Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 11 augusti, 2015

Ett inlägg om Fotografiskas pågående utställningar.


 

Naket, obegripligt och engagerande. Det är i korthet min sammanfattning av besöket på Fotografiska museet i söndags. Som fjärde ord borde det också kanske stå

överraskande,

men det är mitt favoritmuseum i Stockholm alltid. Ja dess utställningar är överraskande, vill säga.

Jag försöker alltid besöka Fotografiska när jag är i Stockholm. Den här gången gick jag in på mitt presskort eftersom jag ville skriva om de pågående utställningarna. Det kändes liiite märkligt att bli tillfrågad om jag sökt ackreditering för utställningar som har pågått ett tag, men efter att kassakillen (ingen avstavning!) gått bakom kulisserna och frågat ”nån” fick jag tillträde. Nåt pressmaterial fick jag däremot inte, för det fanns inget (?!). Det hittade jag i stället på Mynewsdesk, tack så mycket!

Me kissing Vinoodh

Me kissing Vinoodh, en sorts ”we-fi” av de båda fotograferna Inez och Vinoodh.

På entréplanet möttes vi besökare av Inez & Vinoodhs utställning Pretty much everything. Utställningen öppnade redan den 12 juni och pågår till den 27 september. Inez & Vinoodh är två holländska fotografer som blandar foto och konst, kan man enkelt uttrycka det. Med Cecil Beaton-utställningen i bakhuvudet skulle man kunna säga att de använder mera skruvade sätt att porträttera människor på. De har gjort porträtt och kollage för många kända varumärken och av många stor stjärnor. Och jag måste nog säga att bilderna av lady Gaga, som finns med i just den här utställningen på Fotografiska, är väldigt annorlunda. För mig är många av deras verk till och med så annorlunda att de blir obegripliga och inte heller så sällan obehagliga.

Lion Before Storm II- Sitting Profile 10inW

Lion before storm av Nick Brandt visar ett stolt och kraftfullt djur.

Museets Nick Brandt-utställning, On this earth a shadow falls across the ravaged land, öppnade redan den 22 maj och finns att se till den 13 september. Det här är en riktigt engagerande – och sorglig – samling sepiabilder på temat Östafrikas hotade djurliv. Jag hade ingen aning om att mellan 30 000 och 35 000 elefanter slaktas varje år eller att noshörningshorn är mer värdefullt än guld. Det är bilder på kraftfulla lejon och magnifika elefanter vi betraktare får se. Men vi får även se jägarna med sina troféer. Några jaktscener bjuds vi däremot inte på. I stället fascineras i alla fall jag av att Nick Brandt kommer så nära de fantastiska djuren. Det är omöjligt att gå opåverkad från de här bilderna!

Aktstudie i skärgården med Zorns ansikte i förgrunden

Aktstudie i skärgården av Anders Zorn – en liten selfie, minsann! Bilden tillhör Zornmuseet.

Det finns väl knappast nån hyfsat allmänbildad svensk som inte känner till konstnären Anders Zorn, eller? Du vet, han som kanske är mest känd för att ha målat de där frodiga kullorna. Men faktum är att Anders Zorn även var fotograf. På Zornmuseet i Mora finns ett tusental av hans bilder från 1890-talet och fram till hans bortgång 1920. På Fotografiska finns några av dessa foton att se till och med den 30 augusti i utställningen Zorn och kameran. Det är oerhört spännande att se fotona som tagits för att vara förlagor till konstverken, men också de annorlunda bilderna av prostituerade på bordeller i bland annat Egypten. (En del foton är synnerligen erotiska. Bland annat får vi se ett par kvinnor ”in action”. Pryda jag rodnade i mörkret.) Anders Zorn var en av de första konstnärerna att använda just kameran som hjälpmedel. Eftersom det ansågs vara lite fusk var fotografering av modeller inte nåt man talade om offentligt. Att Anders Zorns foton lyfts fram här gör därför denna utställning extra intressant.


Men… Låt nu inte mina åsikter om verken styra! Gå dit och gör din egen bedömning.

 

Här hittar du Fotografiska museet:

Fotografiska museet finns på Stadsgårdshamnen 22, nära Slussen, i Stockholm.

Museet har öppet alla dagar utom midsommarafton och julafton kl. 9 – 23.

Entré: 120 kronor. Pensionär och studerande (ta med giltigt studentbevis!) samt grupper om minst 20 personer: 90 kronor. Barn under tolv år: gratis.

Museet finns också på Facebook, Instagram och Twitter.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan har landat något, i alla fall.


 

Mönster i glaset på busskuren i stan

Grått… I alla fall är glaset i busskuren vid Centralen i Uppsala det.

Att uppleva saker utanför hemmet är berikande och stimulerande. Sen nekar jag inte till att det är lite skönt att komma hem igen också – även om jag gärna hade stannat ett par dar till. Extra tomt kändes det eftersom Fästmön och jag skildes åt vid Centralen i Uppsala för att ta olika bussar hem. Men idag får jag

låna

henne ett par dygn igen, fast hon ska också göra andra saker än hänga med mig hela tiden när hon är här.

Lite grått är det ändå att komma hem när dagarna har varit fulla av intryck. Dessutom vaknade jag inte till nån blå himmel och sol idag, utan molniga, ljusgråa skyar. Redan en kvart över sex vaknade jag av ett herrans liv borta vid nåt soprum. Kommer verkligen sopgubbarna så tidigt? Det är märkligt, men det är faktiskt mer

livat

här där jag bor än på självaste Ringvägen i Stockholm, där jag bodde i helgen… En intern rapport avslöjade också att det varit stark rökutveckling bland folkmassorna här i söndags. Jag är glad att jag inte var här. Samtidigt är jag glad att nån annan än jag kan

se problemet.

Nu är bara frågan hur jag ska hantera det. Uppenbarligen är ju alla inte pratbara. Det är så många som blir stötta när en uttrycker att de utför störande handlingar och liknande. Jag kan också bli förbannad när nån näpser mig, men om förhållandet hade varit omvänt skulle jag åtminstone ha försökt skärpa till mig. Hur roligt är det att veta att man faktiskt stör andra människor? Det är väl bara [och här tänkte jag skriva ett namn] som gillar det? (Fyll i valfritt namn inom parentesen om du vill. Jag tänker ett specifikt namn och undrar hur somliga mår sen, när den här bloggens utrymme är fullt – vilket det är om tio procent. Vem ska då trakassseras och förföljas, tro?)

ICAs jumbokräftor

ICA:s jumbokräftor brukar jag gilla bäst.

I kväll ska jag försöka att duka på ballen*, för vi ska ha kräftskiva. Det är ett sätt att göra tillvaron lite rolig. Jag har ICA:s jumbokräftor framme på tining. Dessa kräftor har inte alltid varit bäst, men det är ändå dem jag har köpt genom åren.

Till skillnad från somliga har jag ju inte tillgång till nåt fiskevatten,

sa hon grinigt.

Det gäller att hitta saker att se fram emot, träffa människor som tillför nåt och göra roliga saker som helst inte kostar nånting. (Jisses, så bra jag har blivit på det senare!) Framöver ska jag bland annat träffa bloggbekantingen Ewa för bokbyte (vi vann böcker hos varandra!). Vidare ska det bli ett besök på den bästa arbetsplats jag har haft för att träffa före detta kollegor och titta på deras nya, fina lokaler. Visst är jag ledsen att jag inte är kvar där, men vikariat och projektanställningar tar ju slut, de sups inte bort, som vissa puckons partners-när-det-passar påstår, ivrigt påhejade av puckot själv och en och annan trollpacka.

Men att skratta är roligare än att gråta, det tycker väl alla? Igår läste jag en artikel om hur vi skrattar i sociala medier. Det är Fejan som har undersökt amerikaner och hur de garvar i cyberspace.

Så här blev utfallet:

  1. ha ha (över 50 procent)
  2. en emoji (cirka 30 procent)
  3. he he (13 procent)

Fantasifullt språk? Eh..? Det är mer alarmerande att bara 15 procent e-skrattar i veckan, tycker jag.

Skrattpåse

Nån som fortfarande använder tygpåsar för att skratta?


Här på bloggen
lägger jag ofta ut en smiley, vilket torde vara likvärt med emojis, som jag använder när jag är social och skrattar via mobilen. Men hur skrattar DU i sociala medier??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett utställt inlägg där rubriken med all säkerhet klarnar allt eftersom du läser vidare i texten.


 

Foto är ett av mina stora intressen, kanske näst efter litteratur. Men när Fästmön berättade att Lars Lerin hade en utställning på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm just de dagar vi skulle vara i Stan, var jag inte sen att nappa. Lars Lerin är framför allt konstnär. Han vann det litterära Augustpriset för bästa fackbok förra året för sin Naturlära. Dessutom har jag har hört honom sommarprata och jag har sett en dokumentärfilm på TV om honom, hans konst och hans kärlek. Så mitt sikte var inställt på Lars. Men jag fick också foto och Cecil Beaton på köpet, samt Kakan Hermansson och Nino Ramsby i lördags!

Audrey Hepburn fotad av Cecil Beaton 1963

Audrey Hepburn fotad av Cecil Beaton 1963. (Bilden är lånad med tillstånd av Sven-Harrys konstmuseum)

Den där bilden av Audrey Hepburn från 1963… Jag gissar att jag inte är den enda som har fascinerats av den… Faktum är att jag skulle kunna ha blivit stående framför den i timmar. Den har sannerligen en rent hypnotisk effekt. Men där fanns så många fler verk av Cecil Beaton att beskåda, samtliga i svartvitt, förstås.

Vid första anblicken kan bilderna se väldigt… enkla ut. Inget märkvärdiga. Tittar en lite längre ser en så mycket mer – trots att porträttfigurerna inte alltid möter betraktarens blick.

Cecil Beaton föddes samma år som min morfar, 1904, och dog 1980. Han fotade stjärnor från filmen, kungligheter med flera från 1930-talet och cirka 40 år framåt. Jag hörde två äldre damer ampert konstatera i utställningssalen att Cecil Beatons bilder är alltför arrangerade. Ja, kanske det. Men är inte det ett av de allra bästa sätten att lyckas med just porträtt? Sen är det väl hur man arrangerar bilden som speglar objektet på ett speciellt sätt, tycker jag. I just detta arrangerande ligger Cecil Beatons styrka som porträttfotograf, enligt min mening.

Idag förvaltar Sotheby’s Cecil Beatons fantastiska samling, en samling som också består av verk från andra världskriget. Den som är i Stockholm kan se en bråkdel av dem på Sven-Harrys konstmuseum vid Vasaparken augusti månad ut. Gör det!

Men Lars Lerin-utställningen, dårå? Lugn, den missade jag inte. I samband med EuroGames, ett HBTQ-evenemang med inslag av idrott, kultur och politik, visar Sven-Harrys konstmuseum en liten utställning med Lars Lerin samt även Kakan Hermansson och Nino Ramsby. EuroGames avslutades igår, söndag, men även denna utställning finns kvar månaden ut.

Detalj ur Tillsammans I till XXII av Lars Lerin

Detalj ur Tillsammans I till XXII av Lars Lerin (Lånat via Creative commons)

 

Transboy III

Transboy III av Nino Ramsby. (Lånat via Creative Commons)

Med vidlyftiga penseldrag (!) kan jag säga att Lars Lerins bilder av gaypar är mycket intima och nakna, Kakan Hermanssons verk ser ut som nåt ett dagisbarn framställt och Nino Ramsbys verk överraskade mig positivt, trots sin svärta. Eftersom den sistnämnde även är både sångare och musiker har han tänkt berätta om resan som transsexuell kille i bild, sång och dikt. Oerhört smärtsamt, oerhört nära, oerhört skört.

 


Låt nu inte mina åsikter om verken styra! Gå dit och gör din egen bedömning.

 

 

Här hittar du Sven-Harrys:

Sven-Harrys konstmuseum finns på Eastmanvägen 10 – 12, nära Vasaparken, i Stockholm.

Museet har öppet onsdag – fredag kl. 11 – 19 samt lördag – söndag kl. 11 – 17. Tisdagar är reserverade för förbokade grupper!

Entré konsthallen: 100 kronor. Pensionär och studerande: 80 kronor. Barn och unga under 18 år: gratis

Sven-Harrys hem och konstsamling: 150 kronor (inkl. konsthallen). Pensionär och studerande: 130 kronor. Barn och unga under 18 år: gratis

Museet finns också på Fejan, Instagram och Vimeo.

 


Livet är kort.

Read Full Post »