Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 23 augusti, 2015

Ett rörigt inlägg.


 

Väster om friheten

Min bok på gång!

En kan inte påstå att den här söndagen är så lugn som jag hade hoppats. I morse hade jag kunnat sova länge, men eftersom det lät som om nån i huset möblerade om – skåpsdörrar smälldes igen, möbler drogs, det slängdes/tappades saker i golvet – gav jag upp klockan åtta. Läste en stund i min bok på gång, som utspelar sig i Tyskland av alla ställen. (Varför känner jag mig så avog inför Tyskland???)

Jag har läst ikapp lite på nätet, såväl bloggar som nyheter och annat. Det verkar som om alla är skitsega, inte mycket händer. Största nyheten igår var väl att nån hade gett sig på den person som i media kallas Hagamannen. Föga förvånande, anser jag. Därmed inte sagt att jag är för våld – åt nåt håll.

Häromdan läste jag en välformulerad debattartikel hos DN om Arbetsförmedlingens ineffektivitet. Den har fått efterdyningar i form av flera välformulerade artiklar, skrivna av såväl arbetssökande som arbetsgivare och en och annan arbetsförmedlare. Eller ja. Förmedlare… En person som jobbar på Arbetsförmedlingen. Märkligt nog har ingen ansvarig skrivit nåt. Det tycker jag att de borde.

Lennart Hyland

Lennart Hyland, uppenbarligen känd på SR år 2012. Jag lånade bilden från en webbsida hos SR skapad i oktober det året.

Idag läste jag om hur tufft det är för arbetslösa över 55 år att få nytt jobb, trots erfarenheter och kompetens. Jag kan ju bara säga att det kan vara svårt även om en inte är 55 år. Än. Vissa arbetssökande hävdar att de råkar ut för åldersdiskriminering när de söker jobb, enligt en rapport från Unionen. Här sitter en och nickar till. Att det satsas på unga arbetslösa har väl inte gått nån förbi. Du vet när arbetsgivare till exempel väljer personer som inte har hört talas om Lennart Hyland, trots att de jobbar som journalister… Det tycks vara ett framgångskoncept att gömma sig bakom sin ungdom. När ska arbetsgivarna inse att unga inte vet allt? Det gör för övrigt ingen, oavsett ålder.

Chilibågar

Vart tog dessa godingar vägen, OLW???

Inte var det bättre förr heller. Inte ens ostbågarna. Igår kväll var jag så trött att jag inte orkade sitta i bästefåtöljen utan låg i soffan. I famnen hade jag en skål ostbågare, traditionell smak, som jag hade hittat i skåpet och hällt upp. De smakade inte ett dugg! Så blir det när man har ätit goa chiliostbågar (varför slutade ni med dessa, OLW???) eller prästostbågar från Estrella. I morse lärde jag mig lite om ostbågar, för övrigt. Jag visste till exempel inte att det är Ostbågens dag den 5 mars eller att det varje dag tillverkas 25 000 kilo ostbågar i Sverige.

Min ostbågspåse åkte tillbaka in i skåpet. Det får bli glass som gott i dag. För nån timme sen pratade jag med Fästmön. Hon skulle laga till nåt gott idag och hade betalat för, men glömt ta med en viktig ingrediens på ICA Solen. Det var bara att traska tillbaka dit i hettan. Själv har jag stängt in mig, det vill säga stängt åt baksidan. Det verkar bli storkalas hos somliga och jag som inte är bjuden blir bara trött av allt prat, skratt, flams och bebispjat. Jag får äta min eftermiddagsglass i köket, helt enkelt och njuta av lugnet åt framsidan till. Och så ska jag telefonera med mamma.

Vad händer hos DIG idag??? Har du kalas, är du på kalas eller är det bara lugn söndag??? Skriv gärna några rader och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Antikrundan i Uppsala: Sex timmar för tre minuter

Ett inlägg om en lördags köande.


 

Att köa i sex timmar och sen få höra att jag själv kan googla på värdet kanske hade gjort nån annan förbannad. För mig var det ändå en häftig upplevelse att ha varit med om detta igår, när Antikrundan besökte Uppsala.

Klockan tolv skulle portarna öppnas till Uppsala Konsert & Kongress och antikintresserade med spännande saker släppas in. Jag åkte ner vid elvatiden – och hittade slutet av kön på husets baksida. Fast då ringlade den sig några varv på framsidan först. Det var en het dag och första timmen hade jag turen att stå under ett skuggande träd. Därefter blev det hett om örona. Eller mest om ansiktet och nacken – jag försökte snurra runt då och då för att inte bränna mig. Det lyckades väl sisådär. Fejan och nacken hettade som eld under lördagskvällen.

Solbränd i nacken

Det hettade bra…


Fästmön anslöt vid 12-tiden
och det var tur. Det finns inte så mycket en kan roa sig med när en bara står och står och står. Men hon stod troget vid min sida, smet bara iväg för att köpa dryck åt oss en gång och när vi kommit runt till framsidan, kaffe åt oss och bulle till mig. Barnen, det vill säga 23-åringen och 13-åringen, fick klara sig utan sin mamma under lördagseftermiddagen. När vi nästan nått målet, det vill säga experten och hans bord, ringde äldsta bonussonen. Anna blev entledigad från matlagningen.

Kölapp nr 25

Vi fick så småningom en kölapp…

En försökte kika lite på vad andra hade med sig och vilka föremål som filmades för TV. En kvinna släpade på en enorm träfigur med ett hål nånstans strax under mitten. Självklart spekulerade jag i vad det hålet var till för. Eller vad som eventuellt saknades där. Annars var det konst, klockor, skrin och en och annan märklig mackapär som paret bakom oss hade med. Jag tror aldrig de fick veta vad det var – jag hörde fragment av ett samtal dem emellan efteråt, på en närbelägen lokal.

På avstånd beundrade vi antikexperter, men träffade också på det härliga gänget C, A och B som fotade hej vilt. En annan gammal bekant steg ur kön för att hälsa och pinsamt nog kände jag inte igen Arne först. Det var väl en sex år sen eller mer sen vi sist sågs. Mindre hår ovanpå huvudet, mer i ansiktet gör viss skillnad, vilket jag tänkte och han själv sa.

Efter ungefär sex timmars köande fick vi en kölapp och tillträde till lokalen. Att gå runt och titta fanns det varken ork eller tid för vid det laget. Vi blev placerade i ytterligare en kö, men denna var kortare och gick direkt till litteraturexperten, som jag ville träffa.

Jag hade med mig…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

I ett av 15 band Sveriges historia, ett uppslagsverk jag fått av pappa efter farfar, hittade jag för länge sen en Stockholms Posten från den 15 mars 1792. Jag tog med mig den del av uppslagsverket i vilken jag förvarar tidningen och halade upp den ur min rygga. Litteraturexperten tog boken, vände på den och deklarerade att det inte var nåt värde i den. Jag bad honom öppna boken på ett visst uppslag där Stockholms Posten låg. Han tog upp tidningen, inte särskilt försiktigt, och sa lojt:

Jag har nog sett en åtta stycken Stockholms Posten idag…

Jag bad honom vända på tidningen och läsa det som var skrivet med bläck.

Ah! Då är det en annan femma. Den här är det värde i!

Fast vad det var för värde tyckte han att jag skulle googla på… Bara det att jag har försökt göra det och inte hittat nåt. Det var liksom för att få svar av en expert som jag gick till Antikrundan. Jag hade inte förväntat mig att få höra att jag skulle googla på det, nåt jag självklart redan har gjort och gör då och då, hittills utan nån framgång. Idag på morgonen fick jag i stället god hjälp och bra tips från Uppsala Auktionskammare, som sett mina bilder på Instagram. Stort TACK!

Miniatyrerna då? Litteraturexperten sa om den ena…

Den är ju inte ens bunden…

Varpå jag svarade:

Nej, det är små kort med bibelord i asken.

Han tittade en gång till på den silvriga asken de låg i och sa att han inte orkade kolla om den är gjord av silver.

Den lilla miniatyrbibeln, Nya testamentet på engelska, tittade han nästan inte på, trots att jag försökte göra honom lite intresserad genom att påpeka att det i dess silverfodral finns ett förstoringsglas.

Värdet för miniatyrerna sattes till 500 kronor styck. Och värdet på Stockholms Posten får jag alltså googla på. Eller nej, jag har fått annat tips från Uppsala Auktionskammare, ju!

Jag är inte missnöjd med min lördag. Det var en häftig upplevelse att få ha varit med, även om det mest innebar att stå i kö. Aningen frustrerande var det dock med de svar och det bemötande jag fick av experten, men jag är inte besviken – jag är van att googla på saker sen tiden vid Sigtuna kommun, om en säger så… Om miniatyrerna hade jag gärna velat veta mer, särskilt tidsbestämma dem. Det jag själv tror är att det lilla Nya testamentet följde med min pappas farmor Mabel från hemlandet England när hon flyttade till Finland som fru Hurtig.

Den som tänker ta sig till en Antikrundeinspelning nån gång rekommenderar jag följande:

  • vatten (om det är varmt)
  • drick lagom (det kanske inte finns tillgång till toa hur som helst…)
  • paraply (skydd mot solen)
  • ha sällskap (du fördriver tiden och du kan gå ifrån en stund, kanske sitta ner)
  • bra skor
  • lätt matsäck och gärna nåt som ger snabb energi
  • saker du orkar bära och hålla reda på. Du ska nämligen göra det ett antal timmar…

Annas och mina vägar skildes snabbt åt efter den så kallade värderingen. Jag traskade över torget och unnade mig en lördagsmiddag och två stora starköl på lokal. Soulfood på Väderkvarnsgatan har bra priser på riktigt bra mat, trots att de tagit bort grillspetten från menyn!

Medan jag åt kollade jag läget med Kommunalrådet, som öppnade sin retro-, antik- och vintagebutik igår. Tyvärr hade jag inte möjlighet att gå dit, men på onsdag är affären öppen kl 15 – 18 och då ska jag ta mig till Hjalmar Brantingsgatan 4 A.

Hemma i New Village värmde jag morgonens överblivna kaffe och la mig på sofflocket. Jag var så trött att jag inte ens orkade sitta i bästefåtöljen…

Kanske ser du skymten av mig på TV i januari, när denna inspelning från Uppsala visas på SvT. Till dess får du nöja dig med de bilder jag tog igår:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »