A boy like her

Ett inlägg om en dokumentärfilm.

---

 

SvT 2 har regnbågsvecka. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, för jag tycker att det borde finnas HBTQ-program i varje veckas TV-tablå, inte bara under Stockholm Pride-veckan. Men visst. SvT hör till de bättre kanalerna – SvT1 kör ju Cucumber och Banana, två serier jag gillar mycket. I kväll har jag emellertid sett en isländsk dokumentärfilm om Hrafnhildur som föddes som pojke men som sen 2012 är kvinna. A boy like her heter den prisbelönta dokumentären.

Hrafnhildur tittar på gamla foton av sig själv som barn. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: DRAKÓ Films)

 

Hrafnhildurs resa tar förstås många år. Dessa år är nerkortade till en timmes film. I den första scenen träffar hon en gammal vän som kände henne på den tiden hon var kille. Det är ett känsloladdat möte – och naturligtvis inte det enda känslosamma i den här filmen. Ändå är det inte gråt och klagan utan Hrafnhildur och hennes nära och kära berättar rakt, utan krusiduller, om förändringen och känslorna kring könsbytet. Som tittare kan man bara ana hur nära sammanbrottet är när Islands lagar plötsligt ändras så att samhället inte står för könskorrigerande kirurgi längre. Som tur är ändras lagarna igen: sen den 27 juni 2012 har isländska transpersoner rätt till könskorrigerande operation. Hittills har 20 personer på Island bytt kön.

Hrafnhildur ger ett mycket sympatiskt intryck. På ytan är hon lugn, men den som har nån form av förmåga till empati kan säkert gissa sig till stormarna inuti. Det är en snygg tjej vi tittare möter, en vanlig tjej, knappt 30 år ung. Och ändå är vanlig fel ord, förstås… Intressant är scenen när Hrafnhildur sitter med två tjejkompisar och berättar om operationen. De ställer de mest intima frågor och hon svarar efter bästa förmåga, trots att det naturligtvis är jobbigt och inte helt enkelt.

Det här är en riktigt bra dokumentärfilm som får högsta Toffelomdöme. Filmen behandlar på ett fantastiskt bra och till synes enkelt sätt en väldigt intim och djup förändring i och av en människas liv.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Festivalkval med Jesus eller Familjen..?

Ett festligt inlägg.

---

 

Ärligt talat skämtar jag lite när jag skriver ”kval” i rubriken. För mig är det nämligen inget som helst val-kval mellan Livets ords Europakonferens och Stockholm Pride, två festivaler som pågår den här veckan. Livets ords festival hette tidigare Jesusfestival. Det låter lite roligare och poppigare än Europakonferens, men inte för nåt smör i Småland skulle jag gå dit. För mig är Livets ord nämligen fortfarande en sekt. Sen får andra, som kanske till exempel Kristdemokraternas partiledare, ha andra åsikter. Ebba Busch Thor har ju gått hela grundskolan hos Livets ord, så jag gissar att hon tycker annorlunda än jag.

Nä, när Tofflan väljer festival blir det den med Familjen, det vill säga Pride. Idag öppnar Pride House i Kulturhuset i Stockholm. Konst, musik, debatt, film, samtal, teater, workshoppar och lycka utlovas liksom både nya, okända namn och gamla elefanter. Här kan du kolla hela programmet för Pride House!

Själv införskaffade jag för en gångs skull Pridebiljett i vintras (det vill säga Fästmön fixade biljetter!) till samma pris som ett dagpass på antingen torsdag, fredag eller lördag kostar nu. Men av olika skäl som jag inte tänker redovisa här blir det inget besök för min del förrän tidigast på lördag när jag hoppas kunna delta i paraden. För paraden har jag bara missat två gånger – 2006, när min pappa just hade gått bort och 2010, när jag hade en tromboflebit i mitt vänsterben (jag var åskådare det året). Som förra året startar paraden tyvärr vid Mariatorget, där vem som helst kan få panikångest i människomassorna. Färdvägen går sen via Söder och Gamla stan in till City och vidare till Östermalm där målet är Pride Park på Östermalms IP.

Även om inte jag kan delta så mycket i årets Pride är det självklart den festival jag väljer. (Därmed inte sagt att jag har valt bort Jesus i mitt liv – that’s for me to know and for you to find out!) Invigningstalar gör hiphopartisten Timbuktu av nån anledning. Inte för att jag har nåt emot honom, men jag kan tänka mig flera andra artister med större Prideanknytning.

Jag hoppas att du som ska vara med på hela eller större delar av Stockholm Pride 2015 får kanonfina dagar!

Happy Pride!

 

PS Den som är hemma i kväll och har tillgång till TV har möjlighet att se SvT2:s regnbågstema. I kväll visas den isländska dokumentären A boy like her klockan 20 – 21. Filmen handlar om Hrafnhildur som efter 25 år berättade för sin familj och sina vänner att hon inte var en man utan en kvinna.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tystnaden är underskattad!

Ett tyst och hyssjande inlägg.

---

 

Jag vill ha tystnad!

Igår läste jag en krönika om tystnad. Ellinor Skagegård på lokalblaskan avnjöt två dagars tyst retreat och kände en sällan uppnådd frihet. Jag håller med henne fullständigt när hon skriver att det i dagens bruskultur är

[…] ett privilegium att kunna välja bort buller, prat eller mobilsignaler. Det handlar inte om total tystnad, utan om att kunna höra fågelkvitter, vinden i träden, knakandet i ett gammalt hus, mina egna hjärtslag. […]

Vidare beskriver Ellinor Skagegård som jämförelse och kontrast ett besök på Stadsbibliotekets barnavdelning. Där var det allt annat än tyst, det stojades, lektes och sprangs omkring. Inget ställe för barn som bara vill sitta stilla i tystnad och läsa en stund. Vad jag förstår har det tidigare i sommar pågått en diskussion om huruvida det ska råda tystnad på våra bibliotek eller om biblioteken ska vara nån sorts allaktivitetshus. Den diskussionen har jag missat, troligen för att jag aldrig går på bibliotek längre. Skälen till detta är mycket enkla och två:

1. jag måste in till stan och det kostar pengar och energi (ifall jag ska åka kommunalt)
2. jag trivs inte på Stadsbiblioteket i Uppsala för där är inte tyst

Hade jag deltagit i diskussionen är jag emellertid osäker på vilken ställning jag hade tagit. Jag är fullt medveten om att det saknas mötesplatser i verkliga livet idag. Ställen där vi kan träffas utan att det kostar nåt. Men det saknas också ställen där vi kan få ro och få uppleva tystnad tillsammans med andra människor. För det finns nåt som heter social gemenskap även i tystnad…

Det är plågsamt att bo i flerfamiljshus med alla ljud.

I morse höll jag på att bli smått nipprig på ett utdraget och entonigt ljud utifrån. Ja, man har ju öppna fönster lite här och var så här års. Det lät som om jag hade besök av ett mobilt tandläkarteam som borrade i varenda tand i huset. I själva verket var det en sommarjobbande ungdom som med en trimmer höll på att ta bort ogräs kring tennisbanan på baksidan. H*n hade förstås hörselskydd, det hade inte jag. Gissningsvis var det fler än jag som inte uppskattade hans arbete som startade strax efter klockan sju. Jag hade då varit vaken och uppe sen sextiden, men jag satt och skrev. Och det blev plötsligt väldigt svårt på grund av oljudet. När jag skriver behöver jag nämligen tystnaden som enda sällskap. Jag kan inte ens skriva till favoritmusik, det måste vara tyst. Med detta sagt kan du kanske ana hur plågsamt det är för mig att bo i ett flerfamiljshus..? Allt smällande i dörrar, spikande, mobilpratande, musikspelande, borrande, slipande, pratande, gullande med småbarn, skrikande, klampande, dundrande i trappräcket… Det gör ont i mig. Kunde jag så skulle jag flytta, helst till en stuga i skogen.

Märkligt nog är det vid ett enda tillfälle jag verkligen uppskattar ljud. Som svagt, svagt bakgrundsljud vill jag ha TV:n på i sovrummet för att kunna somna. Jag försöker vänja mig av med detta och det går bra ibland, ibland inte. Men jag kan inte låta bli att undra om jag är ljudskadad…

Hur är DU??? Vill DU ha tystnad eller behöver DU ljud??? Skriv några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Deckarnas svenska landskap: Från Skåne till Lappland

Ett inlägg om en bok.

---

 

En bok om deckarförfattare och hur dessa använder landskap och natur i sina böcker… När boken Deckarnas svenska landskap: Från Skåne till Lappland kom ut förra året hamnade den högt på min önskelista. Jag läser mycket deckare och fascineras av pusslandet och bevissamlandet fram till upplösningen i dessa böcker. Men också av skildringarna av det som är både mitt i handlingen och runt omkring, som karaktärer och miljöer. Kerstin Bergman har varit redaktör för boken och har tillsammans med ett antal skribenter – litteraturvetare och journalister – fått ihop ett kapitel om varje landskap. Tack vare ett förmånligt namnsdagserbjudande (!) från CDon kunde jag köpa den här boken i början av månaden!

Att det mördas otroligt många människor litterärt sett på Gotland kände jag till sen tidigare. Men det mördas även ganska bra fiktivt i resten av Sverige också. I den här boken presenteras olika författare som representant för var sitt landskap och hur de har använt landskapet i sina böcker. Samtliga texter är välskrivna, om än tämligen torra! Tänk, den här boken hade kunnat göras hur spännande som helst! Ett större antal bilder som komplement hade till exempel på ett enkelt sätt förstärkt texterna och lyft fram dem. Nu blir det understundom rätt… trist och tråkigt.

Samtidigt får jag en del aha-upplevelser och naturligtvis många lästips. Det slår mig också hur många författare som har lämnat sina hembygder – men återvänt till dem i sina böcker! Alla var ju inte som Maria Lang som var sitt Nora/Skoga trogen genom hela livet tack vare dubbel bosättning under de yrkesverksamma åren i Stockholm! Kapitlet om henne läste jag för övrigt först. Full av intryck från trippen till Nora blev jag ganska besviken. Kanske mest för att kapitelförfattaren refererar till en mordvandring hon gjorde där för tre år sen. Det känns som lite gammal skåpmat. När det gäller Maria Lang finns det ju massor att ösa ur och systersonen Ove Hoffner, som 70+ i ålder ju fortfarande leder mordvandringarna, är naturligtvis en av de främsta källorna.

I övrigt gillar jag formen på boken, som är inbunden i danskt band med flikar på omslagets pärmar. Pappret är behagligt lätt gultonat, vilket mina ögon uppskattar.

Trots min något kritiska hållning ovan ger jag ändå den här boken högt betyg. Den håller vad rubriken lovar. Men den kunde ha gjort så mycket mer!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »