Ett inlägg om en bok.
Nån tipsade mig här på bloggen en gång om Anneli Jordahls lilla bok med den långa titeln Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet). I slutet av februari fyndade jag boken för tio kronor på Myrorna inne i stan. Nu har jag läst den sorgliga historien.
Boken är baserad delvis på existerande brev, men uppdiktad av författaren och fiktiv. Ändå går det inte att låta bli att tänka att den kanske var precis så här, kärlekshistorian mellan Ellen Key och godsägaren Urban von Feilitzen. Boken börjar medan Ellen är lärarinna i Stockholm och Urban bor med sin fru och fyra barn på ett gods utanför Linköping. Urban blev kritiker och essäist och kallade sig då Robinson. I den här romanen blir den 15 år yngre Ellen hans platoniska kärlek, men också hans mentor.
Det är en sorglig histora. Ellen är den eviga fröken, medan Urban är fången i ett kärlekslöst äktenskap. Skilsmässa var naturligtvis inte att tänka på under den här tiden. Ellens kärlek är stark och kvävande. Han är inte fri, han vill, men kan inte vara med Ellen. Hoppets låga tänds många gånger – och släcks bryskt.
De träffades inte så ofta, men de skrev alltså brev till varandra. Enligt efterskriften är boken inspirerad av brevväxlingen, men Ellen Key brände sina brev till Urban von Feilitzen och bara ett fåtal finns bevarade på Kungliga Biblioteket. Av Urban von Feilitzens brev till Ellen Key finns 76 bevarade.
Toffelomdömet blir högt. Berättelsen är så trovärdig, även slutet på Strand. Storstadskvinnor kan fortfarande ansöka om att få bo på Strand ett par veckor om sommaren. Kanske ansöker jag till nästa sommar…
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
