Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘åka buss’

Ett inlägg om hår och annat äventyrligt.


 

Rött hår på bussen

Vad tycks om min nya frilla? Äh, jag bara skojar!

Bland det bästa jag vet är att få krypa upp i skinnstolen som är ett mellanting mellan fåtölj och tandläkarstol, svepas in i en vid särk och bara få lägga huvudet i M:s kompetenta händer. Eftersom jag har en kort frisyr måste jag klippa håret var sjätte veckan. Ja, detta är en lyx jag unnar mig och tänker så göra så länge jag kan. Jag har ett besvärligt hår, med virvlar på fel ställen, tunt på vissa ställen, tjockt på andra. Det måste tuktas. Ofta. Om jag inte gör det ser jag väldigt ovårdad ut. Det senaste året har jag rakat nacke och sidor och haft en ganska tuff frisyr, men förra gången gjorde M på ett lite annat sätt för att jag idag skulle testa en delvis ny frisyr. Se bilden ovan!

Jag med snedseglarfrilla

Jag med snedseglarfrilla.

Äh jag bara skojar! Personen på bilden såg vi på bussen hem. H*n hade krulligt och tjockt hår… och väldigt rött. Jag har numera flera färger i mitt hår – grått, vitt, brunt, blont – men alla är ==> naturliga. M sa att det ser ut som om jag har en kippa baktill. Konstgjord färg eller slingor är alltså varken nödvändigt eller behövligt just nu – jag har färger i huvet så det räcker, om man säger så.

M rakade sidor och nacke och lämnade längd kvar uppe på huvet. Sen hade hon i en massa klegga, rufsade runt och blåste. Det braiga med min nya frisyr är att jag kan göra håret upptill fluffigt om jag vill, slickat om jag vill eller nånstans mitt emellan. När det var nygjort var det emellertid åt snedseglarhållet. Lite kul och busigt.

Thaimat och Singah

Het thaimat och en kall Singah var toppen!

Efter klippningen travade jag ner till stan. Jag var så stolt att jag fixade att åka buss på egen hand till frissan, men jag hade tuggummi i käften och en bok i näven som verktyg att klara resan. Inte var det mycket folk på bussen ner heller. Det underlättade för mig. Från frissan är det promenadavstånd till stan och Fästmön och jag möttes mitt i centrum. Anna hade lovat att bjuda på thaimat, så vi gick till Thai Village och åt buffé.

Jag åt som vanligt alldeles för mycket. Det blev två tallrikar fulla av godsaker. Kycklingspetten var goda, men jag tyckte nog att jordnötssåsen saknade en och annan jordnöt. Sesambullarna var väldigt kletiga också, som om de inte hade blivit färdiggräddade.

Anna kollar mobilen

Anna kollade sin mobil medan jag fipplade med min.

Min iPhone har krånglat lite i ett par dar, så medan vi åt tog jag till det äldsta tricket i världen, typ: omstart. Jag sitter alltid och håller andan lite när jag gör sånt, men allt gick bra och efteråt fungerade den som den skulle. Mitt bundna abonnemang går snart ut och jag hoppas att det för med sig en lägre månadskostnad. Självklart har jag sneglat på en nyare modell, men det är bara att slå bort av ekonomiska skäl. Förresten ska jag ju försöka hitta en mobil till mamma i första hand, i födelsedagspresent.

Röda blommor nära

Att titta på och fota blommor är gratis.

På jobbfronten intet nytt. Det jag hade hoppats på till hösten ser ut att skita sig – som allting annat. Detta innebär att jag måste försöka ta fram nån form av plan C. Hela tillvaron gungar och jag lever från dag dag och får försöka vara tacksam för var dag jag överlever. Det här livet är inget hårresande äventyr på annat sätt än att det är ett äventyr att få det ekonomiska att gå ihop. Hittills har jag lyckats och DET kanske är nåt jag kan sätta upp på mitt CV.

