Vad gör vi då?

Ett inlägg om typiska dagar i Metropolen Byhålan.

---

 

Nejlikor till pappa, mormor och morfar och till morfars bror och hans fru.

Jag fattar om eventuella andra läsare än jag själv är otroooligt nyfikna på hur jag fördriver dagarna här i Metropolen Byhålan. Huvudsyftet med vistelsen den här gången var förstås att bevista en begravning. Jag skulle hellre ha varit med och firat en födelsedag, men så blev det inte. Gårdagens farväl tog hela eftermiddagen. Uppenbarligen fick vi inte nog, för idag, efter storhandlingen, for vi upp till kyrkogården. Jag har inte varit vid pappas, mormors och morfars grav sen i somras, så jag ville dit med lite blommor. Mamma kommer heller aldrig till graven eftersom färdtjänsten inte väntar medan hon sätter ner blommor och ingen annan erbjuder skjuts. Men det är lugnt, jag har nyligen betalat årsskötsel för ytterligare ett år och kunde konstatera att griftegårdsförvaltningen har planterat penséer. Vi blåste också över (det blåser förskräckligt här!) till asklunden där vi satte några nejlikor hos morfars bror och hans fru. Kanske har vi nu fått nog av gravar och sånt ett tag framöver? Till nästa gång. För den gången kommer ju, det vet vi.

Vädret är inte det bästa, det blir det först när jag har åkt härifrån. Det kom lite sol igår mot kvällningen, men idag är det mulet. Det började blåsa här redan igår och vindarna har inte avtagit. Tack och lov är de inte nordliga och nåt regn har vi inte sett till idag. Tyvärr hjälper inte det, så nån promenad nere vid sjön är inte att tänka på. Jag passade på att ta ett par bilder på solen och sjön igår i alla fall.

Här ser jag ut över sjön ungefär mitt emot Toffelmammans boning.

Vad händer mer här då? Jo jag läser om morgnarna, för av nån anledning vaknar jag runt klockan sex. Då är huset tyst och jag kan koncentrera mig. Sen sitter jag vid datorn, men jag har otroligt svårt att koncentrera mig på det jag skriver trots att jag ibland sitter för mig själv i vardagsrummet. Antingen pratar mamma (det gör hon typ hela tiden) eller så är TV:n på ganska högt. (För tillfället är det en skåning som skrålar ikapp med nån sorts hillbillymusik.) Men i morse rådde tystnaden och jag läste ut PD James. Därefter grabbade jag tag i en ny bekantskap bland deckarförfattarna, Emelie Schepp. Passande nog är den unga damen från Metropolen Byhålan (och jag tror att jag vet vem hennes farsa är, trots att han stavar sitt efternamn på ett mer traditionellt sätt än den eventuella dottern).

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mer då – förutom gravar och böcker? Eh ja… det fikas väldigt mycket här… Det fikas ofta och gärna och jag har svårt att tacka nej till det som bjuds till kaffet. Igår blev det tårta och idag blev det två cocosbollar…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Läppstiftsprovning.

Idag har vi storhandlat, som jag nämnde inledningsvis. Detta omfattade även att prova och köpa läppstift. Det vill säga mamma provade och köpte, jag fick, med brillans hjälp, tolka färgnummer. Inte dagens roligaste aktivitet, om jag får säga det. Så jag sitter nu och väntar på att det ska bli middagsdags. Vi shoppade loss vid delikatessdisken inne på Maxi… Magen börjar så sakteliga vänja sig vid såväl mat som godsaker. Var sin godispåse följde också med hem från affären.

 

Jag önskar Dig en skön Sista april/Valborg från en blåsig Metropol! Ta det vackert med alkoholen och glöm inte att passa eldar och grillar!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Patienten

Ett inlägg om en bok.

---

 

Än finns det gott om böcker från de två stora bokkassarna som vännen Agneta bar över i mars förra året. Nu har jag grävt lite i dem. Den senaste lästa boken, vars pärmar jag slog ihop i Metropolen Byhålan, är PD James Patienten. Boken är inte författarens allra sista, men är en av de sista hon skrev med polisen och poeten Adam Dalgliesh i centrum. Tack, Agneta!

Den här gången kallas Dalgliesh och hans medarbetare till en privatklinik i Dorset. En känd grävande journalist från London var inskriven som patient där för att bli av med ett missprydande ärr. Men morgonen efter operationen hittas hon strypt i sin säng. Dalgliesh och kollegorna börjar gräva i journalistens förflutna för att försöka hitta den skyldige. Det visar sig att det finns både en och två och flera möjliga. Bland annat hittar poliserna en koppling till en ung författares självmord, men också till ett barnamördande barn… Självklart inträffar ytterligare ett mord.

Det är en riktigt spännande jakt där läsaren flyttas mellan olika tänkbara mördare och motiv. Slutet känns lite ihoprafsat och jag har nog mina misstankar om den skyldige – utan att ha alla fakta förrän efter avslöjandet. Lite omodernt känns det emellertid med en bekännelse på ett kassettband. Men, men, det samlade Toffelomdömet blir ändå högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”Fly me to the moon…”

Ett inlägg om att säga farväl, men också om att flyga och digga – in i det sista.

---

 

Sorgen är också ljus.

Idag har jag sagt ett farväl. Ett farväl till en kär person ur den äldre generationen. Ett rikt och långt liv tog slut den första dagen i april. Ändå kom slutet på sätt och vis överraskande. Jag är i alla fall glad för det där sista telefonsamtalet, att jag ringde den där sista födelsedagen i mars. Det enda som grämer mig lite är att jag inte fick berätta om mitt nya jobb – jag vet nämligen att hon brydde sig.

 

 

 

Sorgen är mångfacetterad. Jag känner mycket sorg för att en del av min barndom och min släkt har gått ur tiden. Lite grann en extramormor – min egen mormor var ju bara fem år äldre än jag är nu när hon gick bort. Sorg känner jag också för lilla mammas skull. Snart är hon den äldsta i släkten och det måste kännas… märkligt… Men störst sorg och varmaste tankar går till kusin Karin som nu faktiskt har blivit föräldralös. Och då spelar det ingen roll att hon är vuxen sen många år. Tror jag.

Stina, längst till vänster och Lotten, längst till höger sa farväl till sin mormor, Karin i mitten, en av mammas yngsta kusiner, sa farväl till sin mamma. (Bilden är publicerad med tillstånd.)

 

Efter regnet igår kom solen i kväll.

Fast tro det eller ej… Sorgen är också ljus! Och ljus var den stund i kapellet när vi tog farväl av en tämligen enastående kvinna. En kvinna som när livet gick mot sitt slut låg i sängen, omgiven av sina nära och kära, och diggade

Fly me to the moon…

Det var SÅ rätt med den låten idag! Jag kan bara önska och hoppas att jag själv är så… nöjd och färdig när det är min tur att lämna jordelivet.

Efter gårdagens regn kom solen idag. Den här dagen slutade i ljus. Mot kvällen stod jag vid sjön och försökte fånga solen på bild innan den gick ner. Jag finner tröst och kraft i sjön, Vättern. Här är så vackert att det nästan är smärtsamt! Men faster Eva, hon är på väg till månen, hon, alldeles säkert!..

Vi ses i Nangijala! 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Regnet det bara öser ner…

Ett resande, irrande och tacksamt inlägg.

---

 

Det var rätt mycket citron på ägg- och ansjovismackan…

En långkörning är över. För många är kanske inte dryga 30 mil nån långkörning, men resan blir lite extra lång när regnet bara öser ner heeela vägen. En måste vara så koncentrerad. Sikten är dålig, det kan vara halt och alla medtrafikanter kör kanske inte efter vädret, så att säga. Värsta typen idag kom i en röd BMW och skulle om på ett ställe där jag inte kunde köra åt sidan. Då började idioten blinka med hellyset och blända mig i backspegeln. Galning! Jag var så glad när han sen hade passerat mig och försvunnit med vattnet sprutande omkring sig. Inte rädd om sin fina bil ens uppenbarligen.

Det var sen ganska skönt att få svänga in på vanliga stället, nånstans i Gnällbältet, gå på toa (gissa vem som varit kissnödig sen Enköping?!..) och ta en kaffe och en macka. Tyvärr stördes friden av tre tjocka, tunnhåriga gubbar som kommenterade ALLT av kvinnokön som passerade. Utseendemässigt. Självinsikt = noll. Jag menar, de var ju inte precis superdupersnygga själva… Jag bytte nästan plats, men valde i stället att trycka i mig ägg- och ansjovismackan – men skippade citronen – snabbt och sen ge mig ut på vägen igen.

Jag anlände till Metropolen Byhålan vid 15-tiden och mötte då mamma utanför huset. Mammas hår var inplastat efter ett besök hos frissan. Vi tog kaffe och åt var sin bit tårta som jag hade med mig från Uppsala. Jag fick födelsedagspresenter och en grattis-till-nya-jobbet-present i form av papper med nån kung på. Kanske, kanske blir det en ny mobiltelefon framöver. Den jag har blir tre år gammal i sommar och nu börjar batteriet bli dåligt.

Innan jag åkte för att köpa frukostmat och middag deklarerade jag åt mamma. Det gick snabbt. Jag överlämnade den vinröda skyddsängeln från Sister of Pain. På ICA Maxi irrade jag runt som vanligt, idag kunde jag inte hitta linfröna. En STOR skylt i taket aviserade just linfrön, påpekade personalen jag frågade. Ehum… jaa…

Vitsippor finns det gott om här.

Middagen tog vi från ett gatukök, men mat och kolsyrat vatten med citron till trots botade inte min huvudvärk, så jag fick ta en tablett. Klumpvärken släppte och nån magvärk ersatte den inte, tack och lov. En promenad med frisk luft vid vattnet hade varit kanon för skallen, men i kväll skippade vi det på grund av vädret. Kanske morgondagens väder blir bättre. Jag skulle så gärna vilja se hur långt våren har kommit här nere i Östergyllen. Jag noterade i alla fall stora, vita fält av sippor när jag for genom landskapet.

Morgondagen, ja… Det blir begravning för mammas och min del. I kväll talade vi med närmast anhöriga som telefonerade. Lite ledsen, men ändå samlad, tyckte jag. Det blir väl tuffare i morgon, begravningar är ju jobbiga tillställningar, samtidigt nödvändiga. Det är viktigt att säga ett sista farväl. Jag är ledsen att jag inte hann berätta om nya jobbet, men kanske vet E ändå.

Dagarna här lär gå snabbt. Jag stannar en extra dag, nu när jag inte behöver ägna mig åt jobbsökeri. För lägenhetsvakten var det inget problem eftersom vi bor vägg i vägg. Men nästa vecka är jag tillbaka i Uppsala igen. Det är en hel del att fixa före jobbstarten.

Jag är tacksam att jag kom fram helskinnad idag men samtidigt lite förvånad, förundrad, snarare. De sju goda åren tycks ha börjat. De började ju egentligen redan på min förra arbetsplats SGU, där jag blev många erfarenheter och flera arbetskamrater rikare. Jag glömmer er aldrig och vid första bästa tillfälle ska jag… Äh, det tar vi i verkliga livet!

Tack till alla som tänkte på mig idag och som bad mig köra försiktigt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att se lite bakåt är inte alltid fel

Ett inlägg i vilket Tofflan laddar för långkörning, pladdrar om böcker och avslutar med ett oombett råd.

---

 

Min skyddsängel, en julklapp från Sister of Pain förra året.

Jag vaknade till en regnig morgon. Det är väl inte mitt favoritväder att köra i under en långkörning, men det är bättre än snö. Fast snö ska det visst också komma längs vägen jag ska färdas. Det är en klass 1-varning utfärdad, vad den nu innebär. Det oroar mig lite, eftersom jag har sommardäck på bilen. Samtidigt har jag förtröstan i mr Upstairs, herrn däruppe, att han ledsagar mig hem till mamma, och min skyddsängel. Och skulle det vara så att jag inte kommer fram är det nån mening med det. Jag orkar inte oroa mig eller bekymra mig längre. Men håll med om att det skulle vara lite typat om det hände nåt, nu, när jag står inför en sån spännande vändning av livet..?

Den spännande vändningen har jag nästan inte förstått än. Min födelsedag i tisdags blev en helt galen dag med sån fin uppvaktning, presenter och det bästa beskedet. Telefonsamtal och sms hela eftermiddagen och kvällen. Champagne före läggdags så jag inte kunde sova… Det blev två timmars sömn natten mellan tisdag och onsdag. Lite för lite och jag var glad att jag inte hade några måsten igår, jag hade bara några hållpunkter och de var av det roliga slaget.

Ett av hyllplanen med olästa böcker blev fint påfyllt under födelsedagen och igår. Ytterligare fyra böcker är på väg med ett transportföretag.

 

Två Ruth Rendellböcker från Kommunalrådet.

Onsdagen gick och jag hade knappt ro att sitta stilla och läsa. Men oron i kroppen var inte längre av det negativa slaget utan av en motsatt sort. Framåt seneftermiddagen tog jag bilen in till stan för att hälsa på hos Kommunalrådet. Jag hade blivit erbjuden två böcker som Kommunalrådet hade dubbletter av. Vi delar en fäbless för deckare, jag och Kommunalrådet. Kommunalrådet hade uppenbarligen mig i tankarna som mottagare av böckerna, två av Ruth Rendells psykologiska thrillrar.

Kommunalrådet är en mycket omtänksam person. Jag blev påmind om en ensam julafton för några år sen när vi mot kvällens slut/på natten hade kontakt via sociala medier. Ensamheten var nåt jag hade valt den julen på grund av sjukdom, men sen var det nog inte det roligaste eller bästa för mig. I natten fanns Kommunalrådet och ytterligare en person som tyvärr senare tog livet av sig. Jag är tacksam att jag finns kvar här. Kanske är det så att Kommunalrådet också har en del i det..?

Regnet har tilltagit och jag ska inte sitta här och pladdra utan sätta fart in i duschen. Men anledningen till att jag sitter vid datorn är att jag väntar på att få ett svar från min handläggare på Arbetsförmedlingen huruvida jag fortfarande måste söka jobb eller inte. Jag behöver ju faktiskt ersättning från a-kassan fram till dess jag tillträder min nya tjänst. Jag mejlade min handläggare helt snabbt och kort i tisdags och fick då ett snabbt svar med ett stort grattis. Sen kom jag ju på en följdfråga om det där med jobbsökeriet, men den har jag alltså inte fått nåt svar på. Nåja, datorn följer ju med ner till mamma och kanske blir det nån stund över att söka jobb, fast jag varken vill eller behöver, främst under lördagen. Har en stark misstanke att min lilla mamma TV-ledes vill följa firandet av vår konung som blir 70 år då.

Jag har redan hunnit bli förvånad över okunnighet idag, men jag ska inte säga vad eller hur, bara att den är av den litterära sorten. Visst är det kul och bra att läsa nya böcker och roligt att berätta om dem i sociala medier. Samtidigt ger läsning av äldre litteratur en bildning som jag saknar hos vissa författare och läsare idag. Att se lite bakåt är inte fel ibland, vill jag skicka med som dagens oombedda råd.

Ytterligare ett hyllplan i sovrummet med olästa böcker. Här finns en del loppisfynd, men också en och annan icke skönlitterär bok. En rätt salig blandning, med andra ord!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

När livet vänder: Berete

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Igår vände mitt liv. I kväll visade SvT2 den sista delen av säsongens När livet vänder. Anja Kontor har under en fjärde säsong talat med människor vars liv har varit vänt. Den här programserien har hjälpt mig genom åren att nånstans inuti ha en liten, liten stråle hopp kvar. Tack, Anja! Jag hoppas att SvT är så klokt att de ger dig förtroendet att fortsätta med dina personporträtt – om du själv vill och orkar. Dina program behövs!

Anja Kontor har under våren för fjärde säsongen mött människor för vilka livet har vänt. (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)

 

Berete blev överfallen och knivhuggen på jobbet.

Denna den sista gången (?) fick vi tittare möta Berete. Inför visningen var jag lite orolig, eftersom det var en mycket otäck händelse som skulle komma till ytan: det handlar om våld på jobbet. Berete jobbade med människor med psykiska funktionshinder. En dag blev hon oprovocerat överfallen av en boende på jobbet. En man med knivar högg ner henne. Ett av knivhuggen tog bara en centimeter från hjärtat. Ett mordförsök. Berete tillbringade över tre veckor på sjukhus, men hon överlevde. Hur klarade hon av att gå vidare och våga leva?

Under programmets gång och när Berete berättar slås jag av den kärlek hon omges av. Det är kärlek från familjen, men också från de boende. Och det är genom kärleken hon överlever. Särskilt rörande är det när hon berättar om sin gamla mamma som kommer för att laga mat och hur mamman tar sig genom hela stan för att inhandla middagsfisken.

Men att läka tar tid. Det tog ett och ett halvt år innan Berete kunde släppa fram sorgen och ilskan. Och en dag insåg hon att hon måste gå vidare och inte stanna kvar i händelsen och bli bitter. Idag är hon till och med redo för kärleken till en annan människa.

Det var ett oerhört fint och givande program som fick avsluta När livet vänder. Jag kan bara hoppas, önska och tro att detta inte är slutet utan att det kommer en fortsättning. För nu har ju mitt liv vänt och jag vill se andras liv vända också.

Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play (avsnittet kan ses till den 27 maj 2016).

 

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Johann

När livet vänder: Sara

När livet vänder: Niklas

När livet vänder: Paulina

När livet vänder: Admir

När livet vänder: Daniel

När livet vänder: Emma

Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.

Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bubbel i systemet

Ett omtumlat inlägg.

---

 

Champagnen bubblade i mitt system i natt så jag sov inte mer än två timmar.

Nej, idag har jag inte sökt nåt jobb. Dagen idag går jag mest omkring i nån sorts yra och fattar inte om presenten jag fick igår är sann eller inte. Jag tror lilla mamma känner likadant, för hon ringde fyra (4) gånger igår. Jag ringde henne bara en gång igår och det var en speciell känsla att få leverera nyheten.

Inte blev det mer än två timmars sömn i natt, ungefär. Fästmön och jag öppnade champagneflaskan, som hade legat på vänt i några år, på kvällen och skålade i finglasen från Orrefors – och mumsade tämligen smaklösa jordgubbar direkt ur plastförpackningen – VID DISKBÄNKEN. Såna är vi! Bubblet i systemet och alla funderingar gjorde att jag snurrade runt i bingen hela natten.

Vi åt smaklösa jordgubbar direkt ur plastförpackningen.

Telefonsamtal och sms trillade in hela eftermiddagen och kvällen. Extra lustigt var det att NK* messade tre minuter innan Malin ringde och frågade om hon fick bli min nya chef. Jag saknar fortfarande NK och alla de andra arbetskamraterna otroligt mycket, men vi har ofta kontakt på ett eller annat sätt. Och nästa vecka, när jag är tillbaka från begravning och mammabesök, innan jag tillträder min nya tjänst, ska jag försöka få till ett litet möte nån kväll.

Extra glad blev jag när en av mina före detta chefer ringde igår efter att jag tackat per sms för fina referenser som ledde till ett nytt jobb. Och att höra gamla vänner som telefonerade för att gratta på födelsedagen nästan gråta i luren av glädje för min skull gjorde hjärtat särskilt varmt. Då kan jag bortse från och trycka ner Den Lilla Sura som sitter inuti och fäller kommenterar om folk som bara hör av sig när det går bra och typ…

Undras var de höll hus de svåra stunderna..?

Vi har alla våra kors att bära och mitt kors blev understundom så tungt och otympligt att jag fick lägga allt fokus på att orka och inte ägna ens en sekund av en tanke till nån annan som hade det svårt. Ja, jag är ingen genomgod människa, jag är nog en ganska vanlig sort.

 

Mer jordgubbar, men tillsammans med linfrön i filen, inte till champagne.

Idag har det inte blivit nån champagne till jordgubbarna. Anna hade köpt en sort på stan i måndags som både smakade och doftade lite mer. Några av dessa lämnade hon kvar här och dem intog jag till frukostfilen tillsammans med sedvanliga linfrön. Jag har som sagt INTE sökt ett enda jobb hittills idag. I stället har jag ägnat en del tid åt att boka om möten och annat inplanerat eftersom jag eventuellt börjar jobba redan den 9 maj. Mina 48 krukväxter har fått vatten och min trogna lägenhetsvakt Lucille har lovat att utfordra dem under min lilla helgtripp. Jag har varit ute med sopor denna kylslagna onsdagsmorgon, men jag har faktiskt också gjort nåt så ovanligt som glott en timme på TV. SvT visade ju igår den första delen av Inför Eurovision song contest och den missade Anna och jag. Vi tog en promenad i stället efter eftermiddagens tårtkalas och före middagen. Riktigt urblåsta blev vi, men det var väldigt skönt. Idag kunde jag i alla fall konstatera att övriga länder som är med i musiktävlingen ska delta med såväl vuxna artister som låtar – till skillnad från Sverige där de flesta artister och bidrag höll sig på dagisnivå. Kanske är det med andra ord värt att titta på finalen, trots allt..?

Jag undrar vem hon var, Gula änkan..?

Jag har packat min väska och hängt fram svarta kläder. I natt hoppas jag att jag får sova så att jag orkar med långkörningen i morgon. Men först ska jag självklart se När livet vänder. I kväll är det säsongsavslutning och jag kan bara hoppas att de är så kloka på SvT att de ger Anja Kontor i uppdrag att fortsätta göra bra TV-program. Och innan jag bänkar mig i bästefåtöljen klockan 20 ska jag träffa Kommunalrådet och skjutsa hem Anna som jobbar en extra lång dag idag.

Nu ska jag läsa om Gula änkan, för jag är väldigt nyfiken på vem damen på Veuve Clicqout-korken var! En lär så länge en lever…

Jag hoppas att Du har en bra onsdag! Jag har nog inte landat i den här dan ännu…

*NK = Närmaste kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

TACKsamhet och firande!

Ett firande och tacksamt inlägg.

---

 

Jag vet inte hur jag ska börja det här inlägget. Det har varit en sån omtumlande dag, denna min femtiofjärde födelsedag. Tänk, jag är 54 år idag…

 

Det har varit sju rätt svåra år, de senaste. Men alla år har inte varit genomsvåra, där har funnits många ljuspunkter och glädjeämnen. Genom denna blandning vill jag tro att jag har lärt mig uppskatta de glada och fina tillfällena desto mer.

 

 

 

Och nu kommer mitt Oscarstal… Ta-daaaaaaa!

Idag vill jag tacka alla som på olika sätt har grattat mig på min födelsedag.

Jag vill också tacka Fästmön för att du har stått ut med mig genom de sju svåra åren. Du är mitt livs stora kärlek. Nu kan även jag se framåt med glädje, spänning och förväntan.

Jag vill tacka min lilla mamma, som aldrig tappade hoppet och tron på sin dotter.

Jag vill tacka resten av min familj, med bonusbarn, Bonus-Jerry och Annas snälla mamma med flera för att jag får vara en del av er gemenskap.

Jag vill tacka de få, men goda vänner som inte har vikit från min sida de svåra åren till trots. Vänner som Lena, Agneta, FEM. Ni som alltid har funnits där, inte bara de ljusa dagarna.

Jag vill tacka fyra chefer – Kerstin, Åse, Solveig och Maria – för alla erfarenheter ni har varit med och gett mig och för alla fina ord.

Tack också för alla fina presenter och förlåt, Anna, för att jag tvingade upp dig före klockan sju i morse för att jag ville ha paket.

 

Men… jag tror inte att jag är oförskämd mot någon om jag säger att den finaste presenten kom idag på eftermiddagen. Då ringde Malin som blir min nya chef nån gång i maj månad (om nu ingen överklagar beslutet).

Nu ska jag dricka champagne. Den flaskan har legat på kylning i många år. Jag tror alldeles säkert att den blir startskottet på ett fantastiskt femtiofjärde år för mig.

KÄRLEK!!!

 

Du får inte smaka min champagne, men var så god att ta en titt på några glimtar från min dag.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gälla för död

Ett inlägg om en bok.

---

 

En överraskning blev Ruth Rendells bok Gälla för död som var en av böckerna i vännen Agnetas bokkassar. TACK! Boken hade ingen skyddsomslag och jag trodde att även denna var en Wexford-deckare. Så var inte fallet – boken är en av författarens psykologiska thrillrar. Och, som sagt, den blev en riktig överraskning – i positiv bemärkelse!

Flera olika kvinnor och deras liv och leverne beskrivs. Ganska snart kommer läsaren till insikt om att de har en gemensam nämnare, en man. Jeff, Jock, Jerry och allt vad han kallar sig, är en sol-och-vårare. När han har lurat kvinnorna färdigt får han en och annan av dem att tro att han omkommit i en tågolycka. Men så hittas han död på en biograf – och han är mördad. Hans kvinnohistorier rullas upp och de misstänkta är inte direkt få…

Den här boken är riktigt bra! Jag fångas av de olika historierna och författaren gör ett mycket bra jobb när hon flätar ihop trådarna. Framför allt är porträtten av de bedragna kvinnorna lysande. Läsaren vet förstås vem mördaren är. Trots detta är boken väldigt spännande.

Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Givande och tagande

Ett inlägg om papper, nervositet och glömska, bland annat.

---

 

Jag har redan varit på utflykt och bland annat tittat på detta hus.

Att a-kassan både ger och tar när en är arbetslös det känner jag till sen länge. Trots att en får ersättning från dem måste en betala avgiften varje månad. Tidigare var avgiften åtminstone nedsatt för den som är arbetssökande. Det är den inte längre. I stället höjdes avgiften under hösten, om jag inte minns fel.

Pengar är en sak, papper är en annan. Det senare är nåt som a-kassan uppenbarligen älskar. När en ansöker om a-kassa ska en fylla i en särskild blankett samt skicka in arbetsgivarintyg, också det på en särskild blankett som a-kassan tillhandahåller på sin webb (fungerar bara att fylla i med vissa webbläsare). Jag blev glatt överraskad för ett tag sen när allt verkade gå så smidigt. Tills idag, dårå…

I morse innan jag började mitt jobbsökeri loggade jag in hos a-kassan för att fylla i ett a-kassekort. Förvånad noterade jag att jag hade två olästa meddelanden. Det ena var en specifikation på sex dars utbetalning. Det andra var en anmodan att inom ett visst antal dagar skicka in kopior på anställningsbevis. Eh..? Det räcker alltså plötsligt inte med arbetsgivarintyg på särskild blankett, det ska skickas in ytterligare papper. Eller kopior på. Precis som om en har en kopiator i sitt hem. Det har inte jag. Har du? Intressant är också att a-kassan uppenbarligen tror att en ska kunna gissa/lista ut att det ligger meddelanden och väntar på Mina sidor – utan att få nån som helst signal om detta, varken via e-post eller sms. Så dåligt!

En källa till glädje i dessa väntans nervösa tider.

Det blev lite bråttom eftersom meddelandena hade legat ett tag och jag anmodades att skicka in papper med snigelpost inom en viss tid. I detta läge var jag så tacksam att jag både har bil och snälla kamrater. Med bil tog det mig ändå över en timme att fixa det hela, men utan en snäll kamrat med tillgång till kopiator hade det inte gått. Så jag har redan varit ute en tur i det snöblandade aprilregnet. Det inbjuder inte precis till nån mysig utflykt. Kallt och eländigt var det och jag fick ta både tjocktröja och handskar.

Här hemma har det inte hänt mycket sen igår. Men det är betydligt mer färgglatt än utomhus i alla fall. Amaryllisen är fortfarande väldigt röd och grann och en stor källa till glädje för mig så här i väntans nervösa tider. Jag är så nervös och pirrig att jag glömmer hälften – samtidigt som jag försöker lugna ner min lilla mamma som är ännu mer nervös och dessutom orolig. Jag skulle ha tagit med en liten sak till en vän i morse när jag var på utflykt, men det glömde jag bort i all hast. Morr! Ändå är jag ett år yngre idag än vad jag blir i morgon…

 

M och Kockis för 40 år sen.

Nån som däremot blir ett år äldre idag är min gamla kompis M. I kväll blir det ett sedvanligt telefonsamtal. Vi brukar ringa varandra två gånger om året, ungefär, på våra födelsedagar. Det blir alltså två dar i rad. När bilden här intill togs, för 40 år sen, var vi ett ganska stort kompisgäng. Nästan alla tjejer fyllde på våren. Mjölkis började i slutet av mars, sen kom Brocco, M och jag i april och så C i maj. Det var bara FEM som hade födelsedag i december. Och det var tur för henne, det, för vi hade ju nästan inga pengar kvar på våren att köpa presenter för!

Glass och digestivekex – söndagsmiddag.

När en uppnår de åldrar vi nu har kommit till firar vi inte så mycket. För min del kommer delar av familjen i morgon eftermiddag och jag ska försöka ordna nån tårta till dess. För säkerhets skull köper jag en färdiggjord. Nu äter ingen av oss så mycket tårta, så det blir bara en liten en. Jag tror inte att min mage uppskattar alltför mycket grädde och sött, nämligen. Fast den gillar glass. Igår blev det vaniljglass med krossad choklad och tre digestivekex till middag. För tillfället tillåter jag mig att äta vad som helst – bara det går ner och bara det sker utan smärta.

Alldeles nyss fick jag ett sms om ett annat projekt som gått om intet. Det var jag emellertid inställd på, för det utlovade svaret före påsk har alltså dröjt fram till idag, det vill säga över en månad efter påsk. Det svider trots allt lite, men samtidigt ser jag inte detta som

helt kört.

Det är ett givande och tagande genom hela livet och just nu grämer det mig oerhört att jag inte blev en givare idag utan glömde bort.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »