Posted in Böcker, Diskutabelt, Familj, Personligt, Vänner, tagged aldrig klarat, arbetsrum, Återbruket, över, bagagelucka, bära, bära upp, bästefåtölj, bästefåtöljen, besiktigas, besvikelse, bil, bilder, bilkörning, bokhyllor, bostad, brant trappa, damma, deckare, deckarhörna, dra av på priset, enkelt, ensam, ett svagt ögonblick, ett svar jag inte ville ha, färdig och helt slut, få plats, förberett, förutsätta, fikarast, fint bemötande, Frendo, Gamla Uppsala, gästrum, gångjärn, glasdörrar, glassplitter, god hjälp, golv, golvlampa, grädde på moset, gullig, hall, handläggare, handling, hantverkare, hemma, hyllat, hyllmetermätning, ICA Supermarket SAMköp, idiotiska frågor, illa rispade, information, inget svar, joker i fickan, kaffe, kanelbulle, katastrof, kärra lyfta, köra lagligt, laga, lämplig färg, ledig dag, litteratur, losers, möbelpolish, möra armar, möte, mejl, mera ordning, middag, missa, myndigheter, nödlösningshylla, nervös, offra, omtanke, onsdag, orkade inte hålla emot, orkar inte fixa till nåt, paja, paket, på rätt sida om ån, påfyllning, plåster på såren, polera, Power Point-presentation, sanningen, sitta i mitten, skära mig, skrivare, skruvdragare, smaka ljuvligt, sms, snäll kvinna, solskent, specifikation, stol, studsa, svag röst, tacksam, teknisk utrustning, timmar, toner, träningsvärk, tur, tvätta bilen, utsikt, varken hörde eller såg ordentligt, vaxkrita on 11 maj 2015|
20 Comments »
Ett hyllande inlägg.
Inte tror jag att jag behöver säga att det där mötet i morse var en besvikelse? Du fattar det ändå. Vi var cirka 30 losers som de hade skrapat ihop. En tjej med svag röst pratade till en Power Point-presentation. Trots att jag satt i mitten varken hörde jag eller såg ordentligt. Den viktigaste informationen fick vi inte – eller så missade jag den. Nästa måndag ska jag tillbaka på ett enskilt möte. Till dess ska jag ha svarat på några ganska idiotiska frågor samt skriva ut och ta med mig min senaste specifikation. Allt är förberett, men jag mejlade även min handläggare. Inget svar, naturligtvis. Och som grädde på moset kom just ett mejl med ett svar jag inte ville ha. Det är tur att jag har en joker i fickan…
Mötet var tack och lov över efter en knapp halvtimme, så jag åkte till Gamlis och plockade upp Fästmön. Hon hade i ett svagt ögonblick igår lovat mig att offra några timmar på sin lediga dag för att hjälpa mig bära upp bokhyllorna för min branta trappa hemma.
Clark Kent* och jag for till Återbruket för att hämta hyllorna. Jag fick sånt fint bemötande och god hjälp ut till bilen av Anders och en annan kille, som jag inte hörde namnet på. Men det började med katastrof, naturligtvis. Vem har sagt att det ska vara enkelt? Jag fick låna en skruvdragare för att montera av de fyra glasdörrarna. Det gick hur bra som helst med de sex gångjärnen per dörr – tills jag kom till det allra sista. Armarna var väl möra, för jag orkade inte hålla emot. Dörren studsade till i golvet och glassplittret flög över halva Återbruket… Alla tittade naturligtvis på mig. Den snälla killen i kassan kom till undsättning och sopade. Som plåster på såren – nej jag skar mig inte! – var han så gullig att han drog av 30 kronor per hylla eftersom jag lämnade de tre hela dörrarna kvar. Så två hyllor kostade mig alltså totalt 100 kronor!
Kaffe och kanelbulle smakade ljuvligt efter bärande, handling, bilkörning och biltvätt.
Anders tog en kärra och vi hjälptes åt att lyfta in hyllan i bilen. Eller in och in… Det kändes som om halva hyllan stack ut i bagageluckan. Jag är inte säker på att jag körde lagligt och dessutom gjorde jag det två gånger… 😳 Det var tur att jag inte behövde köra på nån stor och mycket trafikerad väg. Dessutom ligger Återbruket och min bostad på rätt sida om ån, så att säga.
Jag hade aldrig klarat att bära upp hyllorna ensam, så jag är mycket tacksam för Annas hjälp. När vi var färdiga skjutsade jag henne till ICA Heidan för att handla. Själv skulle jag hämta ett paket – toner till min skrivare. Vissa myndigheter förutsätter ju att man har teknisk utrustning av detta slag. Vi for sen ut till Himlen där jag släppte av min kära. Jag åkte tillbaka in till stan för att tvätta bilen – den ska besiktigas på onsdag, nämligen. Upptäckte att en grej hade pajat under förmiddagen, men försökte laga den så gott det nu gick. Lite nervös inför besiktningen är jag, med anledning av detta. Efter tvätten gjorde jag som alla hantverkare: jag tog fikarast. Den snälla kvinnan på Frendo bjöd på kaffe och kanelbulle eftersom jag hade tvättat bilen! Det smakade ljuvligt i solskenet.
Hemma igen skred jag till verket. Jag hade inte tid att sms-snacka med två goa vänner som undrade hur allt hade gått, men jag är tacksam för deras omtanke. Tanken var att flytta alla deckare ut från hyllorna i arbetsrummet till de ”nya” hyllorna i hallen och göra en liten deckarhörna. Stol och golvlampa fanns ju redan. Jag tänkte att kan Johanna ha en deckarhörna, så kan jag!
Jag dammade av hyllorna och polerade dem med möbelpolish. Tyvärr var båda högersidorna illa rispade, men jag fyllde i med lite vaxkrita i lämplig färg. Det blev inte sämre. Sen började jag fylla hyllorna och passade samtidigt på att damma av hyllorna i arbetsrummet. Vid 19-tiden i kväll var jag färdig. Färdig och helt slut, kan jag meddela! Jag lär ha träningsvärk i morgon, det är helt säkert. Nån middag har jag inte hemma och jag orkar inte fixa till nåt. Nu vill jag bara slå mig ner i bästefåtöljen och titta på mina nya bokhyllor.
Men du… Tror du att mina hyllmetermätningar stämde..? Här kommer några bilder från min bokhylledag. Kikar du på dem får du veta sanningen…
Detta bildspel kräver JavaScript.
*Clark Kent = min väldigt lilla bilman
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Diskutabelt, Familj, Personligt, Puckon, Vänner, tagged a-kassa, ödmjukhet, önska, överkvalificerad, barnbarn, bära, be om den, bensinpengar, beslut, bibliotek, bil, blåsa förbi, bokhyllor, brant trappa, champagne, CV, dansa på borden, dras in, elak, en del av sin lediga dag, en piss i havet, ensam, fack, fackförening, för gammal, förlåtelse, försöka lära gamla hundar sitta, förstöra, framtid, fri entré, frikänd, gammal, gömma mig, göra mig illa, göra mitt bästa, ge tillbaka, gullig, ha tålamod, hålla närmast hjärtat, helvete, Himlen, hjälpa, hoppas, hot, inte lyckats, jobb, jobba gratis, jobba lite grann, kind, Klara, kommentera, kuva, lära mig, låtsas, leva i nuet, leva på, litteratur, livet, ljuga om, ljust, lyckats, måndag morgon, möjlighet, möte, medlem, mejl, morfar, motivering, nästa steg, nålstick, norsk, nya ersättningsdagar, nylagt hår, nytt jobb, offra, omskola mig, otålig natur, partiledardebatt, på gång, politik, publicera, råd, retorisk fråga, rufsa till, söka jobb, skäms, sköta mig exemplariskt, skitjobb, sluta, snällingar, starta, ställa upp på, straffas, studera, studielån, system, tack, tänka optimistiskt, terapi, tidsinställa, Toffelmuseum, tveksam, tvinga mig, tvinga mig att jobba gratis, undanbe, välmenande, värdelös, verklighet, veta, vettiga svar, vilken sorts jobb, vind on 11 maj 2015|
Ett lägesbeskrivande inlägg.
