Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Afrika’

Igår var det Världsaidsdagen. Tro inte att jag inte ville skriva om den, för det ville jag. Men jag samlade mina tankar för att få till några vettiga ord om dagen. Jag vet inte om jag lyckas.

HIV och aids är fortfarande livsfarliga sjukdomar. Livslång, åtminstone. Men idag finns det bra bromsmediciner som gör att de flesta med sjudomen kan leva ganska bra liv – om än med högt dagligt intag av diverse läkemedel.


Det röda bandet symboliserar Världsaidsdagen den 1 december. 

                                                                                                                                                             Det är glädjande att läsa siffror från WHO om att allt färre dör i sjukdomar som har med aids att göra och att antalet HIV-smittade minskar. Samtidigt är det hemskt att läsa hur olika smitta slår i olika delar av världen.

I Asien finns 4,8 miljoner smittade. Nästan hälften finns i Indien. Antalet smittade ökar mycket i framför allt Östeuropa och Centralasien. Det handlar om 250 procent fler som smittas nu än för tio år sen. De flesta smittade finns i Ryssland och Ukraina.

Tittar man på hela världen har antalet dödsfall i sjukdomar relaterade till aids minskat med 22 procent de fem senaste åren. Det handlar mycket om att man framför allt i Afrika testar allt fler allt tidigare, men också att tillgången på kondomer har ökat i länder där man tidigare hade svårt att få tag i preventivmedel.

Jag var ung vuxen när HIV kom till Sverige och folk dog som flugor i aids. Jag är glad att det har hänt mycket sen dess – vad gäller utveckling av bromsmediciner, men också informationsinsatser för att förändra attityder. För vi ska inte glömma bort att det oftare är den som har sjukdomen som drabbas hårdast av infektioner och följdsjukdomar, medan den som inte har sjukdomen faktiskt inte smittas genom luften. Bara det, liksom. Att viruset dör när det kommer i kontakt med luft var inte helt känt på 1980-talet.

HIV /aids är en fruktansvärd sjukdom som oftast slår mot den som redan är svag. Låt oss även idag, dagen efter Världsaidsdagen, skänka en tanke eller två till dem som drabbats. Och kanske också skänka en slant för vidare forskning och hjälpinsatser för de behövande? Du har säkert en favoritorganisation du kan tänka dig att gå igenom för att skänka en slant till detta. Och har du inte pengar kanske du kan hjälpa på annat sätt. Som volontär?

Read Full Post »

Den allra första resolutionen som nämner könsidentiet och sexuell läggning har röstats fram i FN:s människorättsråd i Genève. Det handlar om att rådet uttalat tar avstånd från våld och diskriminering av homo-, bi- och transpersoner, men också att frågorna uttryckligen ska diskuteras i rådet.


Det finns en bit kvar att gå…

                                                                                                                                                                Det man ska ha i bakhuvudet är att det finns ett stort motstånd mot att se HBTQ-människors rättigheter som en del av andra mänskliga rättigheter. Motståndet finns på flera håll i världen. Bland annat finns det många motståndare i Afrika och arabvärlden. Och faktum är att homosexualitet är olagligt i 76 länder, enligt Amnesty. Bara det är värt att komma ihåg i sammanhanget…

Den här resolutionen lades fram av Sydafrika. Totalt röstade 23 länder för, medan 19 röstade emot och tre avstod.

Det finns en bit kvar att gå…

Read Full Post »

En ung kvinna, skadad i en trafikolycka, förbannar på sidan 144

[…] det samhälle som orättfärdigt stämplat henne som arbetsskygg, för att vara en fuskare. En föraktad, en icke önskvärd. […]

Läkaren Jan Lidbeck har skrivit en bok om den nya tidens paria, de smärtsjuka. Och den svenska sjukvården, som vi så stolt slår oss för bröstet över. Och om skyddsnätet som för länge sen, före den borgerliga regeringens tid, faktiskt, slutade att fungera. Boken Shamanens sång. Om en oundviklig människa kan läsas som ren fiktion, men läses med blyertspenna och kanske ännu hellre som ett långt debattinlägg. Stort TACK till författaren som sände mig detta recensionsexemplar!


En debattbok. Eller ren fiktion.

                                                                                                                                                     Hjärtdoktorn Martin Lehman har nyss blivit änkling. Han söker och får en tjänst i Afrika. Dottern Johanna, sjuksköterska på intensiven, råkar ut för en trafikolycka och får en whiplashskada. Trots svåra smärtor får hon ingen hjälp nånstans i vården, egentligen. I stället blir hon förnedrad och förödmjukad av läkare som ska vara proffs. När sjukpenningen blir indragen rasar hennes värld samman. Samtidigt är Martin Lehman svårt sjuk i Afrika och får inte veta hur illa ställt det är med dottern förrän det är för sent.

