Ett djuriskt inlägg.

De små sover mest, men när ögon och öron nu börjar öppnas lär det hända saker…
Jag vidhåller att jag inte är nån kattmänniska, men… Igår fyllde Fästmöns kattungar en vecka – och jag klappade dem för första gången. Vi har varit och sett till dem nästan varje dag. De stunder vi inte är där har äldste bonussonen nu gått från att vara barnmorska till att vara matmor. Till pottan sträcker sig emellertid inte den husmoderliga lusten helt. Det är mest Anna som sköter den.
Varje gång vi har varit till Himlen har vi sett hur de små växer så det knakar. Igår såg vi att deras ögon håller på att öppnas. Och öronen börjar se mer ut som öron och inte som små rosa grejor.
Lilla mamman ligger mest som en mjölkmaskin. Där ungarna har snuttat är hon alldeles hårlös. Hon halvsover, mamman, men när vi har kommit de senaste gångerna är hon mest intresserad av att vi ger henne mat. Hon kan äta hur mycket som helst och ändå är hon ganska smal. Det verkar vara precis som hos oss människor, att ammande mammor kan äta massor utan att de blir tjocka.
Sen vill kattmamman gosa lite också. Jag är väldigt försiktig. I början, när ungarna var nyfödda, var jag rädd att hon skulle flyga på mig i sin instinkt att skydda sina små. Men nu kan hon helt sonika hoppa ner från boet i yngsta bonusdotterns säng och strosa iväg trots att vi sitter där.
Våra mobilkameror går heta. Det är svårt att fånga två rörliga små ungar vars främsta mål i livet just nu tycks vara att hitta den rätta mjölktillbringaren.
Här är några bilder från igår:
Här är bilderna från i tisdags.
Livet är kort.
Åhhhh…så fina små kattungar ❤
Jag är ju väldigt "katträdd" egentligen, men med rätt katter så går det bra.
Ja, det är likadant med hundar 😉
Hoppas allt är bra med dig!
Ha dé!/Kram
Jag glömde stänga av kommenteringen. Ok, vi får låta den vara på.
Jaa, kattungarna är väldigt söta och jag är väldigt katträdd.
Nej, jag mår inte alls bra.
Kram
Ljuvliga små ullbollar! Tur att jag inte har planerat nån resa uppåt i landet just nu. Den hade kunnat sluta med kattsällskap i bilen på hemvägen.
De är för små än för att skiljas från Mamma Katt, men framåt jul… Fast jag vet inte hur Anna ska göra, hon kanske behåller en eller båda.
Jag är en hundmänniska, men kattungar är ju oemotståndliga
Jag är också hundmänniska och mycket rädd för katter, men jag tränar nu. De små är helt OK, men jag är hela tiden rädd att mamma ska hoppa på mig. Fast det kan jag ju inte visa. 😮