Ett högst personligt inlägg.
Kanske var jag inte mer än fem år när jag visste. Då fanns inte orden. Det skulle dröja många år till dess att orden fanns. Instinkten sa till mig att tiga. Jag bar både skam och längtan.
Mina drömmar… Alla gick de ut på att jag en morgon skulle vakna och allt var annorlunda, förändrat, rätt. Som om ett mirakel skett den gångna natten. Ett under, som ingen ifrågasatte.
I mitt nya liv skulle lögnerna vara borta. Jag skulle ses för den jag var, inte den jag omöjligen kunde vara. Det skulle vara paradiset att slippa låtsas.
Men vi vet ju att mirakel sker ytterst sällan. Den som tror på under och drömmar lever inte riktigt i den här världen. Och åren gick. Jag blev 15, 25, 50… Skammen och längtan var fortfarande mina. Skillnaden var, emellertid, att det hade blivit försent. Mina ögon hade förlorat sin barnsliga glans. Hoppet hade flugit sin kos. En livstid hade gått till spillo. För jag var ju inte…
Vill du veta vad det var jag inte var??? Vill du läsa mera??? Då får du ge dig till tåls ett par dar. Det här inlägget är nämligen tidsinställt och jag är bortrest utan dator.
To be continued…
Livet är kort.