Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘äkta’

Ett inlägg i vilket resultaten av den gångna veckas fråga redovisas.


Det här med gran
var visst en ointressant fråga. Eller så var alla frågebesvarare upptagna med att leta fram det perfekta exemplaret. Men ett stort TACK ska du ha som tog dig tid att klicka ett svar!

Så här fördelade sig de 18 inkomna svaren:

33,33 procent (sex personer) svarade: Ja, jag har en äkta gran! Det ska dofta jul inomhus! 

33,33 procent (sex personer) svarade: Ja, jag har en plastgran och den blir världens finaste – utan att barra. 

33,33 procent (sex personer) svarade: Nej.

Hoppas du kollar in den nya frågan, som vanligt här intill i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om dagens övning på jobbet.


Att komma ny till en arbetsplats
och mötas av en polisbil första dan kändes lite… märkligt. Att detta sen kompletterades med borrningsarbeten gjorde att jag undrade liiite var jag hade hamnat… Men min andra arbetsdag hade vi en krisövning! Då stod allt klart! Jag hade hamnat på rena… Närå, men kris var ordet för dagen och det vi skulle öva på.

Ordförandeklubba

Idag var beslutat krisövning!


Inledningsvis samlades en grupp utvalda
till möte med information om övningen. Vi fick presentera oss och säga vad vi hade för förväntning på övningen. EN förväntning. Jag måste ju alltid utmärka mig och sa två:

  1. spänning
  2. svaghet

Sen körde det hela igång. Jag fick bland annat i uppgift att skriva en kommunikationsplan för just denna kris, pressmeddelande och text till webb. Jag gjorde mitt bästa, men kan väl säga att det jag åstadkom på en halvtimme inte var nåt i Nobelprisklass… Det var lite svårt att åstadkomma nånting som kändes äkta, mycket på grund av det faktum att jag är alldeles ny på jobbet. Har inget kontaktnät än, känner inte till vilka generella kommunikationsplaner som finns etc. Under eftermiddagen kunde jag i stället ägna mig åt att fortsätta läsa in mig på diverse material i pappersform och på våra webbar. Det kändes, ärligt talat, lite… vettigare…

Lärande övning

Detta var en LÄRANDE övning…


Hann med en liten kort promme
på lunchen. Det var en dag med strålande sol, men nästan sju minusgrader när jag åkte hemifrån i morse. Det var nästan så dunjackan åkte på…

Lunchpromenad

Lunchpromenad i environgerna.


Och tänk så märkligt,
men väldigt nära mitt jobb hittade jag en loppis! Naturligtvis hoppade jag in och kikade på vad som fanns att köpa.

 Loppisprylar

Loppisprylar nära mitt jobb…


Bäst av allt
var förstås de stora, välfyllda boklådorna utanför…

Boklådor utanför loppis

Välfyllda boklådor utanför loppisen. Hit lär jag gå OFTA!


Min skattsedel
har jag överlämnat till chefen och i retur fått ett anställningskontrakt att skriva på. Det roligaste av allt att läsa på det var lönen. Nu borde jag kanske inte skriva det här IFALL min chef läser min blogg, men… faktum är att jag aldrig har haft så här hög lön… Nu hoppas jag bara att jag kan göra skäl för den. Hittills har jag inte fått göra nånting, direkt, mer än då den där fejkade kriskommunikationsplanen. För att åtminstone få känna att jag har åstadkommit nåt konkret gick jag in på intranätet och rättade några korrekturfel…

Jag hoppas att resten av veckan blir lite mer händelserik. I morgon TROR jag att jag ska vara med i en publicerarkurs som Per ska hålla i. Vi får se. Sen borde chefen och jag ha det där samtalet som vi skulle ha haft igår. Men det löser sig väl. Fast jag vill nog snart känna att jag har en plats och att jag får tillföra nånting. Jag har mest vänt lite papper idag och lagt upp en pärm, orienterat mig lite om lokal media och lite sånt diverse. En lånelåsbricka har jag fått tag i, så att jag kan gå lite mer in och ut, men nån telefon har jag inte än.

Min arbetsplats

Min arbetsplats, chict i tjockis-svart, förstås!