Jag struntade fullständigt i partiledardebatten igår kväll. I stället såg jag på norska Frikänd och skrev det här inlägget för att tidsinställa det för publicering måndag morgon. För det här med politik och verklighet går inte ihop längre i min värld. Min värld är här och nu och idag är det sista dagen jag får ersättning från min a-kassa. A-kassan, där jag har varit medlem sen 1986. Varje månad sen april det året har jag betalat min avgift – även de månader jag har varit arbetslös. Från och med idag är jag helt värdelös för mitt fack. Och min morfar, som startade fackföreningar, han sitter säkert där uppe i himlen och skäms över sitt barnbarn…
Det är möjligt att jag får nya ersättningsdagar, för jag jobbade trots allt en del förra året. Men några vettiga svar får jag inte från a-kassan. Därför är jag nu på ett möte i stan. Ett möte som jag misstänker går ut på att försöka tvinga mig att jobba gratis eller för en piss i havet. Och det tänker inte jag ställa upp på. Jag vill inget hellre än att jobba, men jag vill också ha skälig lön för det. Att leva på a-kassa går, men det har varit svårt. Systemet tillåter nämligen inte att man jobbar lite grann om möjlighet ges – då straffas man. Dessutom utsätts du för hot hela tiden om att din ersättning dras in om du inte gör si eller så. Jag har skött mig exemplariskt, jag vet det, men jag har misslyckats med en sak: att få ett nytt jobb. För övrigt finns det ingen möjlighet för mig att studera eller omskola mig – vad ska jag leva på under den tiden? Studielån eller studiebidrag får jag inte för jag är för gammal. Så du som ständigt kommer med den typen av råd kan sluta med det. Dessutom har ingen mer än jag själv och min handläggare nån aning vilken sorts jobb jag har sökt och söker. Men det som du kallar för skitjobb får jag inte – med motiveringen att jag är överkvalificerad. Så vilken del av mitt CV ska jag ljuga om, det vill säga ta bort? (<== retorisk fråga)
Den sista dagen…
Dans endast på borden!
Nu har jag en och annan sak på gång. Det vet en del av er. Några vet lite, andra vet mer. Jag vill tänka optimistiskt och ljust på framtiden, men när det blir för svårt gömmer jag mig bland mina böcker. Att greja med hyllorna och litteraturen idag blir min terapi för 2 x 80 kronor plus bensinpengar. Om jag nu får in hyllorna i min lilla bil. Ju mer jag tänker på det, desto mer tveksam blir jag. Fästmön har varit gullig nog att offra en del av sin lediga dag och komma hit för att hjälpa mig bära hyllorna uppför min branta trappa. För när jag tänker på det är jag inte säker på att jag klarar det heller ensam.
Det är inte mycket vi människor klarar av att göra ensamma, eller hur? Det är därför gott att inte vara ensam, att inte ha varit ensam genom de senaste sex årens helvete. Jag hoppas och önskar att jag nån gång i framtiden kan ge tillbaka nåt av det jag har fått av alla snällingar. I bästa fall ska vi dricka champagne snart och dansa på borden. I värsta fall ska jag göra mitt hem till ett Toffelmuseum där snällingar har fri entré att komma och titta på mitt bibliotek. Men då kommer jag själv inte att vara här. Då är jag vinden som blåser förbi din kind och rufsar till ditt nylagda hår en aning.
Till dess jag vet hur det blir måste jag leva i nuet och ha tålamod. Först när jag vet kan jag ta beslut om nästa steg. Jag är dessvärre en otålig natur. Livet har försökt kuva mig. Det har inte lyckats. Jag kommer aldrig nånsin att tacka personen som förstörde det för mig, trots att det var bland det sista h*n sa till mig. Aldrig får h*n heller min förlåtelse, för h*n har inte ens bett om den. H*n ägnar i stället sina dagar åt att göra av med alla pengar h*n har tillskansat sig och har inte vett att känna ödmjukhet. Faktum är att jag har fått lära mig det. Och jag har lyckats – på nästan alla plan, men inte detta. Men jag har gjort mitt bästa och mer kan jag inte göra. Jag är gammal. Försök lära gamla hundar sitta – på alla ställen. Det går inte.
I min fortune cookie i fredags…
Det här inlägget kan ingen kommentera. Jag undanber mig också mejl som låtsas vara välmenande, men som bara är elaka. Skälet är att jag inte vill få fler nålstick från människor som bara vill göra mig illa. Men jag vet vilka mina vänner är och er håller jag närmast hjärtat. TACK för att ni finns!
Livet är kort.
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 