Miss Marple: Ordeal by Innocence

Ett inlägg om söndagens Miss Marple-film. 

Söndag och Agatha Christie-time! I kväll glodde jag på Miss Marple: Ordeal by Innocence (2007), en film om en familj och dess tragedier.

Miss Marple hittade mördaren.

Familjen Argyle råkade ut för en riktig tragedi: modern mördades av ett av de vuxna barnen. Sonen – mördaren sattes i fängelse och hängdes. Men två år senare, när herr Argyle ska gifta om sig med sin förra sekreterare, dyker ett vittne upp som ger sonen alibi. Hela tragedin rivs upp igen och de många adoptivbarnen inser att en av dem måste vara den skyldige… Miss Marple har anlänt för bröllopet och hon löser förstås gåtan.

Nja, det här är inte en av de mest spännande Miss Marple-filmerna. Den kändes tvärtom ganska lång och sömnig.

Medelbetyg blir det för Miss Marple i afton.

Livet är kort.

Read Full Post »

En hiskelig bakgrund!

Jorå, jag är medveten om att dagens bakgrund är hiskelig. Lime är precis som turkos inte en färg utan en nyans. Den (lime, alltså) är dessutom betydligt mer skrämmande än turkos. Jag blir skräckslagen när jag ser den. Skräckslagen att se nånting så… fult, helt enkelt.

I morse blev det tidig väckning, halv sex, av barnskrik. Men jag klagar inte för om man klagar på barnskrik är man nån sur och elak tant. Igår var det en modell större som levde rövare hela förmiddagen. Men jag klagade inte på det heller, för jag vill verkligen inte vara en sur och elak tant. Jag är bara ingen barnmänniska på det viset att jag ogillar gap och skrik. När det gäller bonusbarnen… ja, där säger jag ifrån om jag tycker att det går för långt på nåt sätt, men jag tycker sällan att det gör det. Dessutom har dessa barn två föräldrar som agerar föräldrar. Till skillnad från andra. Alla är nämligen inte lika lämpade att vara föräldrar. Se på mig! Det finns ett skäl till att jag inte har barn!

Jag vill inte vara nån sur och elak tant.

                                                                                                                                                                 På tal om föräldrar läste jag nyss att det inte är brottsligt att lämna tillbaka ett adoptivbarn som man inte gillar. Snacka om cyniskt! De svenska adoptivföräldrarna lämnade helt enkelt tillbaka dottern till hennes biologiska far i Gambia. Svenskarna

[…] tröttnade på henne för att hon var bråkig […]

enligt artikeln. Att flickan sen kom tillbaka till Sverige för att hon mådde dåligt ses inte heller som nåt bevis för att hon blivit dumpad och övergiven. Frågan är om det är brottsligt att lämna sina biologiska barn till nån släkting när man tycker att de är bråkiga. Eller är det skillnad på skit och pannkaka igen? En stilla undran.

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

Jag mår inte bra idag. Jag vaknade och hade hiskeligt ont i magen, lika hiskeligt som bakgrunden till bloggen. Jag fäller hår som värsta djuret. Jag ser illa. Mina händer domnar. Men jag lever än. Och bråkig är jag. Men jag klagar inte. Nån sur och elak tant vill jag inte vara. Bara ibland. Moaahahahaaaaa……….

Jag lever än och är bråkig.

Read Full Post »