Posted in Familj, Gult, Personligt, tagged grön variant, inte ovanlig, jobb, lila, nit, sammet, sammetsklädd, stil, stolar, tillverkningsår on 24 mars 2015| 4 Comments »
Ett stoligt inlägg.
Två stolar, båda sammetsklädda och med nitar. Den ena lila…
Stol klädd i lila sammet på ett kafferum nära mig.
…den andra gul.
Stol klädd i gul sammet i hem nära mig.
Säkert inte ovanliga, för Fästmön har sett en grön variant på ett jobb nära henne. Men ändå… Det vore kul att veta lite mer om stil och tillverkningsår. Nån som vet nåt???
Livet är kort.
Posted in Familj, Personligt, TV, tagged alkohol, andra åsikter, brittisk överklass, dimmig på ögonen, dotter, drama, elak, Expressens TV-tidning., försöka prata, försöka undvika, flamsig egotripp, gifta bort, Gina Dirawi, Ginas show, gissa, högtravande, humorbefriad, humoristisk betoning, humorlös, intressant person, klassa, kort, kostymdrama, kvalitet, lång, lördag, Mr Selfridge, omaka, premiär, reklam, risk, roar mig inte, rolig, säsongsstart, sitta klistrad i bästefåtöljen, skratta, slö efter maten, slutvinjett, strutta runt, Sveriges Television, talkshow, underhållande, underhållning, varuhuset Selfridge's, verklig historia, vin on 24 mars 2015| 6 Comments »
Ett inlägg om två väldigt omaka TV-serier.
Nej jag veeet. Det är inte lördag idag och det dröjer några dar tills det är det. Men det var lördag i… lördags. Fästmön och jag bänkade oss, för det var ju säsongspremiär av Mr Selfridge.
Lite slöa efter maten var vi nog, möjligen dimmiga på ögonen av vin, så vi råkade se programmet som gick före Mr Selfridge. Även det var en premiär, första delen av åtta av Ginas show. Jag gissade redan i förväg att de båda serierna inte hade mycket gemensamt…
Gina Dirawi till vänster och mr Selfridges dotter och mr Selfridge himself till höger.
Självklart är det stora skillnader bara i det att Ginas show är svensk underhållning, enligt Expressens TV-tidning, Mr Selfridge är brittiskt drama. För mig blev det också skillnad vad gäller kvaliteten: den ena serien är riktig kvalitet, den andra… tja, jag vet inte hur jag ska klassa den.
Ginas show blev en 25 minuter lång flamsig egotripp. Jag trodde åtminstone att Gina Dirawi skulle försöka prata med nån intressant person – enligt reklamen ska det ju vara en talkshow.
Mr Selfridge blev ett 45 minuter kort högtravande kostymdrama. Mr Selfridge gifte bort sin dotter till en inte helt OK svärson och familj. Brittisk överklass struttar runt. Är nåt av detta egentligen baserat på varuhuset Selfridge’s verkliga historia? Det är jag inte helt säker på.
Ginas show ska jag försöka undvika de kommande sju lördagarna. Annars finns en viss risk att jag är elak. Kalla mig humorbefriad, men jag är baske mig inte humorlös som somliga. Fast Ginas show roar mig inte. Jag skrattade inte en enda gång.
Inte heller skrattade jag när jag såg Mr Selfridge. Däremot satt jag som klistrad i bästefåtöljen. Slutvinjetten kom alldeles för snabbt. Men Mr Selfridge är en dramaserie, inte nån serie som utger sig för att vara underhållning med humoristisk betoning (de sista två orden är mina ord). Jag tror att Gina Dirawi vill vara rolig. Hon är varken rolig eller underhållande – tycker jag. Sen får andra givetvis ha andra åsikter.
Nästa lördag ser jag enbart på Mr Selfridge. Glor DU på nåt på TV om lördagskvällarna??? Skriv gärna en kommentar och berätta vad!
Livet är kort.
Posted in Böcker, Personligt, tagged Ack Sverige du sköna, Älskade Byhåla, Året på Ultuna, älska, behov, beskära, bilder på sig själv, blommor, dator, Elisabeth Ohlson Wallin, fantastisk, för- och nackdelar, fin, foto, fotobok, Fuji, fyrkantigt format, hårda pärmar, himmel, hyfsad, inlaga, Instagram, inte så originellt, jättefina, konto, kopia, kul, ladda ner programvara, lagom doser, mickligt, moln, Motala, natur, olika teman, online, originell, pengar, Photoshop, porträtt, program, pyssligt, rättvisa, redigera, roliga, selfies, skitdålig, solfjäderstad, stå stilla, svårt att närma mig, Sveriges lantbruksuniversitet, text och bild, tid, tjatig, tjockt papper, träd, träna, tveka, typ, Ultuna, unga människor, utmaning on 24 mars 2015|
Ett fotografiskt inlägg.
Det var ett tag sen jag gjorde min senaste fotobok. I november 2012 blev Året på Ultuna färdig. Innan dess gjorde jag Älskade Byhåla (2010) och Solfjäderstad (2011). Tro nu inte att jag har slutat fota sen dess. Det är nog bara så att tiden eller pengarna inte har räckt till för en ny fotobok. För det är ganska pyssligt att sätta ihop en fotobok i text och bild. Och så kostar det en del om man göra en fin bok.
Mina tre fotoböcker.
Jag har hittills gjort böckerna hos Fuji. Det blir jättefina böcker. Jag har valt ett fyrkantigt format med hårda pärmar och tjockt papper i inlagan som gör bilderna rättvisa. Och då kostar det. Men det som också får mig att tveka är att det har varit ganska mickligt att göra böckerna. Man kan göra på två olika sätt – och båda sätten har sina för- och nackdelar. Jag har hittills endast gjort böckerna online, men det går också att ladda ner ett program. Genom att göra boken online kan jag välja olika teman, men jag kan inte redigera mina bilder (det går att beskära bilder i alla fall) eller spara en kopia på min dator. Ändå känns det bättre än att ladda ner en programvara. Och redigera mina bilder gör jag ju i Photoshop.
Mina två första böcker innehåller bilder från Metropolen Byhålan. Den tredje är bilder från Sveriges lantbruksuniversitet på Ultuna. Och nu är jag sugen på att göra en fjärde bok. Frågan är bara vilken typ av bok jag skulle göra. Jag älskar ju träd och blommor och har tagit en del bilder på sånt. Fast det känns lite tjatigt och inte så originellt (om jag nu har ett behov av att vara mer originell än jag redan är…). Naturen gillar jag ju, å andra sidan. Kanske himlar och moln, kan vara nåt..? Jag vet inte… En bok med roliga bilder..? Jag har tagit några såna bilder genom åren.
En riktig utmaning vore att göra en bok med porträtt. Och då menar jag inte selfies, även om det i sig också kunde vara en kul grej. Fast selfies drunknar man i på Instagram och det räcker. Många unga människor har Instagramkonton som enbart innehåller bilder på dem själva. Hur kul är det, liksom? Jag tycker att selfies kan vara roliga och fina – i lagom doser.
Nä, men porträtt, dårå… Jag är verkligen skitdålig på att ta bilder av människor. Kanske har det att göra med att jag ibland har lite svårt att närma mig människor. Det är lättare att närma sig träd. De står stilla. Så just därför vore det ett sätt för mig att träna på att fota människor och sen göra en fotobok med bra bilder. Eller i vart fall hyfsade bilder… I klass med Elisabeth Ohlson Wallin blir jag förstås aldrig… Nästan alla hennes porträtt är ju helt fantastiska.
Elisabeth Ohlson Wallins fotobok Ack Sverige du sköna hade jag förmånen att få recensera för ett tag sen. Klicka på bilden så kommer du till den recensionen!
Livet är kort.
Posted in Böcker, Familj, Personligt, TV, tagged 1960-talet, 22/11 1963, alkohol, alla andra, överskott, bättre ekonomi, bekräftat, byta miljö, citera, drömma, drömresmål, Egypten, ensam, Erik Johan Stagnelius, examen, försent, förtjänat, gemensamt, gratis, ha råd, knoppande träd, kultur, litteratur, mamma, mat, mörk, medmänsklighet, Motala, nyheter, poet, resa, Resa Amanda jag skall, resa i tiden, Sista brevet från din älskade, skena, sol, sorglig, språk, storhelg, sur och grinig, svenska, svenskar, Sveriges Television, tacksam, tanke, utomlands, vacker, vår, vårblommor, Venedig, vin on 24 mars 2015|
Ett i drömmen resande inlägg.
Här brukade jag stå och drömma, tiden före bron…
Det är Erik Johan Stagnelius jag citerar i rubriken. Denne i sinnet rätt mörke poet… Vi har nog ett och annat gemensamt… Märkligt att jag skulle komma att tänka på honom just nu. Jag har inte läst honom sen jag pluggade. Och det är länge sen med tanke på att jag tog ut min första examen 1985.
Just nu drömmer jag mycket. Jag drömmer mest av allt om att resa. Men det är nog sånt jag får göra sen, när… Jaa, när då?
Lite sur och grinig är jag allt. Tycker att
alla andra
runt omkring mig reser. Så må nog vara, men de har säkerligen både förtjänat det och dessutom har de råd. Inget av detta passar in på mig.
Igår fick jag också på sätt och vis bekräftat att ”alla andra” reser. På SvT:s nyheter sa de att svenskarna har fått bättre ekonomi – i alla fall de som jobbar. Sen gav de sig ut i vimlet och frågade en kvinna. Och jodå, det stämde. Hon hade alla fått mer pengar att röra sig med. Detta överskott använder hon till resor.
För några år sen var mitt drömresmål Egypten. Sen blev det Venedig. Och nu spelar det nästan ingen roll, bara det är med Fästmön. Fast jag skulle förstås gärna vilja resa utomlands och få uppleva nån annan kultur, höra ett annat språk än svenska, äta annorlunda mat och dricka viner jag aldrig provat… Mina tankar skenar iväg.
Men det blir ingen sån resa. Inte nu. Och snart är det försent. Jag har mina böcker och reser med dem, i tiden, dessutom. Jag hänger i 1960-talets början, först i 22/11 1963 och nu i Sista brevet från din älskade.
Jag är så tacksam för böckerna, men också för att jag får byta miljö i påsk och åka ner till mamma för några dars vistelse. Våren brukar alltid ligga steget före i Metropolen Byhålan jämfört med här. Sol, knoppande träd och vårblommor är gratis. Dessutom är det inte alla som har en mamma. Det har jag!
Drömmar är gratis, kom ihåg det. Medmänsklighet kan kosta, men inte så mycket. Låt inte nån vara ensam i världen den kommande storhelgen.
Låt inte nån vara ensam i världen.
Här kommer Stagnelius dikt i sin helhet, bara för att den är både vacker och sorglig:
Resa, Amanda, jag skall
Resa, Amanda, jag skall till aldrig skådade länder,
dödens omätliga hem: icke du följer mig dit.
Ej vid dess kopparport jag din hand skall trycka till avsked
över dess mörka älv lyser ditt öga ej mig.
O huru lätt att dö för ett hjärta, som älskar och älskas!
Aldrig för svepning och grav bävade kärleken än.
Dristigt han går att lösning på livets gåta begära,
river med segrande hand svarta ridåen itu.
Himmelska land han skådar bakom arkadiska bygder,
sökta förgäves här, flyttas av aningen dit.
Graven ett tempel är, när kärlekens rosor den smycka,
andars melodiska sång fyller dess heliga kor.
Sörjande genier luta sig ned över gravmonumentet,
helgon, med böjda knän, bedja för själarnas ro;
tills i bländande glans den stora, den eviga dagen
strålar i gravarnas natt neder och änglarnas röst
väcker de sovande par, ljuvtklingande: ”Vaknen, I vänner!
Vaknen, I älskade två! Eden begynner sin maj.
Daggiga rosor i parkerna stå; att brytas av eder
vänta de; livsens träd blommar av njutning och hopp.”*
Ljuv är de älskandes dröm: jag drömmer ej längre, Amanda!
Hoppet för evigt och tron flydde med kärleken bort.
Livet är kort.
En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.
Du får gärna citera mig, men ange källa. Bilder från bloggen får du INTE knycka. Den här bloggen är avslutad. Vill du kontakta mig ändå eller köpa en bild? Skriv en kommentar vid det inlägget så kontaktar jag dig!
Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Twingly-länkare
Powered byIP2Location.com
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 