Magont ska botas med… kultur!

Gårdagens födelsedagsbarn hade önskat köpe-pizza till middag. Ingen av oss var sen att nappa på den idén! En del av gästerna blev ju kvar ganska länge och tanken på att först handla mat och sen tillaga den och hinna klart före Melodifestivalens deltävling 2 kändes stressande.

I lööööv pizza!

Resten av kvällen tillbringade sen Fästmön och jag i TV-sofforna. Elias pendlade mellan TV:n och datorn och Frida hade nog intressantare sällskap än mamma och Tofflan på rummet. Johan höll sig också på sitt rum, schlager är väl inte hans grej. Däremot tror jag böckerna han fick var OK, för han hade börjat läsa en av dem, såg jag. Linn är kattvakt i sin faders hus den här helgen, så henne har vi mest haft sms-kontakt med.

Efter Melodifestivalsdeltävlingen fastnade vi i Sherlock Holmes. Det var en modern version av Baskervilles Hund som visades. Till denna tog vi var sitt glas vin, Antè, samt lite kex, ost och druvor. Vinet hade Anna fått i julklapp av mig eller mamma. Hur som helst, gott var det och detta rödvin ska jag nog införskaffa till mitt vinskåp.

Gott, rött och italienskt.

Inte så konstigt men… jag fick ganska ont i magen i natt. Jag vet inte hur många gånger jag kastade mig ur sängen och in på toa. Hos Anna har jag tur, för toan ligger precis utanför sovrummet. Ja, jag ska inte gå in på några detaljer, men det blev några vändor… Märkligt, för på kvällen hade jag känt mera som om en förkylning var på gång igen. Det kliade i näsan, jag nös, var täppt och snorig om vart annat och så frös jag. Idag är dessa symtom borta. Magen är inte helt OK, men bättre. Den sa ifrån när jag telefonerade med mamma och jag blev tvungen att avsluta. Två gånger. Så måste man alltid göra med mamma. Det är som om att hon aldrig förstår att nån annan än hon kan vara sjuk. Bli lite akut sjuk, så att säga. Och idag var hon förkyld och alltså sjukast. Men till slut fick jag bli riktigt bestämd och jag hann precis.

Nog om krämpor nu! Jag tänker inte bota dem med nån diet utan med kultur! Fatou mejlade igår och nu har vi bestämt att gå och lyssna på ett föredrag i nästa vecka. Det är Annika Östberg som bland annat ska prata om sin bok, Ögonblick som förändrar livet. Är det nån människa som jag skulle vilja träffa just nu så är det Annika Östberg!!! Vilken tur att hon då kommer hit! Nu får jag ju inte träffa-träffa henne, men jag får lyssna på henne. Urhäftigt! Fatou jagar biljetter just nu, vi får hoppas att de inte redan är slut…

”Ögonblick som förändrar livet” är en mycket passande titel på Annika Östbergs bok!

Ännu mer kultur blir det i veckan! Kära Sysslingen har urpremiär på sin pjäs 4 dagar i april och jag hoppas, hoppas att Anna och jag kan komma iväg!

Nej, nu ska jag gå och kolla om det inte finns några kakor och bullar kvar. Bäst att ladda inför arbetsveckan och röjningen hemma jag ska göra i kväll. Stammarna ska nämligen spolas, så jag måste hem snart och flytta på mattor och grejor. Sen blir det en lång och härligt dusch med hårtvätt…

Read Full Post »

Lokalblaskan söndag har överträffat sig själv!

Jag måste få lov att ge en eloge till lokalblaskan och den söndagstidning jag just lagt till handlingarna! Hela TRE (3) artiklar/motsvarande fångade min uppmärksamhet och jag läste dem från A till Ö, så att säga. Wow!..

• En av artiklarna publicerades med anledning av Strindbergsåret i år. August Strindberg är en av mina gamla favoriter. Under studietiden plöjde jag åtskilliga av hans verk – och genomled, om än på visst avstånd – alla hans kval, perioder, skilsmässor med mera.

Det sades i min ungdom att jag hade vissa utseendemässiga drag gemensamt med min favoritförfattare. Om man tittar på denna bild, av en ung August, skulle det möjligen kunna vara munnen. Och håret. Alltid håret.

När nu snart årets första månad är till ända var det verkligen på tiden att också lokalblaskan uppmärksammade Strindbergsåret. Av nån  outgrundlig anledning väljer emellertid lokalblaskan en annorlunda vinkling: man tar upp Ann-Sofie Lönngrens forskning om ett queerteoretiskt perspektiv i Strindbergs dramer. Man kan verkligen, som artikelförfattaren John Sjögren också gör, fråga sig om inte allt är sagt/skrivet/forskat kring August Strindberg. Ann-Sofie Lönngren håller med om att det finns mycket forskat på Strindberg:

[…] Det är helt bisarrt hur mycket forskning det finns om Strindberg. Men vad gäller hans texter är de så oerhört mångbottnade att de låter sig läsas utifrån frågor som är aktuella även i dag. De öppnar sig också ganska villigt för olika kritiska perspektiv, såsom de könskonstruktivistiska och icke-heteronormativa läsningar som jag själv ägnat mig åt. […]

Ann-Sofie Lönngren disputerade 2008 på erotiska trianglar i August Strindbergs dramer. Även detta kan tyckas… väldigt smalt… Men hon poängterar i artikeln att det är Strindbergs texter som är intressanta och att forskningen har kommit långt från personen Strindberg. Och hon avslutar med att spekulera om August Strindberg i framtiden:

[…] Jag tror inte Strindberg kommer att vara lika intressant och aktuell om hundra år. […] 

• Nästa artikel som fångade min uppmärksamhet var den om Lillemor Östlin, Hinsehäxan. Kvinnan som den nyligen visade TV-serien handlade om. Tyvärr finns artikeln inte att läsa på UNT:s hemsida, men faktum är att den är så intressant att det faktiskt är värt att köpa papperstidningen idag för den! Men strunta då i att följa sidangivelserna på Kulturdelens förstasida som är fel. Rätt sidnummer för artikeln är åtta och nio, som det står på A-delens förstasida…

Artikeln om Lillemor Östlin är välskriven och signerad Marie Ström. Läsaren får glimtar ur TV-serien, som grundar sig på Lillemor Östlins självbiografi, men också på hur Lillemor Östlin lever idag:

[…] 71-åriga Lillemor Östlin är klädd i en elegant pälskappa, färgglad halsduk, har shoppingkassar i händerna […] Hon ser mer ut som en välbeställd kulturtant än en kvinna som tillbringat runt 25 år i fängelse, […]

Vidare får vi också veta om dagens Lillemor Östlin att hon släktforskar med en av döttrarna, att ett av barnbarnen planerar att bli polis och att Lillemor Östlin fortfarande missbrukar amfetamin. Hösten 2010 släpptes hon fri från den senaste fängelsevistelsen. Men nu berättar jag inte mer, köp tidningen och läs!

• Sist, men definitivt inte minst, vill jag nämna Sysslingens krönika med rubriken Uppsala och nazismen. Inte heller den finns att läsa på nätet. Redan krönikans huvud gladde mig eftersom där finns en med verkligheten överensstämmande bild på herr Alkarp. Äntligen! Ämnet för krönikan fattar du om du är normalbegåvad och har läst dess rubrik några rader upp i det här stycket.

Det akademiska Uppsala under 1930- och 1940-talen skildras ofta som tyskvänligt i betydelsen rasistiskt. Men, som Sysslingen skriver i sin krönika

[…] Verkligheten berättar trots allt en helt annan sida av Uppsala, en historia som är både ljus och hoppingivande. Det är berättelsen om nazister, fascister och SS-frivilliga. Men det är också berättelsen om den betydligt större skaran antinazistiska Uppsalabor, de som gömde politiska och judiska flyktingar […] om professorer som saboterade den tyska infiltrationen, om studenter som under sina resor till Tyskland riskerade sina liv  genom att överlämna brev till de politiska flyktingarnas familjer och om poliser som vägrade acceptera de nazistiska kollegor som under påsken 1843 satte kårens anseende i fara. […]

Om dessa fyra dagar, varav min födelsedag IGEN! – minns du datumet för Tjernobylkatastrofen så vet du också vilken dag jag fyller år – är en av dem, handlar Sysslingens pjäs 4 Dagar i april. Den har urpremiär här på Uppsala stadsteater den 18 februari. Se den, för f*n! Det tänker jag göra om jag får ihop till biljetten!..

Read Full Post »