Ett skört inlägg.
Som barn var jag mycket älskad, men jag var också mycket ensam. Enda barnet, enda barnbarnet. Det önskar jag inte för nåt barn. Fast så var det och det går inte att förändra. Efter mig kommer ingen heller. Min gamla mamma hyser ingen oro för att komma i graven – hon litar på mig, säger hon. Om jag kommer i graven har jag ingen aning om. Vem ska lägga mig där? Efter mig kommer ju ingen.
Så går mina tankar medan jag drar strykjärnet över mina slitna, men rena plagg på strykbrädan. Jag brukar titta på huset mitt emot när jag stryker. Där fanns en gång en liten tant. Hon brukade stå i rosa morgonrock och röka på sin altan. Nu är hon borta. Kanske föll hon och bröt lårbenshalsen, kanske fick hon en stroke. Bara hon inte blev liggande länge… Nån gång har jag sett henne, men nu bor hon inte där längre. Idag kisade jag mot en strålkastare som en entusiastisk ung man tänt för att kunna se när han renoverar lägenheten. Jag undrar om han redan har familj, jag undrar om han har samma drömmar som jag hade när jag en gång flyttade hit…
Hjärtat är så skört idag. Ändå har jag försökt sysselsätta mig och jag har haft saker att göra som måste göras. Då brukar varken tankar fladdra eller hjärtat kännas som om det vore på väg att brista. Men det gör det. Jag borde nog inte ha firat påsken ensam. Samtidigt sa mamma idag att hon var glad att jag inte var på besök, för det hade hon inte orkat. Det lindrade mitt dåliga samvete något. Då sörjer jag i stället att det snart har gått ett år sen jag besökte pappas grav.
Uppbrottet närmar sig och jag sörjer. Jag sörjer mer än jag har velat erkänna. Och all kraft går åt till att försöka hålla ihop det där sköra, sköra hjärtat som bara vill brista och gå i tusen bitar.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Vad ledsamt det låter. Jobbigt när man liksom fastnar lite i ledsamheten. Har själv fallit ner i en grop och med nöd och näppe tagit mig upp för kanten.
Vad är det för uppbrott du syftar på?
Jag kravlar mig då och då över kanten, men när jag sen trillar i igen blir jag ledsen. Kanske skulle jag inte kalla det för att fastna i ledsamheten. Ingen vet/förstår/vill fatta (?) hur jag kämpar och hur mycket kraft det tar. Uppbrott har jag skrivit om många gånger här på bloggen, senast igår.
Men är inte detta något som hör just långfredagen till?
Jag tänker inte bara på Kristi lidande och död…
Jag tänker på mina föräldrar, släkt som också lämnat in, men också så många andra, som vandrat vidare…
Det är en dag för sorg, men också för eftertanke…
Nu handlar inte det här inlägget om långfredagen och vad som hör den till utan om mina känslor och det jag går igenom just nu, påsk, långfredag eller inte. Min sorg är min sorg. Din är en annan.