Ett inlägg till min mamma.
Påbyltad i mammas trygga armar vintern 1962 – 1963. Jag var inte ett år än här. Pappa fotade.
När jag var liten var du min idol, mamma. Du var inte bara gårdens vackraste och modernaste mamma, du var världens snällaste också. Varje stund jag kunde sökte din närhet. Men sen blev du sjuk. Kanske var det därför jag ännu mer ville vara där du var de gånger du var hemma från sjukhuset.
Jag blev arg på din sjukdom, arg på dig. Vi har inte haft nån riktigt bra relation, mamma. Det var ju pappa som blev min trygghet när jag var liten, pappa jag senare också vände mig till när nånting var svårt. Men det var alltid, alltid dig, mamma, som jag längtade efter.
Åren gick och jag lämnade Metropolen Byhålan. Där kändes för trångt och för kvävande. En sån som jag passade inte in. Jag byggde mig ett nytt liv så småningom här i Uppsala, men försökte åka ”hem” varje sommar och varje jul. Du och pappa bodde kvar i huset, trots att det enbart var pappa som skötte såväl hus som trädgård. Din dumma sjukdom satte stopp för så mycket. Dock inte för din matlagning. Den var du nästan lika känd för som ditt modellande i ungdomen.
Mamma och pappa fick knappt 50 år tillsammans varav 47 som gifta.
Så gick pappa bort och du och jag blev de två tredjedelar som finns kvar i min ursprungliga familj. Det du var med om när pappa drunknade skulle jag inte önska nån. Det var ett så hemskt slut på er kärlekshistoria, mamma. Ni var ju tillsammans i 50 år, varav 47 som gifta.
Ändå blev det så att du och jag kom varandra närmare igen. Visst kan jag bli galen ibland på dig när du tjatar om färdtjänst, dina telefoner… för att inte tala om kaffeperkolatorn. Men du är min mamma och du ställer alltid upp för mig även om min stolthet hindrar mig från att jag be dig. Du gör det ändå. Du finns där. Du är min mamma och jag älskar dig.
Jag kunde inte åka ”hem” till Mors dag, men tack vare min vän FEM fick du ett litet paket att öppna idag. I sommar fyller du 80 år. Även om jag är livegen tänker jag åka till dig då för att fira din dag. Jag blev lite ledsen att höra att du skulle äta en Findus frusenrätt idag. På födelsedagen blir det nåt smaskigare, mamma, jag lovar!
Jag och mamma sommaren 2014 på mammas 79-årsdag.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Så fint skrivet! *kramar om*
Tack! Jag har så få gamla bilder på mig och mamma, tyvärr. Var rädd om de bilder du har på dig och din mamma, de är så fina.
Så vackert du skriver om mamma. Det är lycka att få ha mamma kvar länge
och att vara mamma likaså.
Kram
Jag är glad för att jag inte är föräldralös. Att vara mamma vet jag ingenting om, dessvärre.
Kram och tack för vänliga ord!
Så fint skrivet ❤
Ha dé!/Kram
Tack och kram! 😛
Ja jag säger bara, ta vara på stunderna du har henne i livet. Och det förstår jg ju i din text att du gör.
Kram
Det blir mest per telefon på grund av avståndet.
Kram!
Hur långt har ni emellan er?
Man kan ju hålla en god kontakt ändå med täta telefonsamtal
Det blir flera telefonsamtal i veckan.
Fint skrivet om din mamma!! Ni får se till att fira 80-årsdagen ordentligt! 🙂
Jag ska göra mitt bästa för att försöka hitta på nåt, framför allt kunna åka till henne.
Vilken fin hyllning till din mamma, blev alldeles tårögd… Hur det än är så är mamma alltid mamma och så viktig för sina barn.
Har varit borta en vecka o har således ingen koll på din situation, får uppdatera mig och läsa åtminstone de låsta inläggen, de ger nog mest information
Kram!
Mamma är alltid mamma och att hon blev sjuk kan hon ju inte hjälpa. Jag är övertygad om att mamma och pappa gjorde sitt allra bästa för att vara föräldrar.
Kram!
Hej Tofflan! Jag instämmer med de andra: En mycket vacker hyllning till din mor. Jag själv har inte det bandet till den mor som tog hand om mig som barn. Trots att jag aldrig levt tillsammans med kvinnan som födde mig finns det ett band och jag har en längtan till och efter henne. Igår tog jag mod till mig och ringde båda. Det var känslosamt och jobbigt men gav mig väldigt mycket positivt och insikt om hur viktigt det är att inte gömma mina känslor.
Jag vill också passa på och tacka dig för en mycket läsvärd blogg. Jag finner alltid något som är intressant eller som ger mig en tanke som är värd att sätta i handling eller ett gott skratt. Tack Tofflan för allt du delar med dig. Du är en fantastisk och värdefull person.
Kramar och va rädd om dig!
Hej Irene!
Dina ord gör mig rörd. Mycket! Tack för att du kan den konsten, att röra mig med DINA ord.
Det var modigt gjort av dig att ringa båda, jag är imponerad.Jag kan inte förstå hur det kändes, men jag kan ana lite grann.Det var gott att höra att det var ett mod som ledde till positiva känslor.
Fortsätt gå på den rätta vägen. Du är stark och duktig och nu vet jag att du också har mod!
Stor KRAM!