig på nån och tyckte dessutom att dagens aktivitet var lagom avancerad – bilkörning – förutom allt ätande, dårå. Det här gänget stjärnor gör nog en riktigt bra säsong!

På lördag den 4 februari är det Claes Månssons tur att vara huvudperson.

Toffelbetyget för Malena Ernmans dag blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om denna onsdag.


Idag vaknade jag
till en märklig dag. Det är väldigt mörkt ute, men det är också väldigt varmt. Kikade nyss på ena termometern – den visade 13,5 grader! Snacka om skillnad mot sex minusgrader, som det var häromdan…

Mörka moln

Ser mörkt ut…


Ett enda intressant jobb
har jag hittat hittills idag att söka. Jag letade en god stund igår kväll och även nu på morgonen. Det verkar som om det är på väg att mattas av igen. Tyvärr. I stället ägnade jag en timme idag åt att via e-legitimation påbörja nästa månads aktivitetsrapport till Arbetsförmedlingen. Den rapport som ska skickas in mellan den 1 och den 14 november och i vilken jag ska redogöra för mitt jobbsökeri under oktober månad.

En timme, som sagt… Nog för att det är bra att man får redogöra för vilka jobb man har sökt och andra aktiviteter som har med detta att göra. Men frågan är om nån orkar läsa. Frågan är om nån kollar, ens… Jag får en känsla av att tanken nog var god, men… Om ingen kollar och kommenterar kan man ju fabulera fritt. Jag gjorde ett litet test förra gången, den första gången jag skulle rapportera. Lyfte fram det faktum att jag ännu inte, efter över två månader, fått nån handläggare. Det tog nio (9) dar innan det ringde nån från Arbetsförmedlingen – och HEPP! så hade jag fått en handläggare. En stund senare kom kontaktuppgifter via e-post. Men jag får helst inte ringa utan mejla. Handläggaren, däremot, ringer när h*n vill. H*n ringde när jag körde bil och babblade på så jag blev tvungen att avbryta och be om att få parkera först. Det ger en vink om synen på oss arbetssökande: vi kör inte bil, vi sitter overksamma i soffan och äter chips och glor på TV hela dagarna. Äh, det där sista är som jag fabulerar och raljerar! Det jag egentligen menar är att intresset för oss arbetssökande är lika ljummet som dagens utomhustemperatur. Men jag fick i alla fall respons på min notering om handläggare – även om det tog nio (9) dagar…

Försöker plöja lite nyheter på nätet, men till och med dessa känns antingen mörka eller ljumna. Det kommer kanske en sammanfattning på en blogg nära dig lite senare av några nyhet som sticker ut. Men först blir det frukost och dusch.

I eftermiddag blir jag nog telefonintervjuad för den där veckotidningen jag nämnde igår. Det ska fotograferas också. Fast det kan man ju inte göra genom en telefonlur. Gissar att vi reder ut sånt praktiskt i eftermiddag också.

Nån promenad blir det troligen inte idag, om jag inte hinner efter duschen eller efter intervjun. Morgondagen, däremot, ser helt blank ut, så då kan det bli en riktig långis. Väderappen visar emellertid regn både idag och i morgon. Det känns ju inte så kul att bli dränkt. Inte är det roligt att fota heller när det regnar. Dåligt ljus och blött.

Händer det nåt spännande hos dig idag? Skriv gärna några rader och berätta! Jag behöver lite inspiration att ta mig för nåt annat än att bara städa och tvätta just nu! (Du ser, jag är ganska självisk och har baktankar med mina frågor om dina göranden och låtanden!)


Livet är kort. 

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »