Posted in Personligt, TV, Vänner, tagged Anja Kontor, Antikrundan, augusti 2014, avsked, avsluta, axel, barn, bevisa motsatsen, bisättning, bit för bit, dö, död, döden, december, ett ännu större brott mot livet, extra ledsamt, farväl, fastfrusen, födelse, föräldrar, förgänglighet, framtiden, gråt, höra fåglar, huvud, i mina ögon, inte rättvist, intervju, jobb, kämpa, komma hem, kort, kropp, livet, livsberättelse, luckor, När livet vänder, Nissan, nyår, obegripligt hemskt, onsdag, operation, otroligt viktigt, pappa, pusslas ihop, reflektera, se framåt, sjuk, snäppet värre, son, sorg, stanna upp, styckmördad, svårt att andas, svårt att ta in, ta hand om, tankar, tatuering, text, uppdatera, Uppsalanyheter on 18 mars 2015|
Ett inlägg om en TV-serie.
Lennarts son blev styckmördad. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)
Onsdag klockan 20 betyder När livet vänder för min del. Det programmet har blivit otroligt viktigt för mig, liksom Antikrundan, men på ett väldigt annorlunda sätt. Anja Kontor gör TV-program som får mig att stanna upp och reflektera. Som får mig att se att även de som har gått igenom nåt obegripligt hemskt kan vända sina liv i stället för att avsluta dem. Kvällens livsberättelse handlar om Lennart och Agneta vars son styckmördades. Det är så… svårt att ta in för mig som tittare. Hur svårt var det då för föräldrarna..?
Vi säger ofta att det är extra ledsamt när barn dör före sina föräldrar. Det är inte det naturliga. Det naturliga är att åldern tar ut sin rätt. För andra gången i mitt liv har jag nu fått ta del av en historia om barn som dör före sina föräldrar som är snäppet värre än de andra: den när barnen blir mördade. Och inte bara mördade, barnen blir styckade, vilket i mina ögon är ett ännu större brott mot livet. Hur klarar man som förälder att gå vidare, att få livet att vända?
Flera gånger under den halvtimme programmet varar får jag svårt att andas. Men sorgen är inte min, den är Lennarts. Pappan till Marcus. Marcus, sonen, som inte kom hem efter jobbet en dag i slutet av december 2002. När han så småningom hittas strax före nyår är det först hans huvud som återfinns, fastfruset vid kanten till Nissan. Sen hittas Marcus kropp bit för bit och pusslas ihop.
Pappa Lennart kämpar med gråten när han berättar om händelserna. Han säger att han först hade sån dödslängtan eftersom han ju så gärna ville träffa Marcus igen. Och han hörde inte fåglar på ett år.
Vid bisättningen hade man fått ihop en hel kropp. Familjen hade fått rådet att se Marcus, att ta ett sista farväl.
Jag var med när båda mina söner kom till livet. Nu var jag med vid avskedet. Födelsen och livet, förgängligheten och döden.
Så småningom kom luckor när Lennart inte tänkte på det som hade hänt. Men så blev han sjuk. Åter kom tankarna på döden, för han hade ju en son i himlen och en på jorden. Det var efter operationen som livet vände för Lennart. Han säger i slutet av programmet:
Idag finns framtiden. Jag ska ta hand om min familj på jorden först. Men jag är fortfarande och alltid Marcus pappa.
Jag trodde inte det var möjligt att tänka framåt när man är med om nåt sånt här. Marcus pappa bevisar motsatsen. Jag hoppas vännen som berättade för mig en gång om sitt barn, som hittades under liknande omständigheter som Marcus, också kan se framåt. H*n kunde inte ta samma farväl som Marcus föräldrar, det fanns bara en axel med en tatuering kvar. Livet är inte rättvist. Dessutom är det kort, kortare för somliga.
Läs mera om När livet vänder:
När livet vänder: Viljar
När livet vänder: Marta
Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Texten uppdaterades i augusti förra året efter att det hade blivit klart att Anja Kontor skulle få göra åtta nya program.)
Här hittar du länkar till vad jag skrev om förra säsongens åtta program!
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Personligt, TV, tagged absurd, aktuellt ämne, Alla kan se dig, amulett, Anna Jansson, april, arbeta, arbeta mot tiden, arkeolog, åklagare, önskelista, övergivet sjukhus, övernaturlig, översatt, bakgrund, barn, berätta, blodigt fotavtryck, bo i andra hand, Brudkistan, brutalt, chef, dator, dåtid, dö, död, De utstötta, deckare, deckarförfattare, Deckarna, Det Verkliga Livet, Elly Griffiths, Emelie Schepp, ensamstående mödrar, Facebook, familjehemligheter, fantisera, favorit, favoritförfattare, födelsedag, författarskap, förnamn, förnuft, förundersökning, fiktion, filma, framtid, fruktansvärt händelseförlopp, fynd, gammal dam fyrtiotal, gå på tur, genre, grav, handprotes, hat, händelser, hängdes, herrgård, husa, husvagn, hyresfritt, inbunden, inget att läsa Musselstranden, kallblodig mördare, källare, kidnappas, knivhugg, kropp, kvarlevor, lämnad i skogen, låtsasvärld, leka, litteratur, livet, Marie Hermanson, Märkta för livet, mördare, mörkt förflutet, mentalt, Migrationsverket, misshandlad, moderna, mor, mord, mystisk, norsk, Norwich, nutid, offentlig skam, offentlighet, ovälkommen besökare, panik, patienter, påsk, påskekrim, pocketböcker, pojke, polis, polisroman, privatliv, psykiskt sjuk, psykologisk thriller, rädsla, sand, sanning, science fiction, sjukhus, skötebarn, skugga, skydda, Skymningslandet, sluka, slump, snubbla över, snubbla över lik, sociala medier, sommardag, spädbarn, spännande, spänningsroman, störa planerna, störda, Sveriges Television, svika, tidig, tillvarons torftighet, timanställd, Unni Lindell, uppdrag, utan minne, utredning, val, vapen, välplanerat mord, vår on 18 mars 2015|
Ett litterärt inlägg.
På våren händer det ofta spännande saker i litteraturen. Särskilt till påsk tycks svenska bokförlag ha anammat den norska seden med påskekrim, pocketböcker i deckargenren som är lätta att ta med när man går på tur. Nu ligger påsken tidigt i år, men under april släpps bland annat dessa pocketar, som för övrigt står på min önskelista (det finns ju en och annan födelsedag i april, också):
De utstötta av Elly Griffiths. Äntligen släpps den senast översatta boken om arkeologen Ruth Galloway i pocket! Ruth, som ständigt snubblar över lik, såväl arkeologiska kvarlevor som mer moderna. Den här gången är hennes senaste fynd kvarlevorna av Jemima Green, även kallad mor Krok på grund av sin handprotes. Hon hängdes 1867 för mordet på ett av sina skötebarn, trots att barnets kropp aldrig återfunnits. Och ett fynd i graven, en mystisk amulett, lämnar inte Ruth någon ro. Samtidigt hittas ett spädbarn dött i sin säng och två barn kidnappas. Paniken sprider sig i Norwich.
Skymningslandet av Marie Hermanson. Det här är en favoritförfattare sen länge! Och det roliga var att jag hittade henne av en slump. Jag hade inget att läsa och valde Musselstranden bara för att huvudpersonen har samma förnamn som jag… Marie Hermansons böcker har ofta lite av det övernaturliga i sig, med dragning åt sci-fi, nästan och åt det absurda. Det här att vi vet med vårt förnuft att saker och ting är på ett visst sätt – och så är de inte allas i Marie Hermansons böcker.
Den senaste boken av författaren handlar om tjugotvååriga Martina som är timanställd och bor i andra hand. Hennes valmöjligheter är lätt räknade. Så när Tessan erbjuder henne ett boende på herrgården där hon arbetar, säger Martina inte nej. Tessan är husa åt en gammal dam, som vore det fyrtiotal. Det är i den tiden damen befinner sig mentalt. Snart accepterar de sina roller i damens låtsasvärld. De bor bra och hyresfritt, och börjar fantisera om att få stanna. Men så dyker en ovälkommen besökare upp. En besökare som stör deras planer och sätter ett fruktansvärt händelseförlopp i rörelse.