Som jag skrev inledningsvis kan man läsa den här boken på olika sätt. Helt klart är den en debattbok, man blir allt annat än oberörd under läsningen. Den har också drag av psykologisk thriller och ett inslag av hämnd som jag skadeglatt njuter av när jag läser vad som drabbar de oförstående, men hyllade läkarna.

Jag funderar mycket på vad som är baserat på verkliga händelser och får i slutet veta att berättelsen har

[…] verklighetsbakgrund från 2000-talets Sverige […]

Det som gör att den känns väldigt trovärdig är att författaren är läkare och själv arbetar med smärtpatienter i Lund. Jag funderar ett steg till och undrar hur mycket i berättelsen som är självupplevt…

Det svenska samhällets hårdnande klimat och demokratin, som hittar vägar att göra sig av med den som är besvärlig, beskrivs gång på gång på ett rakt sätt, ofta utan känslouttryck. Detta ökar också trovärdigheten. Så här skriver författaren om demokrati, till exempel:

[…] Jo, det hade hänt att de ansvariga för våldet i totalitära regimer ställts inför domstol. Den svenska statsmakten var inte totalitär, den byggde på folkstyre. Men om en demokrati kände sig hotad kunde den också få en totalitär prägel. Det fanns många exempel från historien. Demokratier kunde på många sätt oskadliggöra enskilda eller mindre grupper av individer vilka förklarats utgöra hot. Spridande av lögner, stoppad befordringsgång, avsked från anställning, omyndigförklaring, tvångsvård på mentalsjukhus, fängelse och mord sanktionerades även av representativa demokratier. […]

Ord och inga visor. Svidande ord, men ord jag håller med om. Men den här boken är mer än så! Den har roliga sidor också, tragikomiska. Som skildringen av läkarnas utseende och det faktum att alla ”dumma” doktorer i boken har konstiga namn, förutom örnnäsor, putande magar, glipor till ögon med mera. Och man kan inte låta bli att skratta när patienten SPYR över en läkares skrivbord – och därefter känner sig lättad!

Jag skulle kunna fylla det här inlägget med massor av bra citat från den här boken, men det ska jag inte göra. Jag tycker i stället att du ska läsa den.

Högsta betyg var den nära att få av mig. Tyvärr innehåller boken alltför många korrekturfel vilket stör mig oerhört. Det är nämligen så att när jag läser nånting riktigt bra, vill jag att det ska vara perfekt.  Då ska det inte stå saker som ”tvi veckan” när det ska stå ”tv i veckan”, ”var” när det ska stå ”vad”, ”jumboplast”  när det ska stå ”jumboplats”, ”egentlig” när det ska stå ”egentligen” med mera. (Några konstiga meningsbyggnader finns också samt ytterligare ett antal korrekturfel, framför allt mot slutet.)

Näst högsta betyg ger jag den här boken!

Read Full Post »

För ovanlighetens skull har jag möjlighet att titta på Babel i kväll! Det känns lite extra kul att kunna blogga också. Hoppas jag pallar sitta upprätt den här timmen. Let’s go!

Veckans dokudiktare var Kajsa Grytt. Jag blundade. Inte för Kajsa utan för tramset.

Första gäst i studion var författaren och resenären Lasse Berg. Lasse Berg har även gjort filmer och dokumentärer för TV. Så småningom vändes intresset mot Afrika och sökandet efter vår arts ursprung. Skymningssång i Kalahari är den andra och nyutkomna delen om detta. Bland annat diskuterade man roten till allt ont. Programledaren tramsade och slängde upp en limpa. Sen fånade han sig vidare och tog fram Jantelagen på två stora plakat. Jantelagen har visserligen påverkat Lasse Berg, men på nåt vis förringades detta och blev till nån sorts överpedagogiskt barnprogram. Lasse Berg hade kunnat tala för sig själv, utan en massa larv bredvid.

Åldrande och ålderdom var nästa ämne som debatterades. (Ja, ibland känns det som om litteraturen får minimalt med plats…) Boken Rhesus av den unga och vackra författaren Héléna Marienské  handlar om åldringar som gör revolt mot åldringsvården och det blev ett intressant reportage från Frankrike om boken!

I studion hade därefter Ann Heberlein, Marianne Lindberg de Geer och PC Jersild tagit plats. Ann Heberlein är bara så lysande och klok! Kvinnorna ansåg att barn i viss mån gör oss gamla. Vidare diskuterades dagens ungdomskult. Och att åldrandet faktiskt kan vara positivt för kvinnor eftersom man blir friare, menade Marianne Lindberg de Geer. Samtidigt får man som gammal inte vara pinsam och skämma ut sina yngre släktingar…

Naturewriting är den senaste storstadsgenren, åtminstone i USA och delvis i England. Nästa reportage handlade om genren i Sverige. Trädets tid är en ny svensk bok inom naturewriting. Häftigt! Jag som älskar träd! Andlighet och civilisationskritik är ingredienser i naturewriting. Entropi är en annan ny bok i genren.

                                                                                                                                                        Boktipsen den här veckan var bra populärvetenskaplig litteratur:
PC Jersild: Engines of creation av K Eric Drexler 
Ann Heberlein: Döden och odödligheten i det moderna samhället av Zygmunt Bauman
Lasse Berg: Nisa av Marjorie Shostak

Read Full Post »

Dagens post var minst sagt spännande! I postboxen låg ett recensionsexemplar av Jan Lidbecks bok Shamanens sång. Om en oundviklig människa. Jan Lidbeck är i det civila forskare och läkare vid Smärtsektionen på Rehabiliteringskliniken vid Skånes Universitetssjukhus i Lund.

En längre recension kommer förstås på en blogg nära dig längre fram när jag har läst boken. Till dess, håll tillgodo med lite baksidestext:

Martin Lehman är hjärtläkare och nybliven änkeman. Trött på samhällets avhumanisering och en alltmer byråkratisk sjukvård söker han sig till en u-landstjänst i Afrika för att återfinna meningen med sitt liv. Hans hemmavarande dotter Johanna drabbas av en svår whiplashskada. Hennes obegripliga smärta väcker aversion hos oförstående läkare, hon förödmjukas, får sin sjukpenning indragen och hennes värld rasar samman.
Martin Lehman håller en repressiv statsmakt och dess medicinska medlöpare för ansvariga. Det våld som utövats mot hans dotter blir till en våldshandling även mot honom själv. Han intalar sig äga den moraliska rätten att skipa rättvisa. I samtalen med afrikansk shaman fördjupas hans moraliska ställningstagande och han förses med extraordinära redskap för sin vendetta. Lehman reser hem till Sverige och den nemesis han åstadkommer utspelar sig i läkar- och sjukhusmiljö.

Read Full Post »

Babel i veckan som gick – naturligtvis från bokmässan i Göteborg. GAH! Till och med Babel är där! Vad gör jag här? Tittar på en inspelad version av torsdagens program…

Temat för bokmässan är Afrika, men även den svenska författareliten är där. Men först ut intervjuades författaren Ondjaki från Angola. Ondjaki tyckte att det kändes märkligt att ha en kontinent som tema för mässan och inte ett land. Men nu är han på mässan i vart fall…

Programmet fortsatte sedan med ”en grundkurs i afrikansk litteratur”. En miljard invånare och 2 000 språk i över 50 länder… Det är Afrika. Den moderna afrikanska litterturen skrivs emellertid på kolonialspråken engelska och franska och så arabiska, förstås. Fyra nobelpristagare har kontinenten. Den äldre litteraturen är skriven på inhemska språk, kanske swahili, men icke att förglömma är den muntliga berättarkulturen i Afrika!


Afrika och hur det var koloniserat.

                                                                                                                                                 Första gänget att intervjuas var författarna Kopano Matlwa från Sydafrika, Henning Mankell, bosatt i Mocambique och Binyavanga Wainaina från Kenya. Den senare har bland annat skrivit en satir om hur man skriver en afrikansk bestseller. Tyvärr var det inledningsvis tekniska problem med hans mikrofon, men jag uppfattade honom som väldigt rolig och ironisk! Henning Mankell satt och svamlade på svengelska, riktigt pinsamt.

Nästa reportage var en testund med skotten Alexander McCall Smith, som skrivit flera böcker om den kvinnliga sydafrikanska detektiven Mma Ramotswe. Böckerna har också filmats. Tyvärr är Damernas detektivbyrå en serie böcker som inte tilltalar mig så mycket på grund av att de är alltför humoristiska. Och jag är en tråkig och konservativ deckarläsare.

Så blev det lite svenskt. Unni Drougge har skrivit en roman om ett mord på en Jan Guillou, ett mord som inträffar på… bokmässan! Boken heter Bluffen och är en satir om bokvärlden. Man undrar och väntar med spänning på en motreaktion!..


Ett mord på bokmässan!

                                                                                                                                     Nuruddin Farah från Somalia var nästa afrikanske författare att bli intervjuad. Hans íntryck av mässan var

too many people, too many books… A cattle market of humans and books.

Ord och inga visor! Nuruddins första bok, Adams revben, skrev han som 23-åring. Boken handlar om en flicka som rymmer från ett arrangerat äktenskap till stan. Den har säkert spelat stor roll för det faktum att han kallats feminist. Hans nästa bok, som blev stulen med hans dator, heter Crossbones och kommer ut först nästa år på grund av stölden. Den nya boken handlar om pirater.

Sofi Oksanen, belönad med Nordiska rådets litteraturpris för boken Utrensning, var nästa författare att intervjuas. En kontroversiell person – hon fick sparken från sitt bokförlag och skyggar inte för att skriva om kontroversiella ämnen. Själv har jag bara läst Baby Jane och det mest kontroversiella med den är att den handlar om lesbiska som mår dåligt.

Litteraturen som gömställe var nästa punkt i programmet. Detta att skriva under pseudonym. Bland annat blev det en pratstund med författaren Kristoffer Leandoer kring hans nya bok Mask.


Litteraturen är ett gömställe med alla pseudonymer, menar författaren till Mask.

                                                                                                                                                                Så var det dags för afrikanska författare igen. Alain Mabanckou har skrivit böckerna Slut på kritan och Ett piggsvins memoarer. Sefi Atta vars bok Allt gott ska komma dig till del nyligen blivit översatt till svenska och fått ett stort afrikanskt litteraturpris. Pinsamt nog tappade programledaren tråden och började leta ord på svenska, men den kloka Sefi Atta hittade orden han sökte – på engelska. Sefi Atta skriver realistiska böcker, medan Alain Mabanckous senaste bok är en fabel. 

Dawit Isaak, den fängslade eritreanen, har fått sitt versepos Hopp översatt. Nu kommer hela boken ut på svenska. Frågan är om Dawit Isaak nånsin själv kommer ut. Nu har han suttit fängslad i nio år…

Poeten Shailja Patel avslutade programmet med en tänkvärd dikt om språket som förskönar – eller förminskar.

Tack och lov slapp vi Bob Hansson, men nästa gång är han tillbaka igen, tyvärr. Vidare bjuds då på litterärt tupperwareparty…

Read Full Post »

En ganska slö och skön dag har snart passerat. Vädret har varit skit – det har ösregnat mest hela dan och under flera timmar åskade det. Datorerna åkte av och på. Det var rätt irriterande eftersom vi försökte boka hotell. Men så löste det sig och min duktiga Fästmö träffade rätt ute i cyberspace! Nu väntar fyra härliga dagar (tre övernattningar) med tre FANTASTISKA hotellfrukostar – bara det! – och lite annat.

Just nu söker vi av nätet på kulturella äventyr. Anna kollar Fotografiska museet och jag ska kolla Hallwylska palatset.


Stora salongen i Hallwylska palatset. Museet tar emot ungefär 100 000 besökare varje år. Bilden är lånad från museets hemsida.

                                                                                                                                               Wilhelmina von Hallwyl var en av Sveriges stora samlare av konst och konsthantverk vid sekelskiftet 1900. Hon reste mycket i Europa, men också i Afrika och i Asien. Hon hade en idé om att skapa ett museum med sina samlingar och 1920 skänkte hon och hennes man sin paradvåning och alla samlingar till svenska staten. Maken hennes samlade just ingenting, utan ägnade sig åt affärsverksamhet vid Ljusne Woxna Aktiebolag, som grundats av Wilhelminas pappa (han grundade själva aktiebolaget, bruket och sågverket fanns sedan  tidigare).                                                                                                                                                 

Jag har varit på Hallvylska palatset en gång tidigare och det var sannerligen en upplevelse! Jisses, denna människa samlade på ALLT! Och dessutom katalogiserade hon alla sina föremål…

Anna skriker just nu från vardagsrummet att Globen Sky view har visningar varje dag, men att man kanske ska förboka. Fast då gäller det ju att vädret är bra så man ser nåt…


Pirrigt att åka utanpå den här ”bollen” och glo… Bilden är lånad från Globens hemsida.

                                                                                                                                                          Vi planerar också att besöka Koh Phangan på söder. Där har jag varit en gång tidigare och det är verkligen en upplevelse! Dessutom är söderpersonalen betydligt trevligare än personalen vid samma restaurang i Uppsala…


Det är så häftigt inne på thailändska restaurangen Koh Phangan!!! Bilden är lånad från restaurangens hemsida.

                                                                                                                                                            En annan restaurang vi planerar att besöka ligger i Gamla stan, italienska Michelangelo. Restaurangen drivs av två sicilianska bröder samt den enes söner. Där serveras bara så supergoda pastarätter och personalen är ofta riktigt underhållande. (Till viss del ”publikfriande”, men ibland är det lite häftigt att få känna sig som nån som ska roas.)

Gissar att vi också nån dag tar en fika på Hurtigs på Drottninggatan. Där har ju undertecknad som bekant 20 procents rabatt. I wonder why… 😆

Å! Nu ropar Anna att det är det gigantiska bokbordet på söndag. Passar ju perfekt eftersom det också dukas upp på Drottninggatan. Härligt!

Vad mer det blir, återstår att se. Hoppas nu bara att benet håller så att inte lårkan blir ondare igen!!!

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »