Ett inlägg om en film.
Snövit (1937) var Walt Disneys allra första långfilm. På juldagens eftermiddag gick den på SvT och jag tvingade min mamma att se den med mig. Eller nej då, det var förstås frivilligt. Men jag ville se filmen, för det enda jag hade sett av den tidigare var den sång- och dansscen som visas på julafton. Mamma, däremot, hade sett filmen på bio tillsammans med mormor. Hennes främsta minne från filmen var att hon önskade sig Snövit-skor…
Filmen baseras på den gamla sagan om prinsessan Snövit. Snövit har en elak styvmor som vill vara den vackraste i landet. Men en dag blir Snövit den vackraste och styvmodern beordrar en jägare att ta med Snövit ut i skogen och döda henne. Jägaren har emellertid inte hjärta till detta utan säger åt Snövit att fly in i skogen. Efter en natt ute i mörkret hamnar Snövit hos de sju dvärgarna.
Det är en rörande, men ganska enkel historia utan några djupare bottnar. Att styvmödrar är elaka är ju allmänt känt – det kan ju inte älska styvbarn som sina egna och är alltid svartsjuk på dem. Men räddningen finns i kärleken och i den här sagan är han en vacker prins. Dvärgarna är sju och små och hade filmen gjorts idag hade Walt Disney stämts med all säkerhet eftersom en med all säkerhet inte får använda ordet dvärg längre om kortväxta människor. Dessutom hånas även allergiker, surskallar, sömnsjuka, blyga och utvecklingsstörda med flera i filmen.
MEN… Jag tycker, som sagt, att detta är en rörande film och jag är djupt imponerad av att Walt Disney redan på 1930-talet kunde göra så otroligt bra animeringar – utan datorer.
Toffelomdömet blir högt.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Mitt betyg blir mkt lägre – 2 stjärnor. Tråkigt och förutsägbart. Dvärgarna är behållningen.
Handlingen må så vara, det är ju en gammal saga, men filmen är fantastiskt bra gjord, utan datorer eller nåt, redan 1937. Tycker JAG.