Tiotusen mil

Ett långkört inlägg.

---

 

Det blev en lång dag idag och slut är den inte ännu. Efter en värknatt och diverse plock på förmiddagen gav jag mig iväg runt lunchtid. Jag visste ju att storhandling väntade vid ankomsten och ville försöka hinna med den innan mörkrets inbrott. Men när jag hade en tredjedel kvar av resan blev jag nödd och tvungen att stanna för output och input. Det senare blev i form av en plastad ostmacka och kaffe. Hela 51 spänn ville kassörskan ha för detta. Jag hade en femtiolapp och en femhundring i plånkan, men ingen enkrona. Du ska inte tro att hon bjuckade på spännen. Det blev till att knäcka femhundringen. Och just som jag slagit ner rö… min bakre del för att fika insåg jag att jag hade glömt min medicin så fint i dosetten hemma i Uppsala.

Plastad macka med ost och kaffe till för 51 spänn.

Vad gjorde vi före elektronikens genombrott? Idag var jag överlycklig att det finns nåt som heter e-recept. Efter ankomsten slängde jag i mig en kopp kaffe till, tog mammas storhandlingslapp och styrde kosan mot lasarettsapoteket i Metropolen Byhålan. En mycket vänlig tjej lät mig plocka ut tre mediciner, trots att jag hade tagit ut så sent som förra veckan. Men hon gjorde en anteckning om att jag glömt mina mediciner och sen var det inte mer med det! Toppen, toppen, nu slipper jag kräkas, till exempel. Det var jag mest rädd för eftersom det är vad som händer efter ett dygn utan den ena medicinen.

Jag fick leta upp en ny korvkiosk idag eftersom Nattkröken hade blivit wokkiosk.

På min shoppingtur blev jag och Clark Kent* observerade av vännen M, medan jag missade vännen FEM på lasarettet med några minuter, tror jag. Båda vill ses och jag ska försöka få till det hela. Men på påskdagen blir det en tur ut på landet för att hälsa på vännen I – vars nya och närmaste granne är FEM:s äldste son. Notera att vännen I och FEM inte känner varandra. Vilken liten värld det är! Jag ska ringa vännen på landsbygden under morgondagen för vägbeskrivning så att mamma och jag inte kör vilse. Ja, för mamma följer med, om hon orkar.

På ICA Maxi var jag inte ensam. Där var värre än värst och inte hittar jag i butiken heller. Så vi glömmer detta trauma. Hem med tre kassar och en apotekspåse, en kopp kaffe och sen iväg till korvkiosken för att inhandla onsdagsmat av äkta byhåletyp.

Nu har vi ätit och jag fått kolla mejl och sitta och skriva ett helt blogginlägg. Vi ska naturligtvis se på När livet vänder klockan 20. Jag är så tacksam att jag kom fram helskinnad – särskilt med tanke på vad kvällens program handlar om.

Mammas och min kväll ska avslutas med en promenad nere vid sjön. Clark får vänta här hemma. Han har just i kväll kört 10 000 mil.

Clark har just kört tiotusen mil.

*Clark Kent = min duktige lille bilman

 

---

Livet är kort.