Märkta för livet av Emelie Schepp. Det här är en författare som jag inte har testat än, men blev nyfiken på när jag läste om boken. Boken handlar om den nioåriga Jana Berzelius som en sommardag 1991 vaknar upp på ett sjukhus, utan minne av vem hon är eller var hon kommer ifrån. Tjugoett år senare får hon, som åklagare, uppdraget att leda förundersökningen i ett mord på en chef på Migrationsverket. En mystisk pojke figurerar i utredningen och ju mer hon gräver i pojkens bakgrund, desto närmare kommer hon sanningen om sitt eget mörka förflutna.
Bland vårens inbundna spänningsromaner finns också flera intressanta titlar. Här är ett litet urval:
Alla kan se dig av Anna Jansson. Den som känner mig vet att Anna Jansson är min klara favorit bland svenska kvinnliga deckarförfattare. Det var en fröjd att få se och höra henne berätta en del om sitt privatliv och om sitt författarskap i TV-serien Deckarna som nyligen visades på SvT.
I sin senaste roman om polisen Maria Wern tar Anna Jansson upp synnerligen aktuella ämnen. Med ett enda sänd på datorn kan en bild nå tusentals anhängare i ett nätverk. Vad händer när vi aningslöst lägger ut bilder ur våra liv på Facebook? Vem får tillgång till dem? I fel händer kan våra mest privata bilder vara ute i offentligheten. Och vad är vi beredda att göra för att slippa skammen?
I boken hittas en gammal fotograf död. Någon har dessutom försökt sätta eld på hans arkiv. Samtidigt blir Tomas Hartmans mor blir misshandlad och lämnad i skogen för att dö. Hon minns vagt att någon filmade henne. När Maria Wern tar över utredningen hotar mördaren att lägga ut Marias privatliv i offentligheten. ”Det kanske är det enda vapen som behövs i framtiden”, spekulerar Per Arvidsson, ”den offentliga skammen.”
Brudkistan av Unni Lindell
. Det går ju inte att skriva om påskekrim och inte nämna några av de norska böckerna. Unni Lindell är en av dessa vars böcker om polisen Cato Isaksen jag har slukat. Numera finns även Marian Dahle med som en av huvudkaraktärerna.
Tolvåriga Maike Hagg återfinns död i källaren till ett sjukhus i Oslo. Hon är dotter till en psykiskt sjuk man och leker under besökstid tillsammans med barn till andra patienter i sjukhusets källargångar.
Under allhelgonahelgen tjugofem år senare möts två nu vuxna döttrar för att reda ut vad som hände den där dagen. Dåtid möter nutid, både rädsla och hat lockar fram en kallblodig mördare ur skuggorna. Samma kväll mördas en av kvinnorna och den andra befinner sig plötsligt i livsfara. Polisinspektör Marian Dahle får i uppdrag att skydda henne. Under tiden arbetar Cato Isaksen och hans team mot tiden. Sanningen avslöjas steg för steg och än en gång står det nu övergivna sjukhuset i händelsernas centrum.
Helveteselden av Karin Fossum
. Karin Fossum är en annan norsk författare som drar åt psykologiska thrillerhållet snarare än åt deckar- eller polisromangenrerna. Många av hennes karaktärer har drabbats av händelser i livet som har gjort dem… lite störda…
I hennes senaste roman finns kommissarie Sejer med. I centrum står två ensamstående mödrar med varsin son, två familjer som på varsitt håll kämpar mot tillvarons torftighet och dåliga odds, män som svikit och familjehemligheter som får katastrofala följder.
Det är en varm sommardag i början av juli 2005. I en sänka, intill en träddunge, står en gammal, rostig husvagn. Inuti ligger en kvinna och hennes femårige son döda. Brutalt mördade. Fyra knivhugg i moderns kropp, lika många i barnets. På golvet bredvid dem ligger det blodiga mordvapnet, en kniv med långt blad.
Kniven och ett blodigt fotavtryck är de enda spår Konrad Sejer har när han försöker lösa vad som både framstår som ett vansinnesdåd och som ett välplanerat mord. Varför befann sig kvinnan och hennes son i husvagnen? Och vem har haft motiv att mörda dem?
Kom ihåg! Det här är fiktion! Men det verkliga livet kan vara minst lika otäckt…
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Musik, Personligt, TV, tagged anställda, ägare, änkling, dotter, gifta sig, glädje, konstig tid, krig, lördag, lördagskväll, London, Melodifestivalen 2015, Mr Selfridge, slut, sorg, spektakel, svensk, Sveriges Television, SvT Play, tråkigt, varuhus, verkliga livet, webbplats on 18 mars 2015|
2 Comments »
Ett inlägg om en TV-serie.
Jaha. Så var Melodispektaklet av den svenska sorten slut för säsongen. Vad ska man då göra på lördagskvällarna? Inte så svårt att ha alltför tråkigt då, för nu på lördag återvänder Mr Selfridge med familj och anställda!
Dottern vid Mr Selfridges arm ska gifta sig. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)
För tredje gången får vi tittare nu följa Selfridges varuhus i London, med ägaren själv i spetsen. När vi nu återvänder har det hunnit bli 1919 och kriget är slut. Mr Selfridge har blivit änkling och hans äldsta dotter ska gifta sig. Sorg och glädje, precis som i verkliga livet.
Tio nya avsnitt blir det på lördagar klockan 21.25 på SvT 1 (konstig tid, men missar du det kan du alltid kolla in SvT Play!)
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Familj, Gult, Krämpor, Personligt, TV, tagged 22/11 1963, Anja Kontor, armar, bank, barn, blåsa, blek nos, fantastiska färger, förna, fötterna, fet röv, fot, fotriktiga skor, frysa, gångtunnel, gåstavar, göra ont, grus, gubbe, hals, halv stam, hantera, helg, himmel, humor, hundar, inomhus, is, jackficka, kaffe, klarblå, klicka förbi, klotter, lä, läsa, ledig, leka, lila, litteratur, livet, livskraftig, lova, lunchrast, marssol, mattant, mål, När livet vänder, nätverkande, nävar, njuta, passera, prata, rasta, Runkeeper, senior, skrik, skrika, snö, sol, solbrillor, son, stavas, stinkig cigg, stund, styckmördad, sur, svettas, tankar, text, traska, träbänk, tystna, tystnad, underbar, ungar, uppvärmd, varma, varmare, varmt skönt, väderapp, vända, vända hemåt, växa vilt, vår, vinter on 18 mars 2015|
2 Comments »
Ett inlägg om en liten stund.
Idag är det om möjligt ännu varmare, även om himlen inte är riktigt klarblå. Tråkigt att sitta inomhus, så jag grabbade tag i min bok på gång, satte solbrillan på näsan, klickade igång Runkeeper (stavas med ETT k, Gunilla!) och tog mig ut. Målet var att hitta en bänk i lä där solen kunde värma min bleka nos medan jag läste en stund.
Marssol idag igen.
Jag gick och jag gick. Men inte f*n hittade jag nån bänk där det var varmt och skönt och inte blåsigt. I stället såg jag snö, is och grus på ett ställe. Det slog mig att väderappen har ”lovat” snö till helgen. Så typat! Min och Fästmöns enda lediga helg tillsammans på fyra veckor!
Snö, is och grus, såg jag och inte nån plats för en skönt stund i solen.
Humöret sjönk, foten gjorde ont och jag frös vid halsen och svettades om armarna. Kände mig lika sur som den här klottrade gubben jag mötte i en gångtunnel. Och då hade jag vänt hemåt igen.
Den här klottrade gubben ser lika sur ut som jag kände mig.
Men så stod den där, bara, träbänken gjord av en halv stam och uppvärmd av solen. Efter 40 minuters traskande, med tankar som malde kring morgonens nätverkande och texter, hittade jag den. Jag slog ner min rätt feta röv, halade upp boken ur jackfickan och satt i hela 20 minuter och läste i solen.
En stund i solen med min bok blev totalt 20 minuter lång.
På avstånd hörde jag ungar som lekte och skrek. (Varför skriker barn jämt – även sen de lärt sig prata?) Ett par seniorer klickade förbi med gåstavar i nävarna och fotriktiga dojs på fötterna. Nån hund rastades på avstånd. När lunchrasten var slut i den närliggande skolan tystnade skriken. Jag reste mig efter att ha njutit av tystnaden en stund. Passerade en mattant som kopplade av med en kopp kaffe och en stinkig cigg.
Plötsligt såg jag dem. Fantastiska färger, underbara, livskraftiga små krokusar som växte tämligen vilt. Jag la mig ner i förnan och knäppte en bild på de gula…
Gul krokus.
… och sen fotade jag de lila…
Lila krokus.
Jag tänkte att
NU har det vänt, nu är vintern slut och våren här!
För övrigt vänder livet på TV i afton också. Klockan 20 i SvT2 samtalar Anja Kontor med Lennart, vars son hittades styckmördad. Hur i all sin dar hanterar man det???
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Ironi, Personligt, tagged äta dåligt, öka, billigare, body butter, Body shop, bodybutter, brutal, burk, chokladbit, dags nu, dusch, duschcrème, färdig, fett, fira, foto, gråta, gruvlig vikt, högt intag, HCHF, hemsk siffra, hjärta, Instagram, köpa, klä på mig, klämma ut, kolhydrater, LCHF, lekamen, må fysiskt illa, middag, minska, mobiltelefoni, nakenchock, navel, navelfobi, nytt jobb, plånbok, reflektera, reflektion, schampo, shea nut, skadad, skölja ur, slut, sluta röka, sociala medier, starka scener, större hål, svamp, ta mig till, torkdags, tre kilo, tvätta, varning, väg, verkligheten on 18 mars 2015|
Ett reflekterande inlägg.
Varning för starka scener!
Reflektioner under strålarna.
Äh, jag skämtar bara! I varje fall tänker jag inte bjuda på nån nakenchock. Men det tycks som om jag inte enbart gråter i duschen, jag reflekterar över saker och ting också. Till exempel…
Idag var det extra svårt att tvätta naveln. (För den som inte vet det kan jag avslöja att jag är navelfobisk. Jag mår fysiskt illa varje gång jag närmar mig min navel. Andras navlar skiter… nej, jag menar struntar jag i.) Just nu önskar jag att jag hade ett större hål till navel – bara för att det skulle minska min gruvliga vikt. Vågen stannade på en hemsk siffra idag. Siffran innebär att jag har ökat tre kilo i vikt sen jag slutade röka.
(Sköljer ur schampot…)
Vad ska jag ta mig till med min lekamen? Jag äter dåligt. Nån sorts LCHF fast HCHF, det vill säga högt intag av både kolhydrater och fett. Mat som är rik på kolhydrater OCH fett tycks vara billig. Det är vad plånboken tillåter. Det är faktiskt billigare att äta en chokladbit till middag än att äta… middag.
(Lite mer duschcreme…)
Ha ha ha, duschcremen jag klämde ut på svampen såg ut som ett hjärta. Ooops, jag höll på att slita in mobilen i duschen, ta en bild och skicka upp till Instagram. Maj gadd, dessa sociala medier kan man verkligen bli SKADAD av…
(Färdig! Torkdags.)
Mitt bodybutter, shea nut från Body Shop, är på väg att ta slut. Jag brukar köpa en burk varje gång jag får ett nytt jobb. För att fira, liksom. Det borde alltså vara dags nu. För ett nytt jobb…
(Klär på mig och går ut i verkligheten. Den är lika brutal som min våg.)
Vad gör DU i duschen??? Gråter, sjunger, dansar, tänker??? Skriv gärna en kommentar och berätta!
Livet är kort.
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 