Laddande vilodag

Ett inlägg om att försöka både vila och ladda för arbetet.

---

 

Jobbväskan är packad och Campuskortet framlagt. Jag är redo för en ny arbetsvecka!

Snart är den här söndagen slut. Jag hade bestämt mig för en rejäl vilodag efter två veckor på nytt jobb och en halvdags lokalvård hemma igår. Men… du vet hur det är… Det finns alltid nåt att göra i ett hem. Knappt har en hunnit vila ut efter en arbetsvecka förrän det är dags att ladda för en ny. Nu klagar jag inte. Den som tror det känner mig inte. Tvärtom älskar jag att plocka fram såväl rena måndagskläder som jobbväskan. Den senare står nu packad och redo för fem nya arbetsdar. Jag känner mig också rätt redo, bara jag får slappa lite i kväll och sova gott i natt.

Ända till åtta sov jag i morse. Det var skönt. Jag läste ut den urspännande boken Prio ett och påbörjade Tunneln i slutet av ljuset. Den senare ska, vad jag förstår, vara en typ av spänningsroman också. Men den börjar med Stockholm-Stockholm-Stockholm och lika mycket ångest. Därför tror jag inte att jag kommer igenom Martin Falkmans bok lika snabbt som Emelie Schepps.

Från seriemord i Norrköping till ångest i Stockholm…

 

Brunch med bok, kaffe och äggmackor.

Förmiddagen gick och jag fick en del läst och en del skrivet. Jag blev enbart störd av en torrgråtande* unge på framsidan. Stor var h*n och den förtvivlade och till sist rätt arga mamman försökte till sist lyfta berget ungen från asfalten där h*n låg och skrek och frakta det ungen med sig. Det gick sisådär. Ibland är det skönt att vara barnlös. Efter en skön dusch med hårtvätt fixade jag mig brunch nånstans mitt på dan. Jag har längtat så efter ägg och eftersom det gick bra igår gjorde jag två äggmackor idag. Det har gått lite mer än en månad sen gallstensanfallet, men den här gången har jag inte glömt det lika snabbt – bland annat eftersom det förde med sig ett tarmvred light strax efteråt…

Mamma fick helgens andra samtal på cirka en timme. Jag har sånt fruktansvärt dåligt samvete, för jag vet att hon är så ensam. Men när en jobbar en hel dag och bara har några timmar ledigt på kvällen måste i alla fall jag vara pigg och utvilad för att orka lyssna i en timme på mammas prat om räkmackor, sin frissa, knäppa tanter med mera. Därför ringer jag vanligen på helgen, men då oftast både lördag och söndag. Idag pratade hon om lite annat, visserligen om sånt som varit, fast lite nytt för mig. Jag märker att hon glömmer en del namn. Kanske handlar det om åldern, kanske till viss del att hon blir lite stressad när jag ringer. Idag blev det ett bra samtal.

Efter samtalet tog jag bilen för att leta upp stället jag ska till i morgon på ett möte. Passade på att kolla parkeringar i närheten också. Jodå, det finns, men det kostar, förstås… Så åkte jag och hämtade Fästmön efter jobbet. Vi for till Stormarknaden. Anna hade ett par ärenden där och det var faktiskt inte så mycket folk. Men Anna och jag är väldigt olika när vi handlar. Jag hade nog plockat på mig varor på tio minuter, medan Anna går och kikar, klämmer, känner och… velar. Ja, hon vet med sig att hon är en riktig lite velpotta. Tur att jag kompletterar med mina ibland rätt förhastade beslut… För det mesta har vi trots allt rätt kul när vi handlar. Vi tramsar och flamsar, idag redan vid ingången till Kvantum där månadens grönsak presenterades. Anna förklarade väldigt detaljerat vad hon tyckte att den vita sparrisen såg ut som.

Månadens grönsak är vit sparris och den liknar nåt annat, tycker Anna.

På vägen ut träffade vi vännen M och fick en pratstund innan vi tuffade vidare till Himlen i Förorten. Jag hjälpte Anna att bära in alla miljoner kassar och sandpaket. Sen var det dags att vända hemåt och värma mat. Lasagnen kompletterades med ett glas rött och det var lika gott som igår.

Bästefåtöljen ropar och jag svarar att jag snart landar där. Jag hoppas att du har haft en bra helg. Min har varit givande och både slitsam och trevlig. Men alldeles för kort…

Den kommande veckan – eller nästa – skrivs det allra sista inlägget på den här bloggen. Det måste jag förhålla mig till på nåt sätt…

*torrgråtande = Annas beteckning på en unge som gråter utan att vara ledsen på riktigt

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Windows 10 – en vanlig användares första intryck

Ett inlägg om en systemuppgradering.

---

 

Jaha. I helgen blev jag Windows 10-användare. Nog hade jag tänkt bli det förr eller senare, men snarare förr. Men på fredagskvällen, runt midnatt, tyckte Microsoft att det var dags och installerade systemet på min påslagna dator. Det gillar jag INTE! Jag vill bestämma själv. Min tanke var dessutom att inhämta lite synpunkter på systemet från andra användare först. Nu blev det inte så. Därför berättar jag i stället för andra användare i det här inlägget om mina första intryck av systemet. Och även om jag numera jobbar på en IT-avdelning är jag definitivt inte nån IT-expert. Det finns många andra saker jag är betydligt bättre på. Jag är en vanlig användare – och kanske är det intryck och synpunkter från just såna som mig som kan ge andra användare nåt av värde..? För att du ska kunna skumma texten har jag markerat bra saker med grön färg och dåliga med röd färg i texten.

Dags för Windows 10, tyckte Microsoft, och installerade det på min dator sent i fredags.

Att Microsoft utan mitt medgivande uppgraderade systemet på min dator är långt ifrån OK. Det gjorde mig avogt inställd direkt till Windows 10. Men sen när jag väl fått systemet installerat var det bara att sätta igång och kolla så att inget gått förlorat. Därefter har jag försökt orientera mig och testa nya funktioner med mera.

Alla filer och program kom med och verkar fungera. Det är bra eftersom jag ju inte hade hunnit göra nån aktuell säkerhetskopia av saker och ting. Däremot kallas program inte längre program utan appar, vilket är lite förvirrande för mig. Appar är visserligen en sorts program, applikationer, men det är ju såna jag har på mobilen. Nu vill Microsoft att jag ska hämta eller köpa och installera appar även på datorn.

Microsoft-konto krävs.

För att kunna hämta och köpa appar – detta gäller även för gratis-appar – måste jag skapa ett Microsoft-konto, motsvarade det jag har hos Apple för mobilerna . När jag fick Office-paketet av Världens Bästa Anders var jag tvungen att skapa ett Microsoft-konto. Det har jag inte använt sen dess – med påföljd att kontot och den därtill hörande e-post-adressen inte längre existerar. Suck… Dumt och irriterande! Jag ogillar tvång. Att sen det jag skapar under tvång bara tas bort gör mig inte gladare.

Efter lanseringen av Windows 8 fick Microsoft ganska mycket kritik från användarna. Jag uppgraderade faktiskt aldrig till åttan, utan hade kvar Windows 7 Professional – tills i fredags, dårå. Jag har varit mycket nöjd med sjuan. Uppenbarligen har Microsoft tagit till sig en del av kritiken. Jag noterar till exempel till min glädje och tacksamhet att skärmklippverktyget, snipping tool, fanns kvar! Det använder jag mycket för att göra skärmdumpar – eller spara ner delar av vad som visas på skärmen.

Skärmklippsverktyget är tillbaka! Hurra!

Bland de nyheter jag noterar först är förstås Startmenyn (fönstersymbolen). Där hittar jag Stäng av – Starta om – Starta långt ner vid Av/På. Logiskt! På vanlig plats hittar jag program etc som jag använder ofta, men också appar. Jag kan dra över program i appdelen. Som bilder jag kan storleksförändra, flytta och placera var jag vill i appdelen blir de aningen lättare och snabbare att hitta. Men sen finns en del av dem i aktivitetsfältet i botten på skärmen OCKSÅ. De flyttades med från hur jag hade det i Windows 7. Och det blir lite… mycket… Men OK, jag kör så här ett tag så får jag se vad jag ändrar, tar bort och använder.

Webbläsaren Edge har jag testat lite grann. Besöker en vissa webbplatser hänger den sig nästan, eller står i vart fall och tuggar länge. Bra funktioner i den är att jag kan använda en penna och till exempel markera ställen på en webbplats liksom skriva några rader i en anteckningspratbubbla. Jättebra funktion om en till exempel ska blogga eller skriva en artikel om nånting och hittar underlag på en webbplats! Andra funktioner är att jag kan ta bort sånt som distraherar mig runt omkring och till exempel bara visa texten. Jag kan spara bokmärken och annat som tidigare och det var hur lätt som helst att kopiera över bokmärken och favoriter från andra webbläsare. Tills vidare fortsätter jag nog använda min vanliga gamla webbläsare, men Explorer slipper jag tack och lov!

Webbläsaren Edge är helt ny och har flera användbara funktioner.

Utseendet tycker jag annars är rätt… fult. Typsnittet känns trist och gammalt och färgerna… naiva. Typiskt Microsoft, alltså. Aviseringar och annat kommer med ett ljud som jag först tycker är rätt ovant, sen ganska OK. Ovant är också att datorn tycks hamna i nån sorts strömsparläge ett tag när den inte används och innan den går över på skärmsläckaren. Skärmen blir helt svart. Första gången det hände trodde jag att datorn alternativt skärmen hade dött. Det är konstigt och irriterande, men går säkert att ändra inställningar för. I övrigt tycker jag att datorn startar, men framför allt stänger ner snabbare än tidigare. Det är bra!

Windows 10 – rätt OK, faktiskt.

Det här var några av mina första intryck av Windows 10. Har DU några eller vill du kommentera mina intryck??? Skriv några rader i en kommentar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Prio ett

Ett inlägg om en bok.

---

 

Böcker är ofta prio ett för mig. När jag så vann en bok med just den titeln, Prio ett, i en utlottning hos författaren på Instagram, blev boken självklart prioriterad. Jag slukade del två i serien snabbt. Denna den tredje delen om åklagaren Jana Berzelius och poliserna i Norrköping läste jag… ännu snabbare. Tack, Emelie Schepp!

Det är en läskig huvudberättelse som läsaren kastas in i. En efter en hittas svårt stympade människor i sina hem. Philip Engström har under sitt yrkesliv som ambulanssjukskötare upplevt mängder av svåra saker, men frågan är om inte detta tar priset. Jana Berzelius, på sidan 57 tillfälligt könsbytt till man, blir förundersökningsledare för morden – ja, personerna avlider av sina svåra skador. Som i tidigare böcker i serien har fallet kopplingar till Jans privatliv.

Åklagaren byter tillfälligt kön på sidan 57.

Vad är det som gör att jag läser en bok så snabbt? Det är flera saker! Naturligtvis är det för att boken är bra, i det här fallet spännande. Men det handlar också om språket och bokens struktur, disposition. Det är inte helt ovanligt att författare låter flera parallella historier löpa genom hela boken. Det ger en snabbhet åt storyn. Emelie Schepp låter i alla sina böcker läsaren följa sina huvudkaraktärers göranden och låtanden. Möjligen skulle detta kunna vara nåt som avslöjar mördaren – den personen följs inte på samma sätt. Ganska snart får jag mina misstankar om vem som kan vara den skyldige i Prio ett. Vanligen innebär det att boken sjunker i värde för mig. Men inte den här gången. Jag kanske gissar vem och jag vet hur morden har gått till. Riktigt säker är jag förstås inte på mördarens identitet, men det som gör storyn fortsatt lockande är att jag inte har en aning om varför. Motivet, alltså.

Efter en smärre mellanlandning tycker jag Emelie Schepp har nått toppen igen. Åklagarens och polisernas privatliv känns nedtonade, men finns kvar – i mer lagom mängd, enligt min mening. Nåt som stör mig flera gånger är att jag får för mig att handlingen utspelar sig i Stockholm. Det gör den ju inte! Det gör däremot handlingen i alltför många andra nutidsdeckare. Därför är det roligt att Norrköping är miljön i den här serien. Jag känner igen Vrinnevisjukhuset och Södra Promenaden från mina farföräldrars sista år i stan. Extra ”kul” blir besöket i min gamla hemstad Metropolen Byhålan, på ett härbärge nära den gamla Konsum Ringen. Poliserna i stan verkar inte vara de mest alerta, men om jag finge önska vore det att Emelie Schepp tar livet av en och annan Metropolitan – som en nutida Maria Lang, rentav..?

Här blir det bråk i Prio ett!

Toffelomdömet är tveklöst det högsta. Fortsätt skriva bra deckare, Emelie Schepp, och visa att Jante är död och Metropolitaner kan!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »