Ett inlägg om en bok.
Lyrik… Det är nånting jag läser väldigt sällan. Men det händer! Igår gjorde jag det, till exempel. Mohamed Omars lilla bok Natt öfver Upsala trillade nämligen ner i min postbox. Jag hade väldigt lite tid, men kunde inte låta bli. Vem kan väl motstå när Peter Bergtings omslag är så fantastiskt som det är?
Men innehållet då? Är det lite bra som omslaget lovar? Det jag genast gillar är berättandet i dikterna. Nån lyrik i vanlig mening är inte detta. Snarare skulle jag vilja säga att boken består av fyra prosadikter. Det finns en tjusning med diktens korta form, men ärligt talat tjusas jag mer av själva berättandet i en text! Och det är här jag tycker att Mohamed Omar lyckas.
Den första dikten, Svenska institutet för missionsforskning, fångar genast in mig. Jag gillar beskrivningarna av Uppsala och de uppsaliensiska personerna – för mig såväl kända som okända – som passerar. Trots att personbeskrivningarna är så kortfattade ser jag dem framför mig. Jag som läsare skapar förstås min egen bild utifrån det jag läser, blandat med mina egna referensramar. Men när en författare får en läsare att göra det då har han lyckats, enligt min mening. Det enda jag har lite svårt för i just den här dikten är hoppet på två år – från 17-årig praktikant till 19-åring. Början och slutet hänger för mig inte riktigt ihop.
Den andra dikten, Pasolini kom aldrig till Uppsala, har jag svårare att ta till mig. Den griper mig först mot slutet – men då gör den det rejält vid den skändade graven.
Den tredje dikten är kanske den som berör mig mest. Jag hittar inte den hängde är dess titel och den handlar om svåra saker som arbetslöshet och självmord. Dikten beskriver en verklighet som många av oss alltför väl är bekanta med, tyvärr – allt ifrån aktivitetsrapporter och att delta i meningslösa kurser till att bli sjuk och slutligen ta livet av sig. Det här är mycket starkt!
Finn Malmgren vid vansinnets berg är den fjärde och avslutande dikten. Och dessvärre hänger jag inte alls med i dess svängar. Men det har nog att göra med de ovan nämnda referensramarna.
Man ska inte döma en bok efter dess omslag. I det här fallet lovar omslaget en sak som innehållet sen infriar: det är spännande och berörande läsning.
Toffelomdömet blir högt!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 