En av dagens höjdpunkter
var att få hälsa på högste tjänsteman. Jag fnissade nämligen lite inombords eftersom denna person är otroligt lik en annan person från mitt förrförra arbetsliv – både till sätt och utseende! Men h*n är för övrigt inte den end* som är lik nån annan! En av kollegorna på enheten kunde vara tvillingsyster med ett kommunalråd i Uppsala!

I kväll efter jobbet var jag och handlade på Tokerian. Därefter slängde jag igång en maskin tvätt. Och tog reda på torr tvätt som sorterades in i lådor, skåp eller strykhög. Gästsängen bäddade jag rent i. För dubbelsängen har jag lagt fram rena lakan för bäddning i morgon. En liten macka nu och så måste mamma få ett telefonsamtal, hon är säkert jättenyfiken på hur det har gått. Sen blir det avslutningen av The Kennedys som jag förhoppningsvis lyckades spela in på DVD-hårddisken i natt!

Vad har du gjort idag???


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett både tankfullt och snuskigt inlägg.


Idag har jag plötsligt fått
lite mycket att tänka på. Det var nämligen inte bara kvinnan som sökte Berit som ringde. Det kom ett samtal från nån som tänker förorda mig som kandidat för intervju på ett jobb – ett jobb jag sökte så sent som i morse. Snacka om att självkänslan steg. Samtidigt vet jag att det är långt från en första kontakt till ett slutgiltigt kontrakt…

Tog en promenad på lite mer än tre kilometer och en halvtimme. Det regnade väldigt blött, så det nytvättade håret är nu fullt av vågor där det inte ska vara vågor. Ser komplett galen ut – som jag brukar, med andra ord.

På tal om ord funderade jag på nånting jag läste på förmiddagen, ungefär:

Äkta vänner är som diamanter, falska vänner finns det lika gott om som löv.

Ja, det är säkert inte korrekt återgivet. Eller också existerar det inte nåt sånt här talesätt. Skit samma, jag tyckte att det lät väldigt rätt i min öron. Därmed inte sagt att jag inte älskar löv, för det gör jag! Falska vänner, däremot, älskar jag förstås inte.

Lönnlöv och eklöv höst

Falska vänner? Nja, vackra höstlöv.


På min vandring idag
var det som sagt väldigt blött. Jag tog faktiskt bara två bilder, ville inte blöta ner iPhonen.

Den här bilden är till Cattis, FEM, Gunilla och alla andra snuskor på nätet. Här ser ni att jag talade sanning, minsann!

Snorrevägen

Snorrevägen finns i Uppsala, faktiskt väldigt nära där jag bor.


Nu ska jag skärpa till mig,
för om en timme ska jag bli intervjuad av en journalist som ska skriva nåt seriöst i en veckotidning. Och nej. Det handlar inte om handarbeten eller recept, sånt som somliga snackar om på fikarasterna. Det handlar om mer allvarliga prylar som inte alls är särskilt roliga.


Livet är kort.

Read Full Post »

Och Tjugondedag Knut är det idag! Fast jag dansade ut min jul REDAN igår. Nu vet jag att somliga dansade ut sina jular för flera veckor sen. Det tycker jag är lite tidigt, jag är traditionsbunden och totalt konservativ i det här fallet, men naturligtvis skiter jag i hur andra gör. Jag gör som jag vill, andra gör som de vill.

Idag ska jag emellertid åka ut till Himlen för julgransplundring. Förr om åren har det varit så att Elias och jag har avklätt Fästmöns gran. Jag har sen smugit ut i skogen och kastat den strippade pinnen. Minns inte hur det var förra året, då tror jag att Anna gjorde sig av med granen redan dan efter Annandagen. Det fanns nämligen inte ett barr kvar på den sen Nån hade råkat nysa en passant… I år blir det heller inte aktuellt att slänga granen i nån skog, för Anna inhandlade en jättefin plastgran förra året. Den ser i klätt skick helt ut som en äkta. Till skillnad från den jag såg på Tele på jobbet i fredags – ett rooosa elände! Den var så ful att jag inte ville fota den!

Julgranskula

Du får titta på en vacker julgranskula som jag fick av Anna 2011 i stället för på Teles fula gran.


Idag har jag läste en (1) bra artikel
i lokalblaskan. Det var journalisten Tina Lövrander som önskade ett klimatsmart 2013. Medan vanliga människor i genomsnitt orsakar tio ton koldioxidutsläpp om året, släpper Tina Lövrander bara sex ton. Eftersom bra artiklar inte läggs ut förrän väldigt sent eller inte alls på lokalblaskans hemsida, har jag här en punktlista med Tina Lövranders tolv enkla förändringar samt kommentarer från mig:

  1. Häng tvätten i stället för att torktumla.
    Det gör jag redan!
  2. Ta cykeln kortare sträckor i stället för bilen. 
    Lite svårt. Jag har ingen fungerande cykel.
  3. Ät mindre kött.
    Jag äter inte särskilt mycket kött, jag är ju nästan vegetarian.
  4. Byt till miljömärkt el.
    Det kan jag inte styra direkt. Eftersom elen ingår i min månadsavgift är det bostadsrättsföreningens styrelse som upphandlar elleverantör. Däremot kan jag styra vilka som sitter i styrelsen genom att delta i årsmöten där styrelseledamöter väljs.
  5. Kör smart med pumpade däck.
    Fasen, vid årets två däckbyten pumpar verkstan däcken. Men däremellan borde jag kolla trycket. Bara det att jag alltid lyckas släppa ut luft i stället för att fylla på…
  6. Byt ut en flygresa mot en tågresa.
    Ha, jag reser ju aldrig längre än till Metropolen Byhålan och dit går det varken flyg eller tåg…
  7. Ha snålspolande munstycke i kran och dusch.
    Nja, det där tror jag inte ett smack på. Då får man ju duscha längre om man ska skölja ur schampo ur trassligt hår. Men jag har snålspolande munstycken i båda mina duschar…
  8. Ät upp dina matrester i stället för att slänga dem.
    Det gör jag för det mesta. Eller så fryser jag dem och äter dem senare.
  9. Sopsortera och lämna till återvinning.
    Det har jag gjort i många år.
  10. Köp begagnat.
    Jag köper mest böcker begagnat. Kläder köper jag väldigt sällan begagnade, tycker att det är lite äckligt med andras gamla paltor. 
  11. Ge bort en grej – släng den inte.
    Jag frågar oftast om nån vill ha nåt som jag inte längre vill ha, men som är helt, innan jag slänger det.
  12. Kontakta politikerna.
    Jag har en del privata kontakter med förtroendevalda. Och så röstar jag varje val. Annars kontaktar jag inte politikerna.

En bra lista, tycker jag, och slår mig själv för bröstet så högt att nån på Sveriges baksida också torde höra det och förfasas (nej, man får inte förhäva sig själv!..) eftersom jag uppenbarligen inte är helt miljövidrig. Men det där med bilen kunde jag bli bättre på, det medges…

Listan är i vart fall mer läsvärd än Ulrika Knutsons krönika (DEN finns däremot att läsa på nätet!..) som jag skummade av misstag. Hon konstaterar att den sjunkande läs- och skrivfärdigheten bland studenter har diskuterats den senaste tiden. Att redigerare och journalister vid stans lokalblaska, så kallade proffs på det skrivna ordet, inte kan stava tycker jag är betydligt värre…

Nu ska jag gå och kolla vad som finns i kylen för det börjar dra sig mot frukostdags – jag har varit vaken i två timmar. (Men jag vaknade förstås tidigare också eftersom det är ett barnrum under mitt sovrum – INTE kul nån gång!..)

Surfa runt bland mina Kickor & Pluttar – en del vänner, andra endast bloggvänner, har jag konstaterat – gör jag en gång om dan. Men det sparar jag till kvällen. Jag tycker att det är viktigt att surfa runt och inte bara skriva själv, för utan input blir det ju knappas nån outout – så jävla händelserikt är inte mitt liv. Som vanligt skiter jag i hur andra gör, jag gör en surfrunda en gång om dan. Och kommenterar hos andra gör jag när jag har nåt att säga, inte bara för att. För övrigt svarar jag på alla kommenterar jag publicerar på min egen blogg – det hör till vanligt hyfs, tycker jag.

Topp fem-kommentatorer på min blogg är för övrigt, enligt statistik från WordPress:

  1. FEM
  2. Rippe
  3. whitelady7
  4. Gunilla
  5. Åsa

Tack för att ni finns! Ni är inte bara bloggvänner utan vänner, för ni fanns för mig – på olika sätt – när jag mådde skit i julas, till exempel. Det glömmer jag aldrig!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett riktigt oväder är det just nu i Uppsala! Regnet fullkomligt vräker ner och jag har nog hört några enstaka mullranden också. Men nyss hörde jag även ett utryckningsfordon som slutade tuta i närheten medan en helikopter cirkulerade i luften. Undras vad som kan ha hänt…

Det regnar så bilden blev oskarp.


Hemkommen från Himlen
vek jag o-rolig lakanstvätt när jag kom hem. Det är vid såna tillfällen man önskar att man hade tolv armar. Tolv stycken ap-armar. Men det fick lov att gå med två sedvanliga lemmar.

Mamma hade ringt, så jag ringde upp henne. Även där hade det varit oväder och åska. Mamma berättade stolt att hon hade ringt hyresvärden angående grannarna som tycker att det är OK att hänga blöta mattor över balkongräcket, mattor som droppar och som lämnar otrevliga spår som klippta naglar efter sig på mammas balkong. Jag försökte prata med dem när jag var hemma, men tyvärr kunde vi inte kommunicera på nåt språk – jag kan svenska, engelska, tyska, franska, latin, lite finska, lite bosniska, lite tigrinja, lite spanska och lite teckenspråk. Vilket deras hemspråk var är jag osäker på. Hur som helst, hyresvärden var mest snorkig mot mamma och undrade hur de skulle kunna ha en dialog med grannen om inte mamma och jag klarade det.

Ja, det enklaste vore väl genom tolk!

tyckte mamma, men se det har man visst inte hört talas om hos mammas hyresvärd.

En god stund ägnade jag sen åt att förbereda några inlägg och tidsinställa dem för publicering i veckan. Ja, det blir ju så när jag inte hinner skriva lika mycket eftersom jag jobbar numera. Och jag tänker inte sluta blogga, jag har fått så många varma och goa signaler på att att min blogg är uppskattad. Sen får den som inte tycker om min blogg göra det. Men man är ju inte på nåt sätt tvingad att läsa här.

Igår var Fästmön iväg tillsammans med ett av ”barnen”. Bland annat köpte de, på mitt uppdrag, ett jättefint kast! Jag har ju två små falska kast från en möbeljätte, men det här var ett äkta. Endast 300 spänn kostade det och det har färdig upphängningsanordning och allt. Nu gäller det bara för mig att klura ut var jag ska ha det. Jag ska ju gå och titta på tavlor på lördag, så jag får nog vänta med att sätta upp kastet på väggen.

Min orm gillar också kastet! Ormen är för övrigt den berömda orm jag lärde mig att sticka på – fast jag kunde ju inte sluta. Det var därför det blev en orm.


Det var inte bara ett kast
jag fick med mig från Himlen. Anna skickade med mig två stora bitar som var kvar från min plåthalva av gårdagens hemgjorda pizza. Jag har just tryckt i mig en bit efter att ha förberett skrivbordslunch i matlåda till i morgon. I morgon ska jag nämligen delta i ett webinar vid datorn över lunch och då får man smulor i tangentbordet. Men äta nåt måste man!

Innan jag åkte från Himlen var vi och storhandlade. Anna har hela familjen hos sig i veckan och då går det åt mat. Jag passade också på att handla bröd, yoghurt och lite sånt. Och jag blev såå lycklig när jag hittade denna, som jag hoppas är lika god som Vintervit, en choklad som lanserades av samma företag för ett par vintrar sedan, men som sen togs bort ur sortimentet, tyvärr!

Recension av denna kommer!


Regnet det bara öser ner
och jag ska sätta mig i fåtöljen och läsa Eld. Det går i en rasande fart, för det är en jättespännande bok. I morgon efter jobbet ska jag klippa mina ynkliga testar och sen ska jag träffa en av mina jättegoa blogg-läsare!


Livet är kort.

Read Full Post »

I morse när jag vaknade villa jag inte kliva ur sängen. Det var länge sen jag kände så, men jag har haft en lite tuff natt. Det började redan igår kväll när jag kände mig

jävligt avsnäst

utan nån anledning. Ja, jag är lättsårad och tog naturligtvis illa vid mig. Vilket drabbade andra som inte hade med saken att göra. Det är bara att konstatera att jag inte orkar med människor ibland. För jag förstår heller inte totala främlingars enorma nyfikenhet på min person. Vad är det i mitt liv som är så intressant???

