Ett inlägg om en film.
Fredagskväll efter min första, hela arbetsvecka på över ett år. Ja, det är synd att säga att jag var pigg. Efter tvätt, dammsugning och lite middag slog jag mig ner i bästefåtöljen för att läsa och slöglo lite på TV. Jag fastnade på SvT2, vid filmen Broken (2012). Och där blev jag kvar.
Filmen handlar om tjejen Skunk, elva år, som bor med sin pappa och bror i en trist förort till London. Grannskapet består av en familj vars mamma nyligen dött, en familj med en psykiskt sjuk vuxen son och så Skunks familj, också den trasig. Mamman lämnade familjen för en ny kärlek, men bandet mellan Skunk, som egentligen heter Emily, och hennes pappa är nästan överstarkt. Skunk har diabetes, nåt som inte görs nån större affär av. Större blir i stället det faktum att en av döttrarna i grannfamiljen anklagar den psykiskt sjuke unge mannen för våldtäkt. Sen blir det bara värre och värre. Ändå är ingen rakt igenom ond i filmen, det bara sker onda saker och det är ”synd om” alla!
Den här filmen är så svart, så svart att jag nästan inte pallar med att se hela. Men jag sitter som sagt var kvar. Slutet är väldigt starkt och döden beskrivs trovärdigt, som den skulle kunna vara. Frågan är bara om vad som är starkast: döden eller livet.
Det här är en riktigt bra film, men det krävs ett stabilt psyke för att klara av att se den. Toffelomdömet blir det högsta.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