Att titta på och fota blommor är i alla fall gratis. Dessa röda gjorde både mig och Anna glada på hemvägen igår. Vi tog nämligen ett annat bussnummer hem, så vi fick promenera en bit. Det var skönt att inte gå och lägga sig med full mage… Tack, min älskling, för den goda maten!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett festligt inlägg.


 

Det är inte var dag man bjuder in sig själv på chokladfest. Kanske allra minst vanligt när det är +40 grader varmt. Men häromdan fick jag veta att yngsta bonusdottern lämnat en STOR choklad med en liten hälsning till sin familj som tack för allt stöd. Vad är familjer till för? Jo, ge stöd.

Och gärna choklad!..

tänkte den glupska. Eftersom jag vet att choklad är väldigt gångbart i familjen beslutade jag mig för att bevaka mitt intresse (<== chokladen) – därav den egna inbjudan till chokladfest på Morgonen.

En halv Toblerone

En halv Toblerone fanns det kvar…

 

Eftersom två i familjen jobbar på samma ställe tyckte jag synd om dem att tvingas sitta trekvart eller mer på en het Uppsalabuss, så jag erbjöd mig att hämta dem i bil och skjutsa hem dem. Då fick jag känna mig lite behövd idag också! Fast jag fattar verkligen inte varför UL inte har AC på sina stadsbussar – lika lite som jag fattar varför de inte har vinterdäck på samma bussar på vintern… Du kanske förstår varför jag undviker att åka buss i Uppsala..?

På Morgonen var det stekhett, men vi satt en stund på baksidan. Äldsta bonusdottern fixade kaffe och jag glufsade i mig två trekanter Toblerone. Bonusdöttrarnas pappa och jag satt och samtalade om ditten och datten. Jag undrade lite vad som händer nu med Frida och hennes anmälan till Skolinspektionen. Jerry berättade att kommunen ska lämna ett yttrande i ärendet senast den 14 augusti. Vad som sen händer återstår att se. Jag gissar att Skolinspektionen måste göra nån sorts utredning och troligen intervjua såväl Frida själv som hennes föräldrar. Det ska bli spännande, intressant och lärorikt att följa det hela, men mest hoppas jag på en utgång som är positiv för vår Frida.


Här kan du läsa vad Fridas pappa skriver om Fridas anmälan:

Fridas anmälan mot Uppsala kommun (19 juli 2014)

Anmälan till Skolinspektionen (15 juli 2014)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rätt ironiskt inlägg.


 

Naan

Bröd till det skrikande folket.

Alldeles nyss har jag konstaterat på Twitter, i samråd med andra, att det här med att visa respekt och hänsyn mot sina grannar tillhör flydda tider. I morse vaknade jag vid 6.30 av att två stycken Hesa Fredrik gapade och skrek på sina barn. Vid sjutiden gav jag upp och stapplade tvärilsk ur sängen och bankade i sovrumsväggen. Det hjälpte föga. Funderar på att gå över med ett bröd till dem. ATT STOPPA I KÄFTARNA!

I övrigt är det en strålande dag – utanför mina fönster. Det enda som strålar här inne är värken i ryggen. Just nu strålar den mest nedtill åt höger. Upptill har jag tväront på vissa punkter eftersom jag spänner mig – för att jag har så ont. Ja, uttrycket

ond cirkel

sammanfattar det hela bra. I morgon har jag tid hos naprapaten igen och att säga att jag hoppas på lindring är en underdrift. I samband med det stadsbesök detta innebär för min del ska jag bjuda min äldste bonusson på lunch och kolla in hans nya arbetsplats. Lunchen är en försenad födelsedagspresent och arbetsplatsen ligger nära naprapatmottagningen. Och bara för att trotsa alla demoner tänker jag åka buss. Ha! (<== sagt till mig själv)

 

Stockholm by night

Utsikt utanför Kulturhuset. Stockholm by night… Den här bilden tog jag den 1 december 2013.

Fästmön har åkt till Kungliga Hufvudstaden för att gå kurs. Jag är skitsur, för om min rygg hade varit OK skulle vi ha kunnat stråla samman i Stan i kväll för att dinera. En svag doft av parfym noterade jag i badrummet, det var allt som var kvar av min kära.

Projektet för dagen för min egen del är att bädda rent. Lakan blir fort ganska sunkiga när man är sjuk, har värk och svettas en del. Need I say more? Jag har lyckats få de smutsiga lakanen ur sängen och ner i tvättmaskinen. Själva bäddningen får jag ta framåt kvällen, för då brukar ryggen vara hyfsad. Eller i alla fall gör det inte lika ont att böja sig en decimeter framåt. Men, som sagt, mitt mål är att jobba på måndag. Mejlkontakt med chefen igår har, förutom upplysningen om att jag dyker upp på måndag, också verifierat att mitt korrekta sjukintyg har nått fram. Bra! Då kanske Försäkringskassan hör av sig ”snart”. (<== Jag bara skojar, förstås.)

Nu ska jag ta itu med en lite roligare uppgift för dagen. Mer om den kommer nån gång framöver – på en blogg nära dig och kanske nån annanstans också! (Nej, det handlar inte om min bok, för jag har inte kunnat skriva nånting på flera veckor på grund av att jag inte kan sitta koncentrerat längre stunder än fem, tio minuter åt gången. Men åtta kapitel är skrivna hittills i alla fall – alltid något…)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett mumsigt inlägg.


Idag var det veckans andra lediga dag.
På min agenda var det inledningsvis en del foto- och skrivjobb. Fästmön passade på att åka iväg och göra annat under tiden. Mamma fick ett telefonsamtal efter 13-tiden (man får inte ringa henne tidigare) och efter det kom vi äntligen ut tillsammans.

Första anhalten var Tokerian där jag bland annat skulle köpa pålägg till jobbet till i morgon. Vi hade ju köksvecka den gångna veckan jag och K och skulle ha bjudit på nåt till fikat i fredags. Eftersom det var morgonmingel för hela huset fredag förmiddag och K dessutom jobbade hemifrån, bestämde vi att bjuda på frukost i morgon, måndag, i stället. K har nu förhoppningsvis bakat gott bröd (vem fan bakar äckligt?) och mitt bidrag är ost, paprikor, smör och gurka.

På Tokerian var det bara hemskare än hemskt idag. Nu börjar det smitta av sig rejält på personalen också, som inte klarar av att hantera en kund i taget utan hattar mellan flera samtidigt. Inte bra. Jag slutar snart handla där om det inte blir omflyttat och klart snart. Om man inte har fobier av endera slaget får man det när man är där. Idag fick jag akut social fobi av stressen. Notera då, att jag klarade av att åka buss ENSAM in till vigseln igår. Ja ensam utan personligt sällskap (Anna tog en senare buss), men på en knökfull buss. Dessutom damp det ner en vitlöksnisse på sätet bredvid mig. Tur att mina orange vantar var med och nytvättade. Jag andades in i dem nån form av outdoor fresh-sköljmedel.

Orange vantar

Tack och lov för dessa!


Men man överlever
fler trauman än man tror. Jag överlevde bussresan igår och jag överlevde besöket på Tokerian idag. Sen åkte vi ut till Morgonen dit vi blivit inviterade på söndagskaffe. Lite ödmjukt medtog jag ett paket vit nougat som mamma haft med sig till jul, men som ingen av oss vågade ge oss på av tand-skäl. Barna Olsson lät sig väl smaka! Och tur var väl det eftersom den ena gästen ==> jag tog TRE chokladkex (ja, fan, de satt ju ihop…)

Nougat o fikabröd

Vit nougat och fikabröd på Morgonbordet.


Det var gött att göttä sä littä,
men att försöka klå mr Cobra i Wordfeud är visst omöjligt. Nu har jag fått väldigt ont i höger armbåge och gissningsvis är det mus-båge i kombo med Wordfeud-båge. Inga fler spel på ett tag nu!!!

Middag blev det sen hemma i New Village för Anna och mig. Vi tog en av katterna på Morgonen – de hade ju två där – och lagade till en riktigt… Nej då, men ärligt talat verkade det som om Maxi Katt inte skulle ha haft nåt emot att hänga med hit och bli gosad med…

Maxi nära

Maxi Katt.


Nä, det blev pizza i kväll
– med kyckling på, inte katt. Och nu ska jag sätta mig och läsa en stund. Jag har knappt 150 sidor kvar i Nyckeln, ba!

Vad göttär du dä mää då i kväll???


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om denna tidiga morgon och lite om gårdagen.


Uppdaterat inlägg:
Enligt Uppsalanyheter handlar det om en man som blivit svårt knivskuren på Heidan igår kväll.


I natt höll både Fästmön och jag
på att bli galna på några idioter som lekte utanför. Lekte med sina bilar. Körde fort, stannade och burnade. Hur kul är det, tror du, när man försöker sova eftersom man ska upp tidigt och jobba respektive skjutsa till jobbet? Inte nåt! Så killar – för jag misstänker att ni är killar – bilar är inte leksaker. När ska ni fatta det?

Leksakssopbil

Det HÄR är en leksaksbil. Gå hem och lek med dem i stället för att störa nattfriden!


Ungefär tjugo minuter i sju
satt vi i alla fall i bilen i morse – utan att burna. Vi passerade Heidenstams torg och strax innan såg jag nåt som blinkade blått. Där stod en enda polisbil och hela parkeringen var avspärrad med blåvitt plastband. Vad kan ha hänt? Eller vad håller på att hända??? 

Det gick inte att stanna bilen och jag hade ingen lust att göra det heller och nyfiket gå fram och fråga. Ganska läskigt dessutom. Det första som korsade min hjärna var ett bombhot. Sen kom jag på andra, minst lika otäcka, tänkbara scenarier:

  • man har hittat en död person?
  • det var inbrott på gång?
  • kanske ett gisslandrama?!

På den stora parkeringsplatsen fanns endast två bilar parkerade. I övrigt var torget tomt och som sagt, plastband spärrade infarten till parkeringen. Otäckt! Jag blev så konfunderad att jag faktiskt körde mot rött vid moskén!.. Anna skrek förskräckt. Det kom en bil från vänster, men vi var inte nära att krocka. Men ändå. Tänk vad som kan hända när man är ofokuserad vid ratten…

Pilträd

Du får titta på morgonens vackra pilträd i stället för ett avspärrat torg.


Anna jobbar som sagt idag
tills i eftermiddag. Själv ska jag inte söka jobb idag – jag ger mig ledigt lördag och söndag. Därmed inte sagt att jag inte letar intressanta jobb att söka! I stället ska jag ägna mig lite åt förfallet här hemma i stället. Det behövs tvättas och städas. Tänkte dela upp det hela så att jag tvättar och städar badrummet och duschrummet/toan idag och dammar och dammsuger i morgon. Idag ska vi ju ut på Kulturnatten, så jag behöver spara på min energi lite. I morgon ska jag bara åka iväg till Gamlis och rösta i kyrkovalet. Till det krävs inte lika mycket energi eftersom jag varken behöver åka buss eller trängas med folk. Rösta hinner jag lätt innan jag ska hämta hem Anna från jobbet. Det enda jag behöver fundera på är söndagsmiddag.

Igår lagade Anna till ljuvlig lasagne på kycklingfärs. Det är så gott och vi äter det alltför sällan. Ett skäl är att Elias Prinskorv inte gillar lasagne. Det slutade han med en gång när han var magsjuk – och sånt förstår och respekterar vi till fullo!

Lasagne

Ljuvlig lasagne på kycklingfärs.


Fredagskvällen i övrigt
ägnade vi åt att datorisera och läsa, men också att se en film som var väldigt gripande. Det värsta är att det som spelades upp i filmen är sånt som fortfarande kan hända, trots att det har gått ett antal år sen början av 1980-talet… Det är fortfarande år 2013 så att unga män – och kvinnor! – tar sina liv för att deras familjer inte accepterar att de är homosexuella. Tänk på det varje gång du hånar Pride och tycker att det är onödigt!


Livet är kort.

Read Full Post »

Framåt halv tolv tuffade Clark Kent* och jag in till stan för att leta parkering. Jag bestämde mig för att stå på Sjukstugan i Backens besöksparkering bara för att bevisa för mig själv att jag är starkare än… HP-sås? Chilisås? Tabasco? Välj själv! Men det var ärligt talat skitdumt! Det kostade mig 25 spänn i timmen, vilket jag tycker är hutlöst! Så jag pyntade alltså 110 kronor för att få parkera en eftermiddag. Om jag hade varit patient skulle jag ha blivit skitförbannad! För det är ju inte säkert att man pallar att gå, cykla eller åka buss när man är sjuk… Nu betalade jag och såg glad ut eftersom jag inte var patient. Det fanns gott om lediga platser…

Slängde iväg ett sms till Fatou innan jag åkte och hon kunde komma ifrån för en fikalunch på Fågelsången! Tyvärr var det inte väder för utesittning – dagens väder bestod av blandning av sol, regn och hagel. Vi fick helt enkelt sitta inne i en stimmig lokal. Idag kände jag för att unna mig rejält. Därför bestod min lunch av en gigantisk och supergod räkmacka med kaffe till samt en havreboll med pärlsocker till dessert. Fatou joinade mig när jag var halvvägs in i räkmackan med en bricka full av… grädd-prylar… Jag tänker inte lägga upp nån bild här, för då blir du bara avundsjuk. I stället får du se en bild på en liten present som jag fick av Fatou. Så, varsågod:

Nivea pure & sensitive ska jag testa!


Stärkt av en näringsrik lunch
 – man blir för övrigt smart av fisk och jag åt ju räkor (skaldjur, en sorts fisk?) – och ett som alltid trevligt samtal med Fatou, stånkade jag mig uppför slottsbacken till Södra tornet. Jaa, stånka var ordet… Jag trodde att jag skulle få hjärtinfarkt och dö på kuppen för det är verkligen uppförsbacke. Men tyvärr, belackare, jag överlevde även denna prövning – trots snudd på andnings- och hjärtstopp, bultande huvudvärk och lingonvecka!

Messade lite med Fästmön och fick veta att hon var inoljad och masserad och hal som en ål. Det oroade mig något, men vad jag förstår planerar hon inte att lämna mig utan dyker upp här i morgon.

På Södra tornet träffade jag den alltid lika välkomnande personalen (dock inte min fyrbenta vän!). Men syftet var inte att socialisera med dem utan att delta i ett seminarium om destinationsmarknadsföring på internet, bland annat. En solbränd kvinna med ett bländvitt leende inledde med att berätta om hur Resia undersöker, med Sifos hjälp, vissa trender. Den halvtimman kändes minst intressant eftersom ämnet varken berör mig som yrkesmänniska eller privatperson.

Däremot blev det fart under galoscherna när Jonas och Mark – eller nej… Mark heter i detta sammanhang faktiskt Jonas och Jonas heter Johan… – pratade om Destination Åland respektive gamification. Det var intressant att höra om hur Destination Åland använder Fejan för marknadsföring – och hur – samt att få en prisjämförelse mellan olika kanaler för marknadsföring, traditionella som nyare. Gamificationdelen handlade om hur man använder tävlingar, topplistor och belöningar som sätt att fånga människors – och presumtiva kunders – intressen. Mycket intressanta och tänkvärda föredrag!

Hemma i New Village igen sitter jag nu och knackar ner dagens intryck. Men nu är det dags att lyfta från kontorsstolen och hantera ett annat verktyg än datorn, nämligen denna:

Datorn släpps till förmån för detta verktyg. Notera till höger i bakgrunden en Paradisask som jag fick till jul. En ask som avslöjar att lingonen har trillat in, tröttsamt nog.


*Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »