Ett inlägg om svårigheten att svara.
När jag skriver – med vässad penna eller slö eller via e-post – vill jag gärna ha ett svar.
Det händer att jag i min förtvivlan sliter mitt hår. En ständig orsak till detta hårslitande är uteblivna svar. Jag saknar allt från svar på direkta frågor via anmälningar till ansökningar. Varför är det så svårt att svara, Sverige???
Idag kommunicerar vi ofta via e-post, särskilt när det gäller ansökningar av olika slag. De flesta företag och organisationer har nån sorts autosvar man får tillbaka. OK, då vet jag i alla fall att min fråga/ansökan har kommit fram.
Men sen då? Jorå, självklart fattar jag – efter några veckor – att ett uteblivet svar på en jobbansökan är ett nej. Fast i mina ögon är det ett nej på ett dåligt och oförskämt sätt. I de flesta e-postprogram går det att klumpa ihop alla som sökt men inte ska bli anställda i en grupp dolda mottagare och skriva att
tyvärr, det blir ett nej den här gången.
Det krävs några copy and paste, ett par textrader och sen ett sänd-klick. Är det svårt och jobbigt på nåt vis, eller? Jag säger som qpaqex (som emellertid aldrig svarade på min kommentar…):
Arbetsgivare – svara på ansökningar det vinner ni på. […] Om ni vill att jag skall ha en bra bild av er som arbetsgivare även om ni inte anställde mig […]
Tyvärr breder det här oskicket ut sig. För ett tag sen mejlade jag en ansökan till en författare att recensera en ny bok jag var intresserad av. (Notera att jag skrev i imperfekt.) Inget svar. Dagarna gick. Till sist kontaktade jag författaren via denn*s blogg och undrade i en kommentar om det möjligen hade kommit nåt mejl. Efter nån dag fick jag svar – på bloggen.
Jodå, ditt mejl har kommit fram.
Sen vet jag inget mer, för nåt besked lämnades inte. Tror du att jag har nån lust kvar att recensera? Nej, det har jag inte. Det är oförskämt att inte svara! Det går att ställa in autosvar i e-postprogram även som privatperson – om man nu får så många ansökningar att recensera ens verk.
Den här gratistidningen finns inte på riktigt.
I förra veckan kom inte den lokala gratistidningen till min postbox. OK, den är just gratis, men den är rätt bra och den är den enda papperstidning jag har tillgång till. Så jag gick ut på nätet och kollade upp var jag skulle anmäla utebliven tidning. Jag hittade en e-postadress, skrev några rader, namn och adress och mejlade. På nätet stod att alla mejl vidarebefordras till distributören, stans lokalblaska. Vad tror du hände? Nej, jag fick varken svar eller nån tidning. Dåligt, dåligt, dåligt! Snart är det torsdag igen. Då skuttar jag inte lika förväntansfull nerför trappan för att kolla om jag har fått nån tidning, kan jag meddela.
Kundtjänst och kundservice, vad är det i Sverige idag? Är det att strunta i att svara när presumtiva anställda, kunder med flera frågar efter nånting? Eller är det sättet som ett av vårt lands största företag som levererar telefoni med mera använder sitt Twitterkonto på: man tipsar om TV-program? (Vem kan inte leta själv i tablåerna, liksom..?)
Varför är det så svårt att svara, Sverige???
Hallå..? Hallå..? HALLÅ???
(Jag svarar på ALLA publicerade kommentarer på min blogg, i alla fall.)
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
