Ett smått sugande och sörplande inlägg.
Jag gick till Synsam i Stormarknaden igen.
Tänk, nu är det ett dygn sen jag jobbade! Helgerna går så fort… Jag åkte lite tidigare från jobbet igår, för jag hade en dejt med en optiker. I höstas var jag ju hos Synsam på Stormarknaden (tack vare en viss Karl-Bertil!). Jag provade synen och optikern kom fram till att jag behövde betydligt starkare linser än jag hade haft. Och läsglasögon. Linser nätshoppade jag som vanligt för det är billigare. Plötsligt såg jag på långt håll… Men… jag såg inte på nära håll. Jag såg inte att läsa böcker eller sms eller Wordfeud… En bunt billiga läsglasögon inköptes från diverse ställen. Huvudvärken jag hade dragits med ett längre tag försvann så småningom, även om det tog en god stund att vänja sig. Men nu för ett par veckor sen kom den tillbaka. Jag kollade upp möjligheten att få terminalglasögon via jobbet och det var jag berättigad till. Min arbetsgivare betalar glasen samt bågar upp till 390 kronor. Så igår kollade jag synen igen med fokus på datorarbete och manusläsning bredvid. Jag hittade ett par enkla bågar för prick 390 kronor. Om en och en halv vecka, ungefär, får jag sms om att jag kan hämta mina nya brillor. Det ska bli skönt! Ögonen får nämligen jobba hårt om dagarna.
Påsen från Partyland innehöll kräftservetter och en svindyr kräftlöpare i plast.
Och när jag kom ut från optikern, med min partypåse innehållandes kräftservetter och en svindyr kräftlöpare i plast i handen… vem står utanför att väntar på mig om inte Fästmön? Jag blev varm i hela kroppen när jag såg de där busiga ögonen! Vi åkte tillsammans hem till New Village för att ha kräftskiva. Jag hade förberett hemma med kräfttallrikar, kräftljusstakar och kräftknivar samt ställt fram snapsglasen av tenn som jag fick en gång när jag gifte mig. I kylen låg en flarra Östgöta sädes på kylning, medan kräftorna hade tinats där över natten samt på diskbänken under dan.
Nu tycker inte jag att det är särskilt konstigt att ha kräftskiva i januari, men det gör visst ”alla andra”. Ibland har folk en sån trist attityd, bara. Det som passar för mig kanske inte passar för dig. Till min kräftskiva var endast en gäst inbjuden – Anna. Vi sög och sörplade på de röda djuren. Rostade lite bröd till och mumsade på ostar som luktade som om bäst före-datumet var satt nån gång förra seklet. Jag tog en öl och Anna ett glas vitt. Fem snapsvisor och lika många snapsar tog vi. Inte blev vi uppkäftiga för det, bara varma och trötta… Jag orkade gå ut med kräftskalen till soprummet och vi kollade Shetland på TV, men sen var det tack och god natt!
Här är några bilder från igår:
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 