Ett inlägg som inte är så mycket.
En bleknad dag.
I morse var det sol, men nu har dan bleknat. Inte mig emot. Jag gillar inte den stekheta solen. Samtidigt var det lite typat igår att det började regna just som vi slagit oss ner utomhus för att inta glass och kaffe. Idag tänker jag inte slå mig ner utomhus. På agendan står att hasa över till Tokerian och handla. Det ska jag väl klara av oavsett väder. Men det är svårt, det här med mat. De senaste dagarna, förutom i lördags, har jag hittat rester i kyl och frys. Idag har jag inte hittat nåt mer än 800 gram kycklingfärs i frysen. Det är ju inte precis nåt jag tar fram och lagar till när jag är ensam. Tokerian har slutat med sin salladsbar, annars hade det varit ett lagom slött alternativ till idag. För att köpa ingredienser och blanda till en sallad själv är ju lite jobbigt (<== jag hånar mig själv).
Det är tisdag idag och det är ju, som bekant, inte min favoritdag. Jag har två dar framför mig med ingenting och i skrivande stund känns det lite jobbigt, minst sagt. Jag är ledsen och jag tycker inte om att vara ledsen. Människor omkring mig lyckas förändra sina liv, på små eller större sätt. Här händer ingenting mer än att jag försöker hitta energikarameller. Tyvärr ger dessa mig inte nån betald sysselsättning. Mina teoretiska väggar är fulla av rivmärken efter min klättring. Jag vill, jag försöker, men ingenting händer.
Huset och gården är märkligt tysta idag. Kanske sover sommarlovs- och semestermänniskorna ännu. Själv vaknade jag halv sju efter cirka sex timmars sömn. Jag grät tills jag somnade. Det blir så vissa nätter när verkligheten och min egen intighet blir alltför påtaglig. Det är så många år nu som jag har tvingats vara stark. Om jag bara såg en ände, om jag bara såg ett ljus skulle det vara lättare att hantera det så kallade livet.
Nästa vecka är det Pride i Stockholm. För en gångs skull har jag biljett, men jag ska inte åka dit av olika skäl. Möjligen till paraden på lördagen. Fast hur kul är det att delta i avslutningen av en fest man inte har varit med på? Nä, det får nog vara som det känns idag. Jag kanske har tur och kan följa kvällsfesterna via nån kvällsblaskas TV-sändningar. Det gjorde jag ett år när jag inte kunde åka till torsdagens schlagerfest. Med en öl vid datorn blir det nästan som att vara där och samtidigt slippa det jobbiga, det som känns för mycket för tillfället.
Jag undrar hur länge jag orkar roa.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Sådana här kväller nätter och dagar är vänner och familj viktiga! Jag vet inte men din familj kanske också har semester nu? Åk till Anna och var med henne. Det är ju det ni är till för för varann. Ja självklart mer än sällskap och tröst.. 🙂 Hade ni varit sambo hade ni ju varit med varann var dag så en akut besöksdag när du mår dåligt kanske går an 🙂
Det känns lite farligt och destruktivt att va själv när man mår sådär! Fast man sällan vill, så gör sällskap gott.. Du ska fortsätta roa länge till! 🙂
Men vi är inte sambor och jag var ensam och det fanns ingen jag kände att jag vill ringa och störa. Jag hanterar det själv. Jag får vara ledsen en stund, det går över. 😥
När jag inte roar tiger människor. Utom såna som du, Trulsan. Tack!
De allra flesta nära och speciellt kära vill att man ringer och stör, eller plingar på dörren vid konstiga tider. Man läker tillsammans. ❤️ Jag tror inte de skulle tycka att du stör!
Det viktigaste är att inte isolera sig när man är deppig / ledsen.
Man ska inte behöva roa hela tiden.. Ha en bättre dag.
Men ibland är nära och kära inte tillgängliga.
Det kan finnas olika skäl till att en är ledsen en dag och allt kan inte läkas med hjälp av andra utan en måste ta tag i saker. Eller bara få vara ledsen.
Tårarna börjar väl torka nu. 😉
Vad jag önskar att det ville ordna sig med jobb för dig också.
Jag hoppas att tårarna har torkat för den här gången och att du mår bättre.
Du är allt bra gullig, du Mona!
Tyvärr gör tårarna inte som jag vill, men det blev i vart fall ett litet uppehåll på eftermiddagen. 😥