Spårande

Ett spårigt inlägg.

---

 

Mina gamla vinterdäck får illustrera hur utslitna gamla spår kan vara…

Otaliga är de gånger jag har konstaterat att somliga går i samma gamla spår år ut och år in. I stället för att söka hjälp odlar vissa sin ondska. Nån klarhet i syftet får jag aldrig. Men jag tror att det enda syftet är att såra och göra illa. Personer med den inställningen kan inte må särskilt bra – det behöver jag inte vara psykolog för att slå fast. Det räcker med att jag går till mig själv och ser hur jag själv har varit under de perioder jag inte har mått så bra. Jag funderar starkt på att skicka boken jag ska försöka läsa ut strax till ett antal personer som jag tror skulle behöva läsa den och komma till insikt om ett och annat. För om jag är utvecklingsbar på området borde även vissa andra vara det, sin fixering till trots.

Zensa nero d’avolo, ett gott rödvin som jag kan rekommendera.

Min andra lediga dag har rasslat på i ett rasande tempo. Ändå finner jag mig sitta här och fundera över vad jag har åstadkommit. En lång läsmorgon i sängen med tack till den återfådda normaltidstimmen (det är sommartid som är fel tid, inte normaltid – det hörs ju!), huvudvärk till trots, grundade jag med. Det kan väl aldrig bero på att jag öppnade en flaska vin igår kväll och drack ett (1) glas? Ja, förutom den öl jag drack efter min dammsugning. Ett glas vin och en starköl borde en inte bli bakis av, eller hur? Jag kan verkligen rekommendera Zensavinerna, som är fylliga och smakrika och endast kostar 89 kronor per flaska.

Proteinrik äggröra till frukost.

Jag har gått ut med en übersnuskig, läckande kompostpåse som lämnade vidriga spår efter mig. Men först intog jag en proteinrik frukost. Därefter åkte jag en sväng, typ ett helt kvarter, till mitt förråd. Mina gamla vinterdäck – se översta bilden! – är slut (de har torrsprickor). Dem ska min bilverkstad få ta hand om i morgon när Clark Kent* ska dit på sin årliga service. På seneftermiddagen ska jag hämta honom, skodd med sprajtans nya vintertofflor. Men idag släpade jag alltså ut de gamla däcken och tryckte in dem i bilen – utan att få ryggskott. Däckkånkande brukar nämligen sätta sina spår i min rygg så här års.

Nu tvättar jag en maskin tjockis-svart och känner mig varm och fluffig (?!) efter en skön dusch. Det är dags att läsa ut boken jag nämnde inledningsvis innan jag bussar in till stan (ja, du läste rätt, jag ska åka buss!) och träffar en mycket äldre (sex månader och tio dar) kompis för en asiatisk middag.

Vad händer hos DIG??? Vilka spår har du gått i/satt idag? Du kan fortfarande berätta genom att skriva några rader i en kommentar.

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.