Ett inlägg om en bok.
När snö och isvindar viner runt knuten finns det väl inget bättre än att begrava sig djupt i nån spännande bok? Jag började på allvar läsa min fjärde julklappsbok igår. I morse läste jag ut Viveca Stens I sanningens namn, en klapp från Fästmön. Tack snälla Anna!!!
Som så ofta i Sandhamns-böckerna utspelar sig flera berättelser samtidigt. Här handlar det om Noras förestående bröllop, om en rättegång och om kärleksrelationer och äktenskap. Men huvudhistorien utspelar sig på ett seglarläger i skärgården. Hit kommer Benjamin – för att hans pappa tycker att det vore bra för honom. Benjamin själv vill inte. Ganska snart blir han dessutom mobbad av två äldre killar. En dag försvinner en av tjejerna. Ledaren Isak, som börjar må bättre efter en depression, är ansvarig för hennes grupp och blir förstås lättad när hon kommer tillrätta. Men när sen Benjamin, också i Isaks grupp, försvinner är katastrofen ett faktum. Särskilt som en pedofil har synts prata med pojken… Polisen Thomas, vars äktenskap är aningen svajigt, får i uppdrag att hitta pojken.
Att det är flera berättelser som för handlingen framåt är ett vanligt grepp i dagens deckare. Viveca Stens böcker kan därför inte riktigt klassas som rena deckare eller thrillers – de är också relationsromaner. För egen del är jag mest intresserad av spänning, inte kärleksrelationer. I den här senaste romanen, I sanningens namn, tycker jag att relationsbitarna tar över aningen för mycket för att passa min smak.
Men… trots lite för mycket fokus på kärleksrelationer, de i mitt tycke rätt sega rättegångsglimtarna och alla kisserier (av rädsla eller tankar kring att eventuellt kissa ner sig i döden) är boken spännande. Läsarens sympatier flyttas hela tiden, i alla grupper. Slutet blir inte alls som jag trodde utan bättre. Och det är slutet som gör att Toffelomdömet stiger en toffla över medel.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
