Ett inlägg om en frusen utflykt i verkligheten.
Vädret är underbart idag! Soligt och nån minusgrad. Att sitta inne går inte. Jag stack ut på en tur som visade sig bli en ganska frostig promenad. Nån som vill sitta vid det här bordet, till exempel, och äta sina frukostflingor? Möjligen frostflingor…
Frost på bordet.
En vilsen toffla fick tankarna att rulla på. Jag spånade kring en idé om ett inlägg av sorten Diskutabelt. Inte säkert att det är bra för mig att skriva såna inlägg. Men jag vill tro att de gör skillnad, om än inte för mig, så för andra.
En vilsen – och udda – toffla.
Två nej utan motiveringar hittills idag gör ju inte det inre varmt och glatt precis. Det liksom fryser. Men nästan 50 minuters promenad om ungefär 4,5 kilometer fick upp min värme. Kinderna glöder.
Fruset som det inre.
Ibland stannar steget upp för att fota, betrakta, fundera. Men i lekplatsens grus är stegen frusna till våren, kanske…
Steg i lekplatsens grus, frusna till våren.
Det frostiga och frusna kan också äga skönhet. Ibland är det svårt att se, när stegen vill hasta vidare.
Frostigt och frusen över natten.
Med mitt förnuft vet jag att naturen bara dör en stund. Kapslar in sig för en stunds vila i väntan på att få sprängas om några månader. Frågan är om jag finns kvar här som åskådare då eller om jag bevittnar andra skådespel.
Naturen kapslar in sig.
Nu gäller det att ta sig en funderare på hur jag trampar framåt utan att se bakåt. I kylan. I det frostiga, frusna som en gång ska återfödas…
Hur trampar jag vidare?
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 