Sånt där låg jag och funderade på i sängen i morse, medan jag försökte samla min gamla kropp så att den ville samarbeta. Jag vaknade flera gånger under natten med kramper i benen. Vid ett tillfälle vid tretiden hade jag kramp i höger vad och i vänster lår på framsidan medan båda händerna var avdomnade. När man har kramp i fötter och ben vill man inget annat än skutta upp och

dansa.

Men du kanske förstår de problem jag hade att göra just detta när båda benens muskler är förvridna och händerna inte lyder mig. Sen igår har jag också då och då irriterande ryckningar i höger lillfinger. Vilken tur att jag inte spelar piano längre!

Nej, morgonens tankar var verkligen av sten. Huvudet känns tungt och ett lätt illamående skvalpar. Nej, jag åt bara skräp igår kväll som nötter och choklad, men jag drack bara en enda öl.

En blick ut genom fönstret visar en mulen och blåsig dag och jag gissar att regnet hänger i luften. Ingen utflykt, alltså. På nåt vis känns det som om jag har ett större behov att göra saker på helgerna numera. Jag behöver enormt mycket input – men allt som oftast blir det att sitta hemma vid datorn eller städa eller så. Förra helgen försökte vi göra en hel del och det levde jag på i veckan. Men så är det helg igen och allt känns mest trist.

Till sist klev jag upp och glodde igenom lokalblaskan. Bland annat läste jag om Uppcon. Jag fattar inte riktigt hur detta evenemang har kunnat bli så stort att folk tältar på Vaksala torg och klär ut sig i de mest underliga kläder – för att likna japanska seriefigurer. Nä, jag fattar inte och skulle kunna raljera mycket om det, men jag är en tant och tanter begriper väl inte sånt här. För resten ser väl inte Disneys tecknade figurer bättre ut – Kalle Anka, till exempel, har ju inga kläder på sig på underkroppen (pornografi) och Spökplumpen ser ju ut som en kvinna i niqab (hets mot folkgrupp?) Med tanke på det känns det helt rätt att den där serievetaren inte dömdes för barnpornografibrott!

Medan jag satt och förundrades över hur många lediga hus och lägenheter det finns, fastnade mina ögon på två lappar på anslagstavlan. Lappar, som jag borde ha tagit ner för länge sen. Lappar med ord som

kompisar på jobbet

och

saknar dig

på. Nej fy, idag åkte de ner och så kastade jag även detta försök av mina steniga tankar att ikläda mig den berömda O-koftan.

Lappar med ord som uppenbarligen inte betydde nånting för avsändarna.


Jag måste ändå dröja kvar, lite.
Den lilla lappen vidhängde en bukett blommor jag fick efter en operation med efterföljande sjukskrivning och rehabilitering i sex veckor. Det var ju snällt. Det var samma år som pappa hade gått bort, så jag var väldigt sårbar. Den andra lappen kom från en före detta kollega som uppenbarligen inte har tid? lust? att höra av sig längre utan gör det genom andra. Jag minns särskilt ett tillfälle när jag skulle överlämna en sak och personen i fråga inte hade tid att komma ut på gatan i fem minuter. Sen dess har vi inte träffats.

I samband med min 50-årsdag i april fick jag ett (1) kort från en före detta kollega som skrev att h*n hade blivit så glad när hon hade läst i tidningen att jag numera jobbar där jag jobbar. Detta kort rörde mig till tårar, för i det här fallet vet jag att det var äkta ord. Och det här kortet ska sitta på mitt kylskåp. I evighet amen.

Read Full Post »

Äntligen!!! Alldeles nyss läste jag att 21 000 toffelkopior ska förstöras! Helt rätt, det finns ju bara en Toffla – och det är ju jag. Fast… i det här fallet handlar det om att Crocs är den äkta varan och alla andra så kallade Foppatofflor är plagiat.

Världens fulaste skor – om du frågar mig och min Sister!


Domen föll i Stockholms tingsrätt
och enligt den är det Crocs som har rätten till varumärket och ingen annan. Skälet till att domen föll just nu är att ett företag norrut har importerat och sålt kopior av toffeln. Och 21 ooo tofflor har legat hos tullen i vänta på beslut – i nästan fem år…

Rätt dom, tycker jag, medan jag funderar över hur vi ska kunna förbjuda resten eländet

Read Full Post »

Den här måndagen är klibbig! Himlen är ljublågrå och luften just klibbig. Ett rejält åskväder med tillhörande regn vore inte fel. Men jag gillar förstås INTE prognoserna som säger sämre väder och betydligt kallare, typ tio grader svalare än de temperaturer vi har haft de senaste dagarna. Här på jobbet har vi behagliga temperaturer på kontoren och det är jag glad och tacksam för.

Innan jag skrider till verket och inleder min arbetsvecka vill jag skriva några ord om elakheter. Så länge människor är elaka mot mig i kommentarer på bloggen eller på annat sätt, lär jag fortsätta att vara elak i alla fall här. Jag är ledsen och sårad och undrar vad jag har gjort somliga för ont eftersom det uppenbarligen är fantastiskt roligt att trycka till mig på olika sätt och vis. Exempel på elakheter hittar du om du läser kommentarerna till mitt CV..

Jag vet att jag har fört diskussioner här med flera så kallade bloggvänner. En diskussion blev bara för mycket och jag avslöjade alldeles för många privata detaljer om min ekonomi. Jag kände mig… inte bara smutskastad, jag kände mig ifrågasatt. Av två personer samtidigt. Det är min blogg och jag uttrycker mina åsikter, inte några fasta sanningar, men i det här fallet berättade jag verkligen sanningen – den finns nämligen svart på vitt.

När inte bara en utan två inte tror på det jag skriver i inlägg eller kommentarer känner jag mig påhoppad. Taggarna utåt. Den som vill kommentera bör göra det med viss hyfs, tycker jag. Det är nämligen ingen rättighet att kunna kommentera mina inlägg. Det är en funktion som finns och som jag vanligen tillåter.

Till sist avslutade jag diskussionen eftersom vi inte kom längre med att stänga av kommenteringen på det akutella inlägget. Uppenbarligen valde en av dessa personer att ta våra olika åsikter personligt. Det handlade inte längre om att diskutera en sak, alltså. Märkligt, eftersom det var JAG som blev ifrågasatt. Den andra personen har jag haft ytterligare diskussioner med och vi kan bli skitarga på varandra och ha helt olika åsikter i stort som smått – men det handlar om att vi diskuterar sak. För det mesta. För så länge nån håller sig till sak och inte kastar skit på min person i en diskussion – eller andra som kommenterar –  blockerar jag ingen. Blockera nån gör jag först när nån inte ger sig utan envisas med att trampa på mig eller mina vänner gång på gång på gång.

Igår gjorde jag 

en rensning i min adressbok

så att säga. Och det tog inte många minuter innan jag var utrensad på andra håll. Mitt skäl till att ta bort människor angav jag på Twitter, vilket syns även på bloggen:

Den som inte hört av sig på en månad ryker!

Varje dag gör jag nämligen en surfrunda hos dem jag kallar Mina Kickor & Pluttar i högerspalten. Som du kanske förstår tar det lite tid. Och jag vill inte längre slösa tid på folk som aldrig kommenterar hos mig eller hör av sig på annat sätt. Jag har nämligen betydligt mer begränsat med tid numera. Från min sida ligger det inget mer i detta än vad jag nu har skrivit. Om andra väljer att ta bort mig utan förklaring är det deras val, men det klart att jag blir undrar varför. Ledsen för att jag inte får veta varför, bara kan gissa och spekulera. Så kvällen slutade i tårar som jag tror att ingen såg, inte ens Fästmön. (Men nu vet både hon och du att jag grät.)

En annan sak, som delvis hänger ihop med ovanstående: en gång vädjade jag här på bloggen om akut ekonomisk hjälp till månadsavgiften (hyran). Det var TRE (3) personer som erbjöd mig hjälp. Tre personer som jag VET inte har det särskilt gott ställt själva. Så klart jag undrade var alla andra som tidigare varit så kvicka på att

ge allmosor

var då. Uppenbarligen är det lätt att ge när man känner för det, inte när det finns behov. För övrigt behövde jag aldrig låna pengar akut av nån av de tre, jag löste det som vanligt på egen hand. (Av princip lånar jag inte pengar av vänner, men min vädjan var som sagt akut.) Detta visar vilka personer som är ens äkta vänner och vilka som bara har låtsats vara det, tycker jag. I fortsättningen undanber jag mig allmosor som ges bara för att visa hur god man är. När man har lust…

Sniffa på den här rosa magnolian – ja för det var en magnolia! – en stund nu, så du får en bättre doft i dig än den unkna lukt jag just har spridit.


Idag väntar nya äventyr.
Jag ska intervjua en forskningsingenjör på förmiddagen och alltså vandra in i husets innersta och hemligaste delar, laboratorierna. Det ska bli mycket spännande! På torsdag förmiddag ska jag för övrigt ta emot ett studiebesök från en verksamhet som knytas till klustret. Då ska jag in i dessa vindlande gångar igen…

För övrigt lite skitsnack: min avföring har återtagit normal färg och allt som är normalt gillar jag! (Jag har alltid varit avvikande, så försök förstå.) Blödningarna fortsätter, nu är de inne på den tionde dagen. Än så länge inga större problem mer än irritation och höga kostnader för skydd.

Äh, what the f! It’s Monday, let’s roll!

Read Full Post »

Idag är det dags för mig och Clark Kent* att vända hemåt. Jag kan inte förneka att det ska bli skönt, det där jag skrev om i ett låst inlägg härom natten har satt sina spår. Det kostar på att inte falla för tårar, men det är inte svårt när man ser att tårarna inte är äkta. Mina egna tårar finns inuti och min sorg tycks aldrig minska mer än stundtals – för att sen återvända.

Här finns sorgen.


Jag ser fram emot att jobba igen
i morgon. Jag vill att allt ska vara

som vanligt,

men det blir det ju aldrig igen. Att ha ett jobb att gå till, ett jobb som dessutom är stimulerande, det är få förunnat. Jag är en av dessa få och jag är så glad och tacksam för detta.

Det är en lite pirrig vecka denna som kommer eftersom jag ska ha avstämning med cheferna på onsdag förmiddag och dragning för ledningsgruppen torsdag eftermiddag. Då ska jag alltså presentera det dokument jag har jobbat på sen den 1 februari. Det känns som att detta är avgörande för framtiden och om jag inte lyckas misstänker jag att framtiden blir skakig igen, i alla fall efter den 31 juli…

Igår kväll fick jag ett mejl från pojken på stranden. Jag blev självklart glad för mejlet och livstecknet, men inte för allt som stod i mejlet. Åter kan vi konstatera att livet inte är rättvist och att somliga prövas hårdare än andra. Vi ska i alla fall försöka fira min födelsedag nån gång, troligen i maj. Ibland måste man tänja på tiden för att få den att räcka till. En helg i maj är bokad för firande med familjen, en annan för FEM och nu vill jag gärna boka in en tredje. Vardagarna är ju rent omöjliga att boka in just nu!

En vardagskväll som jag har inbokad nästa vecka är förstås Fästmöns födelsedag! Den unga Annan som nån trodde var nästan tio år yngre än hon är! Jag har ett par släpbara paket i mina gömmor nånstans…

Idag vet jag inte riktigt när jag kommer iväg, jag har tänkt mig runt lunchtid, men vi får se. Jag tror inte det spelar nån större roll vilken tid man åker en sån här dag – vägarna är helt enkelt fulla av bilar. Hoppas bara att snön håller sig borta!


*Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

Jag har fått en ny favorit bland de brittiska polisseriena på TV – Kommissarie Banks. Det är en fröjd att hitta en modern polisserie som är spännande och där traditionellt, hårt polisarbete innebär att rollfigurerna använder sina huvuden, inte en massa teknikska prylar. Fästmön och jag njöt av det andra av tre långfilmslånga avsnittet igår, Kommissarie Banks: Friend of the Devil.

Kommissarien till höger, hans medhjälpare Win till vänster.


Det här avsnittet inleddes med
en otroligt stark scen. En kvinna i rullstol får halsen avskuren på heden. Nästan samtidigt som kvinnan hittas, hittar polisen också en ung flicka våldtagen och mördad. Efter en del turer visar det sig att de båda morden hänger ihop. Men först ska en oskyldig stryka med…

Det här är otäckt och det är spännande – och det visar att Kvinnor kan! och att kvinnor minsann inte är de timida varelser de ibland utger sig för att vara… 😉 Skämt åsido, jag tycker att serien känns realistisk. Såväl skådespelarna som rollfigurerna känns också äkta.

Det kan inte bli annat än högsta betyg!

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »