Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Radio’ Category

Ett inlägg om en bok.


 

HimmelstrandTänk dig att plötsligt en dag vakna och inse att du i princip befinner dig Ingenstans. Rent logiskt måste du vara Någonstans. Men varken el, vatten eller GPS:en fungerar och radion spelar bara gamla dängor av Peter Himmelstrand. Det är vad som händer husvagnsfolket i John Ajvide Lindqvists skräckroman Himmelstrand, en bok som kom ut förra året och som jag fyndade på Röda Korset i Uppsala för 25 kronor.

Fyra husvagnar med därtill hörande människor och djur förflyttas till en sorts tomhet. De försöker ta reda på vad som har hänt. För att kunna göra detta måste de konfronteras med sina värsta rädslor. Rädslor, som har formen av en svart tiger, Den Vite, Blodgubben med flera. Till viss del försöker de samarbeta, men många aggressioner kommer upp till ytan. Allting ställs på sin spets och frågan är om man ska rädda sig själv och bryta med det förflutna eller hålla samman med dem man älskar – om nu kärleken ens är stark och äkta.

Jag får lite tankarna till skärselden där människor ska renas. Men samtidigt får jag en känsla av att människorna i de fyra husvagnarna redan är döda. Det är en märklig och läskig bok och kanske inte en av författarens bästa. Slutet känns lite hopkrafsat, liksom för att just få slut på berättelsen. Berättelsen i sig är annars är riktigt bra och tänkvärd. Betyget dras emellertid ner lite av slutet.

Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Lewis och Morse Men i begynnelsen var Den unge Morse. En ny säsong av den senare startade i förra veckan. Nu i kväll såg jag den andra, långfilmslånga delen, Den unge Morse: Nocturne. Serien är alltså en så kallad prequel till både Morse och Lewis och visas på SvT1. Jag spelade in den igår på DVD-hårddisken och tittade i kväll.

Den unge Morse

Den unge Morse himself.


Det är 1966
och fotbolls-VM. Alla följer evenemanget via TV eller radio. Utom Morse, förstås. Han jagar bovar och banditer. Eller rättare sagt mördare. En äldre man mördas på ett museum. Detta leder polisen till en flickskola som tycks vara hemsökt av spöken. Morse gräver i historien och inser att att några barn och deras barnflickor blev mördade i det som nu är flickskola, men då var ett hem. Hundraårsdagen för dådet närmar sig och även nutida (det vill säga år 1966) flickor råkar illa ut.

Igår kväll var det en riktigt bra TV-film. Den var spännande och spöklik och framför allt händelserik. Det ger högsta Toffelomdöme!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett gratulerande inlägg.


 

Anja Kontor blir 50 idag!  (Foto: Carl-Johan SöderSVT)

Anja Kontor blir 50 idag! (Foto: Carl-Johan SöderSVT)

Idag, torsdagen den 18 december, fyller en av de bästa radio- och TV-journalisterna jag vet år. Anja Kontor fyller inte bara år, hon fyller 50 såna och välkomnas härmed i vuxengänget!

Jag hade förmånen att få intervjua Anja i maj i år. Den intervjun kan du läsa här! Det var ett riktigt spännande samtal. I slutet av augusti i tog UppsalaNyheter in min artikel med en liten komplettering – det hade ju blivit klart då att Anja ska göra åtta nya avsnitt av När livet vänder! De nya avsnitten börjar sändas i mars nästa år. Det är nånting jag verkligen, verkligen ser fram emot!

Stort GRATTIS till Anja Kontor! Må din dag bli fantastiskt underbar och må du fortsätta göra bra och viktiga insatser inom journalistiken!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hissande och dissande inlägg.


 

Det är torsdag och då presenterar jag alltid den Tofflianska veckans höjdpunkter (ordning) och dalar (kaos). Fast den här gången är det ju inte bara jag som är påverkad av dumheterna i Stockholm utan hela landet. Kaos var ordet…

Ordning


Kaos

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om nåt som börjar likna ett drev.


 

Alica Bah Kuhnke

Alica Bah Kuhnke. (Foto: Sören Andersson, Regeringskansliet.)

Det är inte lätt att vara rätt ung och ny ibland. Man kan förledas att tro att man skulle behandlas med silkesvantar för att man dessutom är kvinna och brun (hennes pappa är från Gambia). Men det sätt som media behandlar relativt nytillträdda ministern Alice Bah Kuhnke på börjar fan (ursäkta kraftuttrycket!) likna ett drev. Jag tycker att ni är taskiga mot Alice och värst av alla är Expressen.

Alice Bah Kuhnke är kultur- och demokratiminister. Hon var jokern i leken och den stora överraskningen när nye statsministern presenterade sin regering. Utan politisk bakgrund, ganska nybliven medlem i Miljöpartiet och kulturbagaget tämligen light, enligt min mening. Alice Bah Kuhnke har jobbat med TV och enligt en artikel i Aftonbladet från 2008 var hon en av våra mest folkkära programledare. Ständigt lyfter media fram att Alice Bah Kuhnke har jobbat med Disneyklubben, men hon har också jobbat som reporter på Kalla fakta. Nån som har läst om det nyligen? Nä, inte jag heller. Men det är kalla fakta. Och bara det att media väljer att presentera valda delar av hennes meriter och lyfta fram den lättare delen av dessa irriterar mig.

I en artikel från 2009 i tidningen Dagen berättar Alice Bah Kuhnke att hon då var aktiv i POSK, politiskt obundna, för att hon tyckte att det inte skulle vara politik i kyrkan. I samma artikel säger hon också att hon föredrar debatt och diskussion, bråk och konflikt, än likatänkande. Och att hon tror på mångfald framför enfald. Det ser vettigt ut när jag läser orden. Men debatten, diskussionen, bråken och konflikterna kanske inte ska vara så enahanda och gå ut på att systematiskt trycka ner nån. För det är det jag tycker att media gör idag. Vad har hänt sen 2008 och 2009 mer än att Alice Bah Kuhnke har blivit minister, liksom? Hon säger i artikeln att hon aldrig själv har blivit mobbad, men att hon som barn hängde med de mobbad. Idag, mer än fem år senare, tycker jag att Alice Bah Kuhnke är utsatt för mobbning. Vem hänger med henne?

Björn Wiman på Dagens Nyheter kallade häromdan den nya regeringens fyra första veckor 

ett fiasko på kulturområdet.

Han ifrågasätter även en annan kvinnlig ministers kompetens innan han ger sig in i det jag gissar är kärnan i texten: en diskussion om departementens organisation.

När jag surfar runt hittar jag inte många som säger nåt bra och positivt om Alice Bah Kuhnke idag. Eller som ens ger henne lite stöttning. Men sen hittar jag en text av Vesna Prekopic på Dagens Arena som äntligen gör det. Redan i ingressen står det jag just tänker:

Med utnämningen av Alice Bah Kuhnke som kulturminister följde en mängd förminskande uttalanden om hennes förmåga att klara jobbet. Låt henne börja sitt arbete innan någon dom fälls.

Vesna Prekopic sätter fingrarna på allt det jag har reagerat på: den nya ministern var den stora skrällen, omdömena har gått från ”lysande” till ”skämt”, hon har förminskats och förlöjligats etc.

Jag inser att Alice Bah Kuhnke kanske inte har den starka kulturprofil som många skulle önska. Hon har inte heller, enligt min mening, alltför mycket erfarenhet av att jobba politiskt. Men nu är hon utnämnd till minister. Låt henne åtminstone få försöka göra sitt jobb innan hon döms ut. Den elva minuter långa intervjun i P1 kanske inte var den mest lysande Alice Bah Kuhnke, men kan hon inte bara få lite tid och möjlighet att sätta sig in i frågorna hon ska arbeta med? Jag tycker att det är skamligt att basunera ut, såsom Gunilla Brodrej på Expressen, att Alice Bah Kuhnke inte har tillräckligt med kompetens efter bara ett par veckor på jobbet. Har hon ens fått chansen att börja sitt nya uppdrag?

Det här är ingen politisk blogg. Det är inte heller innehållet i Alice Bah Kuhnkes politik jag skriver om i inlägget. Jag skriver om att jag tycker att den nya ministern har blivit illa behandlad från dag ett. Och att det bara fortsätter! När jag läste Britta Svenssons surkrönika i Expressen i torsdags rann min bägare över: Britta Svensson är skitsur för att hon fick knappt två minuter med den nya ministern, hon fick vänta på att ministern hade tid och hon förlöjligar det faktum att ministerns medarbetare när denna vill ändra texten som handlar om det ministern sa i intervjun.

Nej, nu tycker jag att det räcker! Ge vår nya minister tid och utrymme att komma in i jobbet. Sen kan media kritisera – sakfrågorna, förstås. Och nej. Jag är inte miljöpartist. Jag tycker bara att ni är så taskiga mot Alice Bah Kuhnke.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en musikalisk och politisk bok.


 

Popmusik rimmar på politikVisst har jag väl uppfattat att musik ofta hängerihop med politik på nåt sätt. Jag föddes ju liksom under 1960-talet. Även om den musik vi lyssnade på hemma inte var proggmusik, precis, har den genren ju alltid funnits där. Därför öppnades dörren till politiska budskap i musiken betydligt mer under läsningen av Anna Charlotta Gunnarsons Popmusik rimmar på politik. Boken är nominerad till Augustpriset 2014 inom kategorin Årets svenska fackbok.

Enligt baksidestexten förklarar författaren i 37 korta kapitel hur det kommer sig att popmusiken är en sorts barometer över det politiska klimatet. Det stämmer. Men jag hade väntat mig att de flesta kapitlen skulle handla om proggband och protestsångare. I stället inleder Anna Charlotta Gunnarson med Lill-Babs. Lill-Babs, som hade en hel del spännande att berätta i ett TV-program, i vilket författaren var inblandad, om sin karriär i Östtyskland. Hon skriver:

[…] Lill-Babs hade aldrig tidigare berättat om detta offentligt. Helt enkelt därför att ingen hade frågat henne. Kamerorna hade haft siktet inställt på Klas-Göran, Järvsö och släkten. […]

Och sen rullar det igång. Personligen tycker jag att det är roligast att läsa om svenska artister. Visst kan jag så här i efterhand inse att Anna-Lena Löfgren faktiskt framförde ett politiskt budskap när hon sjöng Lyckliga gatan, men jag hade ingen aning om att Anni-Frid Lyngstad och Lasse Berghagen sjöng en duett 1971 om kriget i Vietnam, världsproblem, knark och byråkrati. Inte heller visste jag att Owe Thörnqvists Varm korv boogie var en protestsång. Däremot kände jag till den sorgliga historien om Ulla Billquist, hon som sjöng om Min soldat samtidigt som hon brakade ihop. Det gick nämligen inte att leva särskilt öppet som lesbisk då, och detta drev Ulla Billquist till självmord.

Men när det kommer till lite mer moderna artister tappar jag en del av mitt intresse, tyvärr. Det handlar inte om att boken är dåligt skriven, utan det är jag som helt enkelt inte har tillräckliga kunskaper. Alltså, det är till och med flera artister som jag aldrig har hört talas om. Författaren, å andra sidan, är inte bara författare utan också journalist (bland annat är Pop och politik i P4 hennes program) och låtskrivare.

Rörande enig är jag emellertid med författaren om att Katy Perrys låt I kissed a girl är provocerande eftersom den ger en ganska porrtidningsaktig bild av den omsjungna kyssen.

Det här är en rolig, intressant och annorlunda fackbok som jag mycket väl kan tänka mig som Årets svenska fackbok. Toffelomdömet blir inte det högsta, men högt!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett uppskattande inlägg.


 

Det finns mycket skräpreklam i såväl pappersform som på TV och radio. Men ibland glimmar nånting till. Idag glimmade det till och med till i en annons i en papperstidning! Jajamens, som Bosse Jerrevång brukade säga!

Annons Upplands Motor

Enkel, rätt tid på året och fyndig annons!

 

I UppsalaTidningen hittade jag ovanstående annons. Den är enkel, den är rätt i tiden och den är, kort sagt, fyndig. Ibland är det enkla bäst. Fyndigast. Grattis, Upplands Motor för ett bra val reklambyrå som gör era annonser!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 449 andra följare