Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 12 april, 2015

Ett inlägg om en bok.


 

Fredrik BackmanBritt-Marie var här skriver böcker jag berörs av. Jag skrattar och gråter åt Ove och mormor. På bokrean hade Akademibokhandeln särskilt reapris på Britt-Marie var här under en dag. Jag rusade till Stormarknaden och la beslag på ett exemplar. I kväll läste jag ut boken.

Britt-Marie är 63 och arbetssökande efter att hon har lämnat sin hemmafrutillvaro med mannen Kent sen 40 år tillbaka. Ödet placerar henne i Borg, en håla där allt utom pizzerian är nedlagt. Och så finns fotbollen. Britt-Marie gillar inte alls fotboll, men hon gillar ordning och reda. En dag blir hon fotbollslagets tränare.

Efter ett par sidor inser jag att Britt-Marie och jag har mycket gemensamt. Men till protokollet vill jag ha att hon är tio år äldre än jag och gift med en man! Däremot vill både Britt-Marie och jag ha jobb, inte några kurser, vi vill ha återkoppling från Arbetsförmedlingen, vi skriver listor, våra grannar kallar oss gnällkärringar, vi är bra på att städa och vi avskyr fotboll. Allt sammantaget gör att jag faller för denna tvillingsjäl redan från början.

Liksom Backmans tidigare böcker är denna en tragikomisk historia. Fast av nån anledning blir jag inte lika berörd av Britt-Marie som jag blev av Ove och mormor. Jag känner igen mig, visst, jag skrattar. Men jag gråter inte, trots att boken har sina sorgliga sidor och sin död.

Kanske, kanske skadas jag lite av det jag uppfattar som osant i boken: Britt-Marie ringer ofta, ofta sin handläggare på Arbetsförmedlingen och denna svarar. I verkligheten svarar aldrig handläggarna på Arbetsförmedlingen när man ringer till dem, de vill att man ska mejla om man vill ha kontakt med dem.

Toffelomdömet blir därför högt, men inte det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan inte skryter, men berättar vad hon har gjort. Har du problem med det, kan du sluta läsa. Nu.


 

Livet i Limbo – och då menar jag inte dansleken limbo utan det där tillståndet mellan himmel och helvete – suddar ut gränserna mellan vardag och helg. Mina lördagar och söndagar är ofta likadana som vardagarna, med den skillnaden att jag inte kliver upp senast klockan sju, som jag gör måndag – fredag, på helgerna. Idag var jag rädd för hur ryggen skulle vara, men jag sov ändå så länge som till klockan åtta. När jag slog upp mina blå utbrast jag nästan

halleluja!

Att ha gått från en smärtnivå på nio i en tiogradig skala till en nivå på tre var helt fantastiskt. Jag är så tacksam att min vårdplanering fungerade! (Och kanske för att en och annan godvillig hade ett finger med i spelet…)

En dag utan vettig sysselsättning är en förlorad dag. Sen kan man ha lite ont i ryggen i alla fall. Jag gav mig därför på projektet plantera om krukväxter. Eftersom det innebär att stå gissade jag att det skulle fungera med ryggen. Det gjorde det. Jag planterade om 18 krukväxter av kökets 20 (jag har 17 i fönstret, en på en bokhylla och två på golvet). De två golvväxterna lät jag bli. Det fanns inte en chans att jag skulle försöka mig på att lyfta dem till varken nån köksbänk eller till duschen i badkaret. Mina växter skulle nämligen inte bara få ny jord, de skulle duschas i badkaret också. Nån dagstidning har jag inte haft råd (eller lust) att ha sen 2013 (mer än två korta gratisprenumerationer), men det fanns gott om reklamblad i returpapperskassen som jag kunde använda för att skydda en av mina köksbänkar. Jord hade jag köpt häromdan och tack och lov inte burit ut den tunga påsen i förrådet. Men i förrådet hittade jag en påbörjad påse, dessutom.

Omplantering av krukväxter

Nån nytta ska man väl ha av reklamblad?! Här använde jag dem för att skydda en av bänkarna i köket när jag planterade om krukväxter idag. Olivträdet och dragonen var två av 18 växter som fick ny jord idag.


Men sen var det ju det här med fönstren. 
Jag putsade alla mina fönster – även emellan – till jul, när mamma skulle komma. Fast det struntade ju fåglarna i. De hade käkat rönnbär innan de bestämde sig för att använda en ruta i köket som toalett. Och eftersom regnet låg på fönstren åt baksidan bestämde jag mig: köksfönstret (egentligen tre fönster) skulle putsas. Allt gick bra, ryggen var samarbetsvillig, men det svåraste var förstås att ta ner den långa gardinstången samt sätta upp den igen med en ren och nystruken gardinkappa på. Att stå vid strykbrädan var helt OK för ryggen.

Gardinstrykning

Stå vid strykbrädan och stryka gardinkappa gick bra.


När jag lyfte ner stången
klev jag på en pall och höll på att ramla. Jag rev med mig lite torkade rosor på vägen ner – i övrigt blev det inga skador varken på inredning eller mig (som om nån bryr sig).

Däremot kunde det ha gått illa om det inte vore för att jag har ett strykjärn för glömska personer (50-årspresent från min mamma). Det varnar nämligen när det inte har rört på sig inom vissa minuter. Och efter åtta minuter slår det av. Jag släpade fram brädan (där gnällde ryggen lite), fyllde vatten i järnet, satte i kontakten i gästrummet – och sen jag gick ut i köket för att äta lite fil till frukost (klockan 13). Eh… ja…

Men sen strök jag och balanserade upp stången med den nystrukna gardinkappan på, flyttade tillbaka alla krukväxter och startade en maskin med tvätt. Och nu kan jag njuta av ett (egentligen tre) rent köksfönster och uppfräschade krukväxter. Det kan vara riktigt livat i Limbo om man vägrar att vila på några lagrar. Jag har ingen lust att bli kallad lat också bland allt annat jag kallas. (En del människor är rätt makalösa som tar sig rätten att fälla omdömen om personer de aldrig har träffat…)

Köksfönster

Mitt köksfönster är rent, krukväxterna är uppfräschade och en nystruken gardinkappa hänger på plats.

 

Vad har DU gjort idag, dårå???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Sin egen doktor

Ett allt annat än pjåskigt inlägg.


 

Uppdaterat inlägg: För ett antal år sen hade vi en egen familjedoktor, doktor Britt-Marie. Det var emellertid inte hon som höll mig sällskap på golvet. Vår doktor Britt-Marie kan du läsa om här!

 



Nä, vården ger jag inte mycket för.
Läkare är väldigt bra på att skriva ut recept och jag är glad att det finns e-recept – med tanke på att jag glömde mina mediciner hemma i påsk när jag gjort en långresa. Men sen… Mina besök i vården är så få som möjligt och för tillfället endast en gång i månaden.

Igår förmiddag gjorde jag nån fånig, men oförsiktig rörelse och vips började ryggen bråka med mig. Jag vet att jag sitter väldigt mycket och det är dåligt för en dålig rygg. Samtidigt behöver fötterna få vila så att hälsporrarna läker ut. Det innebär att jag försöker gå en del korta promenader, men några maratonlopp blir det inte. Igår, när jag hade skjutsat Fästmön till jobbet mitt på dan, bestämde sig ryggeländet för att motarbeta mig. Hur jag tog mig ur bilen är en gåta och det tog tid, men det gick.

Hemma packade jag upp, skrev ett inlägg på halvstående fot och därefter placerade jag min feta lekamen på köksgolvet, med benen i rät vinkel på en köksstol. Ner kom jag, men det är alltid spännande att se om jag kommer upp. Det vimlar ju inte precis av folk här hemma som kan hjälpa mig till stående läge.

På köksgolvet med en bok

På köksgolvet.


Britt-Marie
höll mig sällskap
på golvet medan jag avlastade ryggen och medan jag gjorde mina övningar, men jag måste säga att det är skönare att sitta och läsa i en kökssoffa än att ligga och läsa på ett köksgolv. Dessutom var jag förbannad, för jag hade ju tänkt putsa fönstren åt framsidan, det vill säga köksfönstren och sovrumsfönstret. Det var inte att tänka på. Jag tröstade mig med lite go-fika som Anna hade skickat med, för jag tog mig upp för egen maskin från det kalla golvet och fikade vid köksbordet. Man är väl civiliserad?!

Eftermiddagsfika

Go-fika på lördagen.


Mamma fick ett samtal 
och yngste bonussonen och jag hade sms-kontakt hela dan och kvällen. När jag telefonerade trampade jag som vanligt omkring här i min enoooorma (NOT!) lägenhet. Men ryggen blev bara värre och värre. Framåt kvällen lagade jag mat – och passade på att hota ryggen med både Paraflex och Tradolan. Jag är en sån som inte tar tabletter om jag inte måste för att överleva. Men när lördagen hade gått över i kväll kände jag mest för att hoppa ut genom ett av mina skitiga fönster på grund av smärtan. Det hade nog varit lite dumt. Eller? 

Lördagsmiddag fiskgratäng och Paraflex

Lördagsmiddagen bestod av micrad fiskgratäng och hot om Paraflex.


Nä, några piller blev det inte. 
Jag skulle ju ut och köra bil vid 21-tiden för att min älskade födelsedagsflicka skulle få vara hemma hos sig 21.30 i stället för 22.30. Det gick nästan bra att köra bil – förutom när jag skulle trampa ner kopplingen. Efter avslutad tur satt jag i bilen utanför garaget en god stund innan jag kunde ta mig ur och öppna porten. Men allting går – utom tennsoldater och små barn. Det fanns ingen hemsjukvård att ringa till, ingen pappa som på starka armar bar in mig. Kan själv. Dessutom är jag min egen doktor, jag. För när solen gick ner gjorde jag en vårdplanering – som jag dessutom följde!

Solnedgång

När solen gick ner gjorde jag en vårdplanering.


Jag har en toppenbra värmande gel 
i min sjukvårdslåda. Den (krämen, alltså, inte lådan!) smorde jag in mig med under kvällen. I stället för att knapra en tablett hällde jag upp en liten skål prästostbågar som jag vräkte i mig och som dessert, ett par bitar Merci ur julklappsasken från yngsta bonusdottern. Detta sköljde jag ner med en berest starköl (den var med mig i Metropolen Byhålan i påsk). Det är nämligen så att jag vet att alkohol tar bort smärtan vid inflammationer. Ja, det är farligt, men mitt förhållande till alkohol är gott och stabilt. Det blev denna enda öl, lite mer värmande kräm och sen sängen. Det gjorde ont att ligga, men jag lyckades till sist hitta en ställning som funkade. När jag somnade visste jag att jag antingen skulle vakna helt handikappad – eller i bättre skick…

Nä. Inte heller idag kan jag putsa några fönster. Tror jag. Tack och lov beror det inte på ryggen utan på vädret! För ryggen är bättre! Jag kunde ta mig ur sängen utan problem, jag kan gå, jag kan sitta lite längre stunder. Det är fortfarande farsartad akrobatik när jag ska ta på mig strumpan på vänsterfoten. Men ryggen är mycket, mycket bättre!

Förra våren gick jag till en naprapat i min desperation över ryggen. Mottagningen höll till i källarlokaler i det som en gång var ett av stans sjukhus. Man kunde bara betala kontant och pengarna försvann ner i ett kuvert i en låda. Inget kvitto, ingen stämpel i högkostnadskortet. Och kvällen före mitt tredje besök ringde nån och berättade att jag inte kunde få komma eftersom naprapaten jag gått hos hastigt hade slutat… Notera, att detta var den ENDA naprapatmottagning som den organisation som har ansvar för länsinvånarnas vård och hälsa hade avtal med 2014! Det finns andra naprapatmottagningar – men bara för den som kan betala en tre gånger mer.

Jag är hur glad som helst att jag är min egen doktor. Med skitiga fönster och regn utanför.

Regn på tennisbanan

Idag regnar det. Tennisbanan blir pool igen.

 


Livet är kort.

Read Full